Hej, du vet, för två år sedan hade Erik allt en familj, en fru, framtidsplaner och hopp. Nu är det bara tomhet kvar. Det är så svårt att leva med den där smärtan av förlust. Om jag bara kunde vrida tillbaka den fördömda dagen, skulle jag göra vad som helst för att hindra det som hände. Men
För första gången på två år rusade Erik mot den kvava tystnaden i den tomma lägenheten. Äntligen skulle han kunna hämnas för sin frus död. Han tänkte stanna till i en butik och köpa lite akvavit, men bytte sig. Hämndens timme hade kommit, och han behövde ett klart huvud. Erik gick och la sig tidigt och somnade förvånansvärt snabbt. Efter två timmar vaknade han med hjärtat bultande, flämtande efter luft. Han drömde fortfarande om sin kära Tove, hennes andetag nära. Han lyssnade, hoppades att öppna ögonen och se henne där. Men inget. Kissen var orörd. Så åter till sömn.
Han strök handen över lakanet. Det blev varmt under hans hand och gav en falsk känsla av att Tove fortfarande låg där precis innan han vaknade. Sömn kom inte igen. Han låg och stirrade på det bleka taket i mörkret, minns två år av väntan på hämnd och sorg. Fienden hade kommit tillbaka Erik visste det säkert.
Den förbannade dagen hade Tove gått hemifrån jobbet tidigare än planerat. Hon var på en kvinnoklinik för ultraljud. Hon hade en misstänkt fördröjning. Hon litade inte längre på graviditetstester. De hade kämpat i åratal, hoppats och längtat efter ett barn.
Tove stod på trottoaren, och på andra sidan vägen tändes den gröna gåknappen. Hon steg först över övergången. Hon såg inte bilen som rusade förbi för att hinna igenom den trånga korsningen. Den hade kunnat köra förbi om inte en cyklist kom från motsatt håll. En krock var oundviklig, men föraren svängde åt höger och körde rakt på Tove. Hon dog på stället.
Föraren fick två års fängelse. Tove är borta. Cyklisten fick bara blåmärken av fallet. Läkaren konstaterade att Tove inte var gravid.
Fienden lever vidare med sin fru och son. Erik har ingen kvar, inget att hålla fast vid, ingen framtidstro. Han bestämde sig för att döda sin fiende, slå till med hela motorstyrkan. Låt hans familj få gå igenom det han själv har gått igenom. Erik ville inte gömma sig eller fly. Även om han dog själv. Han gick bort tillsammans med Tove för två år sedan. Det går inte att kalla det ett liv att bara vänta på hämnd.
Ibland körde Erik förbi den korsning där Tove omkom, köpte blommor och la dem på kanten av trottoaren. Folk såg på, gick förbi. Erik stod och försökte föreställa sig vad Tove tänkte i den sista sekunden. Kanske hoppades hon på ett lyckligt besked. Hon tog ett sista andetag och gick över övergången
Han besökte hennes grav, gick in i kyrkan, men fann ingen tröst. Bara när han hämnas kommer friheten.
Utmattad av sömnlöshet reste Erik sig, tog en dusch och rakade sig noggrant. Sakta åt han en smörgås med te, stirrade på ett fläckigt väggmålning. Tove hade planerat att sätta upp nya tapeter. Erik lämnade det. Fläcken blev ett minne av henne. Han tog på sig en ren skjorta, kastade en sista blick på rummet. Skulle han komma tillbaka?
I början körde han bara runt i stan för att fördriva tiden. För tidigt. Fienden låg fortfarande på fräscha lakan med sin fru. Eller kanske hade han redan stigit upp, sträckt på sig, gått till badrummet och kliat på benen under kalsongerna. Gick på toaletten, gäspade. Sedan tog han en dusch. Hans fru hade redan lagat frukost. När han kom ut ur badrummet, doftande av duschgel, tänkte han kyssa henne och sitta mittemot sonen vid bordet “Nog,” muttrade Erik för sig själv. “Fienden ser för bra ut. Mördaren av min fru kan inte vara så här attraktiv.”
