Otacksamme Kristoffer
Imorse ringde Kristina från jobbet och berättade för sin man Kristoffer att hon skulle gå direkt till Sandströms efter jobbet det var ju hans yrkesdag och firandet var redan bestämt.
Kom gärna om du vill, tillade han rätt likgiltigt, övertygad om att hon ändå skulle stanna hemma, läsa eller sitta framför datorn hela kvällen.
Javisst, svarade Kristina lika tonlöst, men på lunchen smet hon över till Åhléns för att köpa en present till honom. Damernas avdelning doftade parfym och det var fullt av folk.
Direkt fastnade hennes blick på en flaska exklusiv herrparfym på den svarta, blanka kartongen en elegant herre med en nonchalant hängande kavaj, kaxig blick och ett snett leende. Precis som hennes egen Kristoffer.
Expediten slog in presenter i färgglad folie och satte dit sidenband med vana händer. Plötsligt närmade sig en äldre dam och sa:
Ja, tjejer, ni ger gubbarna dyra dofter, men det är ändå andra som får njuta av dem, och slipsarna är mest till för kollegorna.
Alla skrattade, men Kristina kunde inte låta bli att tänka att så var det nog. Allt handlade om Kristoffer, och han var mest för andra. När de var unga var hon vansinnigt förälskad, han lät sig älskas med en generös axelryckning. När han pluggade på distans skrev hon hans inlämningar sena kvällar. Barnen kom det var Kristina som tog hand om allt.
I början kände hon hans tacksamhet, men småningom tog han hennes omsorger för givet. Utåt sett verkade allt perfekt ekonomin stabil, fridfullt liv, smarta, välartade barn. Men barnen hade vuxit upp och flyttat; nu var det bara hon och Kristoffer kvar. Och det var då det slog henne att något saknades i hennes liv.
Hennes mamma hade varit skeptisk till deras giftermål för över tjugo år sedan. “Tänk efter, han är ju så snygg och vet om det också den där sortens man tillhör alla och ingen. Alla tittar på honom och du kommer få nöja dig med det lilla, även om du har mest rätt, sa hon alltid. Punkt ett: en ointresserad fru. Punkt två: fyrtiotre år gammal. Punkt tre: ingen behöver dig längre
Kristina gick fram till fönstret. Solen värmde riktigt härligt, våren var på gång. Snart är det ju kvinnodagen med Och vadå? Ensam igen Halva livet har gått Vad väntar egentligen?
Nere från gården hördes fåglarnas vårkvitter, följt av små knackningar mot fönstret. Kristina tittade ner och såg en rufsig gråsparv strosa längs fönsterblecket och kika nyfiket upp.
“Det där var ett tecken,” tänkte Kristina. I samma anda började väggklockan slå högt och tydligt.
“Okej, det finns tid kvar. Punkt ett: om vi inte är älskade, får vi börja älska oss själva.”
Hon smällde igen dörren, sprang nerför trapphuset och styrde kosan först mot frisören, sedan till butiken
Vid halv sju, speglade sig en helt ny kvinna framför Kristina: hon svajade lätt i kontorsstolen iklädd en liten svart klänning, en modig, kortklippt frisyr, trendigt stripiga slingor och ögon mystiska som en djup sjö (tack eyeliner och sminkpalett). Läpparna mjukt markerade och inbjudande.
“Punkt två: livet börjar på riktigt vid fyrtio!”
Hon gick ut i köket, hämtade ett glas vin och skålade med sin spegelbild: “Punkt tre behöver vi verkligen en man som inte kan uppskatta en sån kvinna?”
Och ja, när hon klev in till Sandströms, lite vinglig på sina smala klackar, blev det knäpptyst genast sträcktes flera händer fram för att hjälpa henne av med jackan och bjuda henne plats eller något att smaka på. “Oj, Jaså? Är min man här också? Det märkte jag knappt”
Motståndaren Kristoffer blev både paff och förvirrad av hennes plötsliga entré och visste inte alls vad han skulle göra när hela sällskapet flörtigt beundrade Kristina.
Morgonen därpå, när han ville återta kontrollen lite kaxigt: “Jaha, blir det någon frukost eller?” då gick han bet. Han hade missat poängen, eller sov kanske fortfarande, för bredvid honom låg ingen gammal springflicka.
Närmare låg en lekfull, självsäker kvinna med färgglad ny frisyr, som gäspade lite och sa sömnigt:
Har du gjort frukost redan, älskling?
Hon sträckte på sig, slöt ögonen igen och log för sig själv: Sådär ja, min kära. Annars är det punkt tre som gäller.Kristoffer stirrade på henne, underligt tyst, nästan lite tafatt. Han kände inte riktigt igen kvinnan som låg bredvid, men en oväntad värme spred sig i honom och kanske, bara kanske, anade han att han just höll på att missa något oersättligt.
Men Kristina väntade inte på svar. Hon reste sig långsamt, satte fötterna i tofflorna och promenerade ut i köket. Fåglarna sjöng fortfarande utanför och ljuset föll in genom fönstret som en uppmaning. Hon nynnade lågt för sig själv medan hon tog fram sin favoritmugg och bryggde kaffe åt sig själv först, noggrant och omsorgsfullt, med lite extra skum och kanel på toppen.
När hon satte sig vid köksbordet, scrollade hon sin telefon väninnorna skickade glada emojis, någon frågade om de ville ses ikväll. Så många möjligheter! Och plötsligt, för första gången på länge, kände hon sig fri och alldeles levande. Nästa gång någon frågade vad hon önskade sig svarade hon leende för sig själv: Mer av det här.
I dörröppningen stod Kristoffer kvar, för första gången lite osäker. Men Kristina log och då slog det henne: att det allra störst man kan göra är att släppa taget om det som håller en kvar på samma plats och börja springa dit hjärtat vill. Hon lyfte sitt glas kaffe mot morgonen utanför och viskade tyst, bara för sig själv:
“Grattis på min dag.”
