Jag minns den gången som om det var igår fast det var länge sen nu. Jag, Svea Linnea Jönsdotter, stod där hemma i min lilla lägenhet i Uppsala, hade just börjat grädda pannkakor till eftermiddagskaffet. Ingen kunde ana vad som hände den där dagen, men nu berättar jag det gärna för vännerna.
På den tiden bodde jag ensam. Skild från Per för fem år sedan, barnen långt bort i Malmö och Göteborg. Nästan sextio år gammal, och tanken på nya förhållanden hade jag sedan länge slagit ur hågen. Men trivdes gjorde jag ändå, och med grannarna levde vi i begriplig sak vi delade både sorg och glädje, brukade bjuda varandra på kaffe eller hjälpa till med något praktiskt när det behövdes.
Det var oroliga tider då, men ändå hade jag fått för vana att ibland låta dörren stå olåst. Tänkte alltid att kanske Gunilla från lägenheten bredvid skulle komma förbi med lite nytt skvaller. Den där dagen fanns ingen Gunilla i sikte men jag hade slängt ut soporna, manglat lite tvätt, matat katten Majsan och glömt låsa dörren. Inte för att jag var rädd, det var ju mitt på dagen och huset fullt av folk. Det här var Uppsala, inte en skog i Norrland.
Så där stod jag och vände min tredje pannkaka när jag plötsligt fick syn på en främmande man i köket. Han bara stod där, som om han sprungit fram ur luften självt! Jag hann tänka att nu är det slut, hela livet spelade upp sig för mitt inre, från dagis till pensionsfesten. Vad skulle han ta? TV:n kanske, datorn jag nyss köpt, eller kontanter som låg i handväskan i hallen? Ta vad du vill, bara låt mig vara. Jag har barnbarn, jag vill hinna träffa dem flera gånger. Jag ska inte säga ett ord om dig. viskade jag till honom.
Mannen började ursäkta sig, försökte förklara. Men jag hörde knappt. Han sa åt mig att stänga av plattan, jag gjorde som han sa. Slog mig ner vid köksbordet, han satte sig mitt emot och började berätta. Han hade varit på väg hem, blev förföljd av några påstrukna typer som var ute efter pengar. Han sprang in i vårt trapphus, någon hade just gått ut så dörren var olåst. Hans första försök på en dörr var min och jag hade ju glömt låsa.
Han bad mig titta ut genom fönstret. Jag såg dem stå i klunga utanför porten, precis som han sagt. När de till sist försvann släppte spänningen lite. Han hette Alf Urbansson, och när faran var över såg jag att han inte alls var skrämmande. Stor och klumpig, med snälla, blå ögon. Tog man på honom en päls mössa kunde han lika gärna vara självaste jultomten från Åre.
Förlåt, men får jag smaka en pannkaka? Det är så länge sen sist, inte blivit av sen min Lisa gick bort, bad Alf och log. Han hade redan tagit av sig skorna och satt där i sin slitna jacka.
Du, på riktigt DU bjöd honom på pannkakor? utbrast senare grannen Gunilla när jag berättade. Jag hade sparkat ut honom direkt! Men jag, jag bad honom tvätta händerna ordentligt och ställde fram både kaffe och sylt.
Vi satt länge där och pratade. Han var änkling, hade aldrig några egna barn. Levde ensam i sin lilla etta. När han tackat för sig och gått, skrattade jag nästan för mig själv kände mig som huvudpersonen i någon svensk långfilm från förr, lite som på tv. Ringde alla jag kände den eftermiddagen, delade min historia och skrattade, men mot kvällen infann sig en tomhet. Borde jag kanske ha bjudit honom igen? Piroger till exempel, jag bakar dem ju så bra både med svamp och vanilj.
Men det får jag aldrig veta. Nästa dag beslöt jag ändå att baka. Det doftade i hela trapphuset när jag satte dem i ugnen. Då hördes det plötsligt en försiktig knackning på dörren. Jag kikade genom titthålet och trodde det var Gunilla. Snabbt bytte jag min slitna morgonrock mot mina finaste stickade byxor, kammade till håret, och sprejade på en droppe parfym som jag annars glömt.
På tröskeln stod Alf, blygt hållande en bukett tulpaner.
Jag kom bara för att be om ursäkt igenska inte störa. Här, lite blommor bara, stammade han.
Men ska du redan gå? Jag har precis bakat du måste smaka! skrattade jag och drog in honom.
Redan på trappan kände jag doften, som från ett riktigt fik, sade Alf drömskt, Tänk om man haft en sån fru!
Men jag har ingen man! Sätt dig du! sa jag.
Sen dess har vi bott ihop, jag och Alf. Han är första hjälpen i trädgården, barn och barnbarn kallar honom morfar Alf och han pysslar lika mycket med dem som med sina egna rosbuskar. När ensamheten hade blivit min bästa vän, kom han och tinade upp mitt gamla hjärta.
Väninnorna avundas mig: Tänk att träffa en redig karl på gamla dar, och på det där sättet han bara KLEV in!
Jag håller med, men nuförtiden låser jag alltid dörren. Man vet ju aldrig.