Han föreställde sig fienden kvällen innan, bjudit på lite för mycket på ett lokalt krog, återhämta sig efter två år. Vaknade med huvudvärk och törst. Hällde vatten i ansiktet, drack kranvattnet som i fängelset. Gav upp rakningen. Så satt han i sina underkläder och kortärmad tröja vid bordet “Så här ska han se ut. Ingen synd att döma.”
Erik vände bilen och körde mot fiendens hus. I gården parkerade han så att han kunde se ingången. På lekplatsen lekte två barn. Erik förberedde sig på att vänta. Förr eller senare skulle fienden gå ut, ensam eller med familjen spelar ingen roll. Inte idag, men nästa gång skulle hämnden nå honom.
Det var slutet av april. På buskarna och träden, särskilt på den soliga sidan av gården, spröt nygröna blad fram. Asfalten var ännu blöt efter nattregnet. Himlen var grå och kylig.
Plötsligt dök en sexårig pojke upp vid ingången. Han sprang mot lekplatsen men såg Eriks SUV, närmade sig långsamt. “Kanske är han son till fienden?” tänkte Erik och sänkte fönstret.
Vad vill du, killen?
Inget. Han såg rakt på Erik utan att rycka sig. Min pappa hade också en bil. Inte lika fin som din.
Vad hände med den? Sålde du den? Erik blev glad över att äntligen få lite information.
Japp. Kraschade i en olycka, har inte köpt ny än.
Erik betraktade pojken, letade efter likheter med fienden, men utan resultat. Kanske såg han sin egen mamma i honom, men fiendens ansikte var tydligt inristat i minnet. Regndroppar lekte på SUV:ns vindruta.
Vill du sitta i bilen? Hoppa i så blir du inte blöt. Erik öppnade passagerarsidan.
Pojken funderade, men regnet ökade. Han klättrade upp på den höga sätet och slog igen dörren. Ljudet från regnet var nästan dämpat inne i bilen. Med glödande ögon stirrade han på instrumentbrädet med den röda lampan.
Har den värme i sätena? Drar den mycket bensin? Han frågade som en liten vuxen.
Erik svarade med glädje på alla frågor. Tänk att stå i en gård mitt i regnet med en liten kille.
Ska vi ta en liten tur? Regnet är ju ändå där.
Pojken tittade misstänksamt på Erik.
Om du inte vill, så får vi bara sitta här, sa Erik högt.
Och i sitt huvud tänkte han: “Vilken modig liten rackare.”
Mamma blir nog arg. Jag fattar.
Pojken såg ännu mer på Erik.
Hon har inte tid för mig. Bara en kort stund.
Erik körde iväg från gården, undrade om någon hade sett honom. Barnen räknas inte. De minns nog inte bilmärken eller nummer.
Han kom på ett gammalt ordspråk: den bästa hämnden är att döda det man älskar mest. Beslutet föll plötsligt på honom som en sten.
Vad heter du?
Viktor, svarade pojken.
Allvarligt? Så vi är liknamnade. Jag heter också Erik.
“Tänker inte döda,” tänkte han. “Kan inte göra det. En pojke är oskyldig. Fienden är en sak, men den där lilla killen Jag kan bara köra bort honom och lämna honom. Han hittar ingen väg ut. Låt honom söka sin far och lida.”
Viktors röst avbröt hans tankar.
Vad menar du? frågade Erik.
Jag sa att pappa inte var den som körde på den där kvinnan. Det var mamma som körde. Pappa satt bredvid.
Vilken kvinna? Kylan gick genom Eriks ryggrad.
“Min Tove blev inte påkörd av fienden utan av hans fru?” Erik hade inte märkt att han talade högt.
