På kontoret hördes det vanliga sorlet av samtal. In kom kontorschefen tillsammans med en alldaglig tjej.
Flickor, får jag presentera er för Elin, hon kommer att jobba med er nu istället för Kalle. Han har blivit befordrad. Jag tror att ni kommer trivas ihop, sade Carina Svensson innan hon gick ut.
Elin slog sig ner vid Kalles gamla skrivbord. Hon plockade fram en vacker kaffekopp och ett litet foto på en man. Direkt satte hon igång med arbetet, som om hon varit på plats i flera år redan.
Så fort fikatiden började, reste sig allihop förutom Malin. Hennes nyfikenhet tog över vem var mannen på bilden som Elin ställt på sitt bord?
På fotot log en stilig man med ett charmigt leende och raka, vita tänder.
Vem kan det vara? funderade Malin. Artist, skådespelare?
Hon tog snabbt en bild med mobilen och gick iväg. Flickorna satt samlade runt bordet i lunchrummet och lyssnade på den nya kollegan.
Vi träffades för tre år sedan, jag och Jonas. Under så märkliga omständigheter, ni skulle aldrig tro det, berättade Elin.
Berätta, berätta! tiggde de andra.
Elin föll in i minnet från tre år tidigare. Hon arbetade då på ett stort företag och så hade det blivit fel på en leverans från hennes sida till den firma där hennes framtida man fanns. Det blev Elin som skickades att reda ut missförståndet.
Trots sitt alldagliga utseende, utan smink och med enkla kläder, var Elin både smart och skicklig på att förhandla. En riktig grå mus, men när hon väl började tala blev hon som en katt bland hermelinerna mjuk men bestämd och hon fick alltid sin vilja fram.
Chefen visste vad hon gick för och skickade henne. Receptionisten på kontoret hon besökte sa:
Rum 312, Jonas Bergström.
Utan att knacka gick Elin in, presenterade sig och började förklara.
Vi skickade er leverans men det blev något strul med logistiken.
Jonas satt bara där och tittade förvånat på Elin.
Det är ju hon, tänkte han. Han hade sett henne för länge sedan i en dröm.
Hennes rödblonda hår rörde sig mjukt, de gröna ögonen såg öppet och ärligt på honom. Hon talade lugnt och sakligt.
Elin var redo för en tuff förhandling när Jonas plötsligt sa:
Vi lämnar det så här, Elin. Jag hoppas det inte händer igen.
Hon tackade och gick. Två dagar senare väntade han på henne vid entrén när hon slutade jobbet.
Elin! ropade han glatt och vinkade.
God kväll Jonas, svarade hon neutralt.
Jag har två biljetter till Dramaten ikväll, vill du följa med? Egentligen skulle mamma med men hon blev sjuk, ljög han lätt.
Jo, jag kan nog, men när är det?
Om två timmar. Behöver du byta om så skjutsar jag dig.
Elin tyckte att Jonas var listig, men tackade ja. Vid hennes port väntade han igen. När hon kom ut blev han nästan chockad där stod en helt annan Elin, klädd i en svart, figursydd klänning och högklackat. Sminkningen var diskret men elegant.
Jonas kände knappt igen henne. Under teaterföreställningen satt han bredvid och sneglade ibland det märktes att Elin både kände till pjäsen och uppskattade teater.
Efter pjäsen bjöd han henne till en restaurang, men Elin avböjde vänligt eftersom hon hade en viktig förhandling dagen därpå. Han körde henne hem. Några dagar senare gick de på en långpromenad.
Efter två månader av regelbundna promenader och biobesök frågade Jonas en fredag när han hämtade henne:
Mamma vill gärna träffa dig, vad tror du om det?
Jag har längtat efter det, svarade Elin.
Jonas mamma, Barbro Bergström, tog emot dem hjärtligt. Hon serverade te, äpplemarmelad, hembakad äppelpaj och småkakor. Samtalet flöt lätt, Elin berättade om sin mormors recept på sylt, om sin pappa som varit pilot och om mamma som var historielärare på skolan.
På väg hem sa Jonas:
Mamma tycker om dig, det gör mig glad.
Snart träffades de dagligen och efter ett år gifte de sig.
Elin blev tyst. Kollegorna lyssnade och kände ett sting av avund. Alla utom Malin som tänkte:
Vad såg han hos henne? Hon är så vanlig. Varför har vissa sådan tur? Själv är jag lång, snygg och får bara stötar från upptagna män eller de som vill ha en snabb affär.
När arbetsdagen tog slut och alla gick hem, stannade Malin till vid Sofie.
Titta, det där är hennes man! Tror du på det? Alltså, jag tror hon hittar på. En sån kille skulle aldrig välja en sån tjej.
När Elin gick ut från kontoret stod Jonas där och vinkade. Han log varmt.
Elin, här är jag!
Det var alltså verkligen mannen från fotot. Kollegorna stannade till och såg dem gå iväg tillsammans, alla med sina egna tankar.
Ibland ser man ett sådant par och undrar: Vad såg han hos henne? Kanske fann han precis det han sökte. Det är inte alltid utseendet som lockar. Och visst, man kan flirta runt med de snyggaste, men ofta väljer man någon annan att dela livet med. Varför? Ja, det svaret kanske man bara får om man vågar lyssna ordentligt. Kanske är det värdet av att mötas på djupet som är viktigast i slutändan.
