Det var aldrig i min tanke att föreslå Sven att flytta in hos mig. Att dejta är en sak, att bo tillsammans är helt annan. På lördagsmorgonen väntade jag på Sven för vår vanliga promenad. När jag öppnade dörren och såg honom stå där med två stora resväskor, stannade jag upp och kände hur hjärtat slog snabbare.
Jag satt i min fåtölj och bläddrade i min telefon. Här var bilder på oss två i Kungsträdgården när vi matade änder, en annan där vi gick hand i hand längs Djurgården, och en tredje från vår gemensamma svampjakt i Skånes skogar. Sex månader av bekantskap hade gått förbi som en vind.
Vi hade träffats på ett dejtingsida. Jag var sextioen år gammal, han trettioett, båda skilda och med vuxna barn som bodde på egna håll.
Sven hade direkt gjort intryck på mig intelligent, välread, med en torr humor. Han sökte ingen mamma till sina barn eller någon hushållerska. Han ville bara ha samtal med någon som han verkligen kunde diskutera med.
Vi sågs tvåtre gånger i veckan: ibland gick vi på teater, ibland på en konsthall. Vi drack kaffe på ett litet café, tog långa promenader genom Gamla Stan och gjorde utflykter till hans väns sommarstuga på Värmland. Jag uppskattade den här typen av umgänge utan förpliktelser men med en genuin närhet.
Alva, berätta hur du lever frågade Sven efter en av våra tidiga möten.
Bra, lugnt, stilla. Jag har bott ensam i fem år och har vant mig.
Bli det inte tråkigt?
Ibland. Men jag har vänner, mina döttrar kommer på besök och nu har du också blivit en del av min vardag.
Det gläder mig att höra.
Efter sitt skilsmässa hyrde Sven en ettor i ett gammalt flerbostadshus. Han klagade ofta på hyresvärdens nycker, att hon aldrig gjorde renoveringar och åtminstone en gång i månaden höjde hyran.
Men vad kan man göra tänkte han. Jag har inget eget boende. Efter skilsmässan fick jag bara det jag lät bli hos min före detta fru. En gång köpte hennes föräldrar lägenheten, och de kostnader jag lagt på renoveringar får jag aldrig återbetalt.
Har du någonsin funderat på att köpa något själv?
Var skulle jag få ihop så mycket pengar till en bostad?
Jag förstod hans bekymmer. Själv ägde jag en rymlig trea i ett bra område i Stockholm, en lägenhet jag byggt upp med mitt eget arbete. Mina döttrar hade länge flyttat ut, så det fanns gott om utrymme.
Men återigen var det ingen idé att föreslå Sven att flytta in hos mig. Att dejta är en sak, att bo tillsammans är en annan.
På lördagen väntade jag på honom som vanligt. När han kom med sina två stora väskor, frågade jag:
Vad har hänt, Sven?
Alva, får jag komma in? Jag måste förklara.
Vi gick in i vardagsrummet. Sven placerade väskorna i hallen och satte sig på soffan.
Du förstår, hyresvärden har bestämt sig för att sälja lägenheten. Hon har sagt att jag måste flytta ut inom en vecka.
Så vad nu?
Jag står utan tak över huvudet. Det är inte lätt att hitta en ny lägenhet så snabbt, och pengarna är knappa.
Jag började ana vad han hade i åtanke.
Sven, jag har funderat vi har haft en allvarlig relation i ett halvt år. Vi känner varandra väl. Skulle du vilja försöka bo tillsammans?
Tillsammans? upprepade jag förvånat.
Jo, du har en stor lägenhet med mycket plats. Jag är ingen latmask jag jobbar fortfarande och kan bidra till mat och räkningar.
Men vi har aldrig pratat om sånt här.
Varför skulle vi prata i förväg? Livet visar ju ändå vägen.
Jag kände mig förvirrad. Jag var inte beredd på en så hastig utveckling.
Jag måste tänka på det.
Vad finns det att tänka på? Vi älskar ju varandra.
Att älska och att bo ihop är två olika saker.
