Från hat till kärlek
Alexander hade alltid avskytt hundar. Det började en gång när han som liten, rödhårig förstaklassare med runda glasögon och portföljen stinn av skolböcker, blev omringad av ett gäng vilda hundar på den där ödsliga tomten bakom hyresraderna i Uppsala.
Ledaren mager, svart med rödbruna fläckar vid nosen stirrade honom rakt in i ögonen. Gråtandes försökte lille Alexander muta dem med sina smörgåsar med prickig korv som blivit kvar från skolan, men de brydde sig varken om hans tårar eller godsakerna.
Så fort barnet försökte röra sig lyfte ledarhunden överläppen och visade sina gulvita tänder med ett dovt hotfullt morr. De höll honom i ett skräckslaget ring i över två timmar, tills plötsligt hunden strök bakåt med örat, hörde på något, och susade sedan, som en tyst vind, mot den lilla skogsdungen bortanför tomten. De andra följde lydigt efter i rad och försvann, en efter en, bakom träden.
Alexander torkade tårarna, grep portföljen och sprang hemåt så fort han kunde genom de fortfarande sovande förortsgatorna.
Men hem kom han inte. Familjens gamla trähus stod i lågor gaskaminen hade exploderat. I branden omkom morfar, som han alltid kallade för “gubben”. Gubben hade varit sjöman, såld, saltblästrad av Östersjöns vindar. Hans skägg var vitare än snö, och varje vinter, precis efter nyår, rakade han av det. När stubben växte ut brukade han fläta det till en tofs, hålla det med en färgglad snodd eller bara slänga det nonchalant över örat.
Efter den natten började Alexander stamma, och minnet av hundarna brände i hans drömmar.
Många år senare. I sjuan, smal och tystlåten, nu med linser istället för brillor, följde han efter skolans populäraste tjej Moa Alvén genom S:t Eriksparkens vindlande stigar. Mobbaren Simon, som gått om nian efter för många IG:n, svävade ständigt bakom Moas rygg, och hela skolan hukade för hans humör. Alexander vågade ändå gå bredvid henne.
Framför dem växte plötsligt en stor schäfer upp ur snön, röt så att frosten yrde kring käften, och pressade bort Alexander från flickan. Han backade långsamt, lydde hundens makt. När Moa svängde runt hörnet till sitt hus, försvann hotet lika märkligt som det uppstått.
Dagen därpå på matten fick han en lapp, på tunt papper och med tre rader:
Följ inte efter mig. Simon ville spöa dig igår. Förlåt.
Det blev aldrig någon vänskap med Moa, och Alexander blev bara hårdare inombords mot hundarnas värld.
Tiden rusade. Alexander utbildade sig, öppnade eget företag i Stockholm, blev framgångsrik. Pengar rullade in, han lärde känna rätt folk, och kärleken kom också. Moa, som nu hette Alvén i efternamn, blev hans hustru. Deras lilla son, Malte, döpt efter hans käre gubben, log ständigt från vagnen och sa endast ett enda ord till alla mötande hundar:
Vov, vov!
Söndagen då allt vände var det en sån där disig vår, då parkernas gräsmattor ännu var frostvita. Alexander gick med Malte genom Humlegården, berättade om småfåglarna vid fröautomaten och om ekorren som nimbelt klättrade ned och tog valnötter direkt ur handflatan.
Dags att gå hem. Han svängde ut ur parken, väntade på de gröna siffrorna vid övergångsstället, rullade ut vagnen och just då kom hon: en galen liten tax med pälsen sträv som koppartråd.
Denna tax slängde sig framför vagnen, skällde så desperat att det ekade mellan husväggarna. På ett ögonblick precis där hjulet rullade ut swischade en liten personbil förbi, rakt över övergången, ut på gräset och dundrade in i en lyktstolpe. Ett gäng tonåringar rusade skrikande ut ur bilen, försvann som skuggor i luften.
Alexander stod och skakade, hjärtat dunkade efter i bröstet så högt att han hörde det ringa i öronen. Taxen var borta. Folk samlades kring bilen. En förbipasserande tog honom om armen:
Gick det bra med vagnen? Blev ni inte träffade?
Alexander skakade långsamt på huvudet: barnvagnen var oskadd, Malte skrattade. Han mindes knappt vägen hem. För att skona Moa nämnde han inget om den vansinniga taxen som räddat deras son.
Men inom honom rörde sig något nytt. Tacksamhet. När han lade sig kom minnena av de tre mötena med hundar, drömska som dimman över Mälaren. Kanske var de aldrig fiender. Kanske hade de alltid försökt skydda.
Framåt kvällen gick hela familjen ut på innergården. Vid bänken längst bort hade grannar samlats i en ring. Alexander hörde deras viskningar när han gick förbi:
Vem skulle ta en sån?
Stackars liten, helt blind…
Aldrig, det där skulle jag inte klara.
Han kikade försiktigt mellan axlarna. I en kartong låg en liten valp, chokladbrun och blind, med bakbenen krumma av något fel redan från födseln. Han pep tyst, vred det lilla huvudet, medan mammans doft saknades överallt.
Ett ögonblick stod Alexander still. Sedan knöt han långsamt av sig den grovstickade halsduken (vårarna är kyliga vid Mälarens strand), lyfte valpen under magen, och virade den mjukt som en baby på armen. En röst bakom honom snyftade till.
Med valpen varsamt inbäddad sade han:
Nå, lilla vän… nu är det min tur. Ska vi presentera dig för vår mamma? Hon är snäll och det finns alltid mjölk hemma hos oss.
Han gick över gården, mot sin vackra fru vid barnvagnen, där hon väntade med varma, älskande ögon. Drömmen övergick i ett sällsamt lugn, under nordligt blå skymningshimmel.
