Att det råkade bli just Sten, den skevogde storken som tog på sig att leverera mig till mina föräldrar, blev på något sätt avgörande för hela mitt liv. Han tappade mig redan utanför barnhemmet, den där avplockade hönan.
Och sedan gick det mesta lite snett, om jag ska vara ärlig. Men vid fyrtio lyckades jag ändå kravla mig upp ur den där gropen som den klumpiga fågeln slängde mig i. Byggde eget hus, träffade min fru Anneli och köpte en begagnad Volvo. Återstod nu bara att plantera något och uppfostra någon.
En unge klarar vi nog, jag och Anneli. Om fler har vi aldrig riktigt tänkt.
Just om att plantera, växa och det eländiga regniga morgonen gick mina tankar, medan jag bryggde mitt kaffe. Herrkalsongerna hängde i tvättstugan och vajade i korsdraget byxorna skaffade jag långt före själva familjen. Vilken ironi.
Det knackade till mot balkongfönstret. Busungarna igen som tror att duvor tål stenkastning? Vart har ni storkar när man behöver dem, odågor!
Det knackade igen. Och igen. Vem är det nu? Tredje våningen, trodde aldrig någon orkade hit upp.
Jag drog undan gardinen och skymtade ut på balkongen och där stod han, den där skevogde storken från min barndoms bilder.
Försvinn, ditt spån, fick jag ur mig, hjärtat i halsgropen. Smörgåsen for i golvet med ett brak.
Förlåt, min vän, sa Sten och trängde in sitt smala huvud i springan på balkongdörren. Jag vet att jag klantade till det, jag erkänner! Nyp till bara, ta höger vinge, den är större.
Schas iväg, svarade jag och försökte knuffa ut den där långa halsen på nytt. Tog i med båda händerna.
Ta det lugnt, Peter, hostade storken. Lyssna nu, det är viktigt.
Du kan dessutom prata, din galning, fräste jag tillbaka. Jag knyter dig till en knut om du inte flyger.
Jag kom verkligen för att be om ursäkt…
Lite sent nu, med den näsan.
Just då pep dörrklockan sådär otåligt. Anneli var hemma.
Ut härifrån, jag försökte verkligen skjuta ut storken igen. Se till att du är väck när jag är tillbaka.
Nästan på rutin snurrade jag om mot dörren.
Förlåt, Peter, viskade Sten och tryckte sig genom vädringsfönstret. Förlåt. Jag har fixat allt.
Anneli kom in, genomblöt och strålande. Håret klistrat mot kinderna, ögonen lyste. Hade hon också sett den där storken?
Innan jag ens hann öppna munnen kastade hon paraplyet åt sidan och slängde sig om halsen på mig.
Fyra! Fyra! tjöt hon i hela lägenheten.
Vadå fyra? fick jag fram, rätt yrvaken.
Vi ska få fyrlingar! Fyra små knattar! utbrast Anneli lyckligt.
Och där kopplade jag direkt ihop storkens ursäkt med våra fyrlingar. Rusade ut på balkongen som skjuten ur en kanon. Den skevogde storken hann just lyfta. Jag försökte hugga tag i stjärtfjädrarna.
För sent.
Stanna, din jävel! röt jag efter honom. Stanna, långnäsa!
Allt fixat! hördes det ovanifrån.
Jag vände mig om och där stod Anneli. Tårarna rann längs kinderna på henne av lycka.
