Jag har nog aldrig älskat min fru, även om jag sagt det till henne hundratals gånger. Det var inte hennes fel vi levde bra tillsammans. Hon bråkade aldrig med mig, tjatade inte hon var snäll och omtänksam. Det enda som saknades i vårt förhållande var kärlek. Bestick och porslin, allt låg alltid på sin plats.
Varje kväll lade jag mig med tanken på att jag till slut borde lämna henne. Hitta den där kvinnan jag verkligen kunde älska.
Men skulle jag verkligen kunna det? Med Elsa trivdes jag. Förutom att hon var fantastisk på att sköta hemmet var hon otroligt vacker. Alla mina vänner är fortfarande avundsjuka och kan inte förstå hur jag hade sån tur. Och jag själv förstår nog inte varför hon blev kär i mig.
Jag är en helt vanlig kille som inte sticker ut bland andra, och ändå älskar hon… Det är märkligt.
Det var hennes kärlek och lojalitet som inte gav mig någon ro. Och ännu mer Elsas skönhet. Jag visste mycket väl: så fort jag kliver ut genom dörren och bryter all kontakt kommer någon annan snart ta min plats. Någon rikare, snyggare och mer framgångsrik.
När jag föreställer mig att någon annan kramar henne sjunker mitt hjärta. Elsa känns som min, trots att jag inte har några känslor för henne. Det har jag aldrig haft heller. Jag gifte mig med henne för att det smickrade mig att ha en så vacker kvinna vid min sida.
Men man kan väl inte leva hela sitt liv med någon man inte älskar? Jag trodde att det skulle gå, men jag hade fel. Hemmet och matsalen alltid fläckfritt, men ändå saknades något.
Jag måste berätta allt för henne imorgon, tänkte jag tyst för mig själv, och lyckades till slut somna.
På morgonen, över frukost, tog jag mod till mig att prata öppet:
Elsa, sätt dig ner. Jag behöver säga något till dig.
Jag lyssnar, älskling.
Föreställ dig att vi skiljer oss och att vi flyttar åt varsitt håll här i Göteborg.
Elsa skrattade:
Det låter väldigt konstigt… Är det någon slags lek?
Lyssna till slutet. Det är viktigt för oss båda.
Okej, jag föreställer mig det. Presenter till frun, tänkte jag när jag såg hennes leende.
Säg ärligt, om jag lämnar dig kommer du att hitta någon annan?
Ola, vad har hänt med dig? Varför skulle du lämna familjen?
För att jag inte älskar dig. Jag har aldrig gjort det.
Vad? Skojar du? Jag förstår ingenting…
Jag vill lämna dig, men tanken på att du skulle vara med någon annan gör ont.
Elsa tystnade en stund, funderade och sa sedan:
Det finns ingen bättre än du, så du kan gå utan att oroa dig för att jag hittar någon annan.
Lovar du?
Självklart, sa Elsa och log lite sorgset.
Men… Vart ska jag ta vägen?
Har du verkligen ingenstans att gå?
Nej, vi har ju varit tillsammans hela livet. Då får vi väl leva ut våra dagar sida vid sida ändå, sa jag med ett vemodigt leende.
Oroa dig inte för det. När vi skiljer oss delar vi lägenheten vid Linnéplatsen i två ettor.
På riktigt? Det hade jag inte väntat mig du hjälper mig ändå. Varför gör du det?
För att jag älskar dig. När du älskar någon kan du inte hålla fast honom med tvång.
Några månader gick och vi skiljde oss faktiskt. Några veckor senare fick jag höra att Elsa hade brutit sitt löfte och hittat en ny man. Och lägenheten som hon ärvt av sin farmor hade hon aldrig tänkt att dela.
Där var jag nu ensam och utan något. Hur ska man kunna lita på kvinnor efter det? Jag har ingen aning…
Vad ska jag säga om Ola?
Den här berättelsen bygger på en sann historia från en av våra läsare. Alla likheter med verkliga personer eller platser är en slump. Alla bilder i artikeln är illustrativa.