Varför olika? I vår ålder bör vi bestämma oss.
Bestämma oss om vad?
Om relationen. Om vi möts, bör vi väl vara tillsammans.
Jag såg på väskarna i hallen. Det verkade som om Sven redan hade bestämt allt åt mig, hade fört med sig sina saker och lade dem framför mig som ett faktum.
Och om jag är emot?
Emot vad? Emot lycka?
Att någon kommer till mig med sina väskor utan att ens fråga om lov.
Alva, bli inte arg. Jag menar inget illa, det är bara omständigheterna.
Omständigheterna skapas av människor.
Vad menar du?
Att du borde ha pratat med mig först, innan du började packa.
Sven var tyst en stund och funderade.
Okej, låt oss prata nu. Jag föreslår att vi bor tillsammans.
Jag tackar nej.
Varför?
För jag trivs med att bo själv. Jag gillar vår kontakt, men jag vill inte bo under samma tak.
Men varför? Vi passar väl ihop.
Vi passar för utflykter, fika och samtal. Inte för vardagligt boende.
Vad menar du med skillnaden?
Boende är en daglig rutin vanor, ordning, kompromisser.
Så vad? Kan vi inte anpassa oss?
Det är just det, jag vill inte anpassa mig. Jag är nöjd som jag är.
Sven såg sorgsen ut.
Alva, vad sägs om att vi gifter oss?
Varför?
För att det ska vara “riktigt”, på ett civiliserat sätt.
Sven, äktenskap förändrar ingenting. Jag vill ändå inte bo tillsammans.
Men vad är poängen med vår relation då?
Samma som förut. Vi ses, pratar, umgås.
Och sedan?
Vi fortsätter att träffas.
Det är oseriöst!
Varför oseriöst? Såna här relationer passar mig.
Jag vill ha stabilitet.
Vilken stabilitet menar du? frågade jag, medan jag satte mig mittemot honom.
Den vanliga. En familj, där vi vaknar tillsammans, planerar framtiden.
Jag vill inte äta frukost med någon varje dag. Jag vill inte anpassa mig efter någons schema.
Men du är ensam!
Jag är inte ensam. Jag har döttrar, vänner, och du. Ensamhet och att leva på egen hand är olika saker.
Jag förstår inte skillnaden.
Skillnaden är att jag nu väljer när och med vem jag vill umgås. Om vi bor tillsammans förlorar jag det valet.
Alva, men i sextioårsåldern bör man fundera på vem som ska vara där i ålderdomen.
Jag tänker på det. Men det betyder inte att det måste vara en man.
Vem då?
Döttrarna, en vårdare, kommunen. Det finns alternativ.
Men det är inte vad jag vill ha!
Kanske inte för dig, men för mig fungerar det.
Sven reste sig och gick runt i rummet.
Så du föreslår att jag fortsätter hyra min lägenhet och bara träffar dig på helgerna?
Precis som du vill. Och träffas när båda har lust.
Och om jag inte har råd att hyra någon lägenhet?
Det är dina problem, inte mina.
Det är grymt, Alva.
Ärligt talat. Jag är inte skyldig att lösa dina boendeproblem.
Men vi träffas!
Ja, men det gör mig inte ansvarig för ditt liv.
Sven satte sig tillbaka på soffan och tänkte.
Alva, om jag hittar en ny lägenhet, fortsätter vi att umgås?
Självklart, om vi båda vill.
Så länge jag letar, kan jag bo hos dig en kort tid?
Nej.
Inte alls?
Inte alls.
Jag insåg att han var allvarlig. Han plockade upp sina väskor och gick mot dörren.
Så jag får leta både bostad och nya relationer.
Kanske.
Alva, ångrar du dig?
Nej.
Sven gick. Han ringde inte längre. Jag återgick till mitt stilla liv utan någon man. I sextioårsåldern värderade jag lugnet högre än förhållanden och friheten mer än sällskapet…
Hur skulle du ha hanterat situationen? Skriv gärna i kommentarerna vad du tycker. Gilla gärna inlägget.