Ja. Pappa tog på sig skulden. Mamma klarade inte fängelset. Hon är sjuk, ligger ofta på sjukhus.
Hur vet du det?
Jag är ingen liten. Jag hörde dem viska. Dessutom sa mamma det själv.
Erik kände värmen sprida sig. Med fuktiga händer grep han hårt om ratten.
Varför berättade du det för mig? Tänker jag gå till polisen?
Viktor rynkade på näsan.
Pappa har redan suttit. Kan man straffa någon två gånger för samma brott?
Troligen inte. Så säger jag. Erik log med svårighet.
De körde utan att märka att de hade lämnat staden. Viktor stirrade med stora ögon på asfalten som bildade vita, raka ränder under dem.
Vart ska vi?
Viktors röst skakade lite av rädsla.
Jag funderar. Erik bromsade vid en sidoväg, sänkte fönstret och andades in den friska, fuktiga luften. Bilarna på vägen hördes tydligare.
Mår ni bra? Viktor låtom en oro i rösten, men hans blick var förstående, och Erik kände en ilning av värme.
“Förstår han? Känner han? Man kan inte lura ett barn eller ett djur. Vad gör jag?” Erik vände bilen och körde tillbaka mot staden.
“Tove går inte att få tillbaka. Fienden körde inte på henne. Hon tog sin egen skuld. Vem ska jag hämnas på? På henne? Hon har bara en njure som håller på att ge upp. Vad händer med mig? Jag vill bara ha en son, en lika smart som honom.”
Vem var du med när mamma låg på sjukhus?
Med mormor. Hon har också ett sjukt hjärta och gillar inte mamma.
Erik stirrade på den mjuka regnbågsstripen av asfalt som kom i hans synfält. Regnet hade lagt sig.
Hur gammal är du?
Sju. Jag går i skolan i september. Har du barn?
Erik ryckte till. Hur skulle han säga åt den lilla killen att han längtade efter en son?
Vi är framme, sa Erik.
De körde in i gården. Barnen gömde sig i husen för regnet. Ingen sprang omkring i panik eller tårar. Viktor öppnade dörren.
Vem skulle du besökt?
Erik förstod först inte frågan.
Vad? Jag jag kom till vänner. Men de var inte hemma.
Viktor hoppade ut på asfalten.
Kommer du tillbaka?
Vi får se. Om jag köper en ny bil, vill du köra med mig? Jag har ingen son, ingen dotter. Ingen. Han tystade. Om din pappa köper en ny, är det en bra idé. Ta den.
Tack, hejdå. Ett klingande röstljud blandades med dörren som slog igen.
Hejdå, svarade Erik med ett litet leende.
Viktor stod vid ingången och vände sig om. Erik reste sig, körde bort från gården, köpte en flaska akvavit i den lilla närbutiken vid vattnet. Han satte sig på den fuktiga gräsmattan vid Norrström, drack rakt ur flaskan. Brasan brann i magen. Han lade sig på rygg och stirrade upp på himlen. Molnen skildes åt och ett blått himlavalsspel öppnades.
Hej, farfar, blir du förkyld? En raspig röst ropade.
Erik öppnade ögonen. Två tonåringar stod över honom. Han hade somnat. Han hoppade upp, gick mot bilen.
Hej, farfar, tar du en flaska med? En av killarna ropade.
Det är för tidigt för er att dricka. Erik tog upp den nästan fulla flaskan.
Bakom honom hördes en förbannelse, men han vände sig inte om.
Han satte sig i bilen och körde hem. För första gången på två år kände han sig fri.
Herregud, jag var nära att göra något fruktansvärt. Tack att jag fick gå undan. Jag skulle verkligen vilja ha en son viskade han, medan vägen framför honom suddades ut av tårar.
“Mål med hämnd är att leva för hatet. När du hämnas spenderar du ditt enda, unika liv på någon annan, på din fiende. Du förlorar, även om du vinner!”
