Gunnar var övertygad: renoveringen var viktigare, sonen skulle överleva. Hunden fördes till djurem, trots pojkens böner. Men efter elva dagar gick Margareta in i sonens rum och hittade en teckning – efter den vändes allt upp och ner.
Påsen stod vid ytterdörren. Två påsar, om man ska vara noga: i den ena låg skålarna, i den andra resterna av hundmat och en gummiboll som Ludde hade dragit runt i lägenheten sedan han lärde sig gå.
Love såg dem innan han ens hade tagit av sig skorna.
Ludde tryckte nosen mot pojkens knä och viftade på svansen så hårt att han slog emot påsen. Skålen innanför skramlade. Den rödbruna pälsen doftade av gård, höstlöv och något varmt, bara hundaktigt, som alltid fick det att dra ihop sig under revbenen på Love. Han satte sig på huk, slog armarna runt hunden. Ludde stelnade, tryckte sig intill den rutiga skjortan och lade huvudet mot pojkens axel.
Den vänstra bakbenet vek sig ovant. Hunden hade haltat på det sedan valptiden, och Love var van att stötta honom vid sidan när han satte sig.
I köket brummade vattenkokaren. Modern stod vid spisen, snurrade på vigselringen på ringfingret. Fort, en van rörelse, som hon alltid gjorde när hon ville säga något men inte kunde finna orden. Fadern satt vid bordet, rak i ryggen, händerna knäppta framför sig. Kaffekoppen stod exakt mitt i underkoppen.
– Mamma. Varför då?
Margareta vände sig inte om. Fingrarna på ringen ökade takten.
– Pappa, varför står påsarna vid dörren?
Gunnar drack upp kaffet i en klunk. Ställde koppen på underkoppen så precis att det inte skramlade.
– Love, vi har bestämt. Vi ska lämna bort hunden idag.
– Vart?
– Till djurem. Bra förhållanden, jag har kollat. Varma kennlar, de får ordentligt med mat.
Pojken såg på modern. Hon blickade ut genom fönstret, där den grå oktoberhimlen tryckte ner taken bakom glaset. Ringen snurrade fortfarande.
– Mamma?
Vattenkokaren klickade till och stängde av sig. Det blev tyst nog att höra hur Ludde andades i hallen.
– Mamma, säg nåt till honom.
Margareta rättade till handduken på kroken. Tog ner den, hängde upp den igen, fast den redan satt rakt.
– Pappa har rätt, lilla Love. Vi måste renovera. Hunden kommer att ha det…
– Ludde! Han heter Ludde!
– Ludde kommer att ha det svårt. Färg, damm, verktyg överallt. Han kan må dåligt.
Hon sa det med en jämn röst, och varje ord lät som om det inte sades för första gången. Som om de och fadern hade repeterat kvällen innan, medan Love sov.
Pojken grep tag i stolskanten. Knogarna vitnade.
– Jag ska gå ut med honom tre gånger om dagen. Jag ska sitta med honom på mitt rum. Han kommer inte vara i vägen. Snälla.
Gunnar reste sig. Stolen gled bakåt med ett kort skrap över linoleumet.
– Jag har sagt det, och så blir det. Om en halvtimme åker vi.
– Snälla. Snälla, gör inte det.
Rösten blev tunn. Inte ens barnslig, utan genomskinlig, som om orden passerade genom pojken utan att stanna. Ludde skrapade med klorna mot golvet, haltade in i köket och satte sig bredvid, tryckte sig mot hans ben. Lade huvudet i knäet.
Och blev stilla. Hundens ögon var bruna, med röda prickar, och såg lugnt uppifrån och ner. Han förstod inte. Han litade på alla i det här hemmet.
Margareta blundade. I en sekund, kanske två. Sedan öppnade hon ögonen och letade i fickan efter bilnycklarna.
Love drog på sig jackan.
– Love, det är bättre om du stannar hemma. Du behöver inte åka med.
– Nej, jag ska med! – Love var nära gråten.
I bilen luktade det bensin och uppvärmd plast. Solen kom inte fram, och staden utanför fönstret såg ut som om den var tecknad med grå blyerts på vått papper. Ludde låg på baksätet, med huvudet i Loves knä. Pojken grät inte. Satt rak, strök över det rödbruna huvudet, och fingrarna rörde sig långsamt, jämnt, som om de försökte memorera varje knöl, varje lock i pälsen.
Gunnar tittade en gång i backspegeln. Snabbt vände han bort blicken.
Margareta körde och tänkte på tapeterna i hallen. På rullarna, på färgen ”elfenbensvit” som de hade valt i lördags på byggvaruhuset. Om en månad skulle lägenheten vara ljus. Ren. Utan hundhår i soffan, utan klapprande klor på morgonen.
Djuremmet låg i utkanten, bakom garage. En grå byggnad med en järndörr, där det innanför luktade klorin, våt betong och något surt, tungt, som fick en att vilja andas genom munnen. Inifrån hördes skall. Inte högt, inte argt. Längrande, som om någon ropade och redan inte trodde att någon skulle höra.
En kvinna i grönt förkläde kom ut emot dem. Log mot Ludde, klappade honom bakom örat.
– En fin kille, den röda. Vi fixar honom, oroa er inte.
Love höll i kopplet. Med båda händerna, hårt, så att läderremmen skar in i handflatorna. Fingrarna var röda av spänning.
– Love, ge hit.
Fadern sträckte fram handen. En stor handflata, som luktade maskinolja, öppnade sig framför pojkens ansikte.
Love såg på kopplet. Sedan på Ludde. Sedan på kopplet igen.
Och öppnade fingrarna. Långsamt.
Kvinnan tog kopplet och ledde Ludde genom korridoren. Hunden haltade på det vänstra bakbenet, och klorna klapprade mot klinkers, och ljudet ekade, för korridoren var lång och tom. I svängen vände Ludde sig om.
Kvinnan svängde runt hörnet. Klapprandet blev svagare, svagare. Och försvann.
I bilen på vägen hem satte sig pojken bakom förarsätet. Där Ludde hade legat för tio minuter sedan. Klädseln bar fortfarande doften: varm päls, gård, höstlöv. Love tryckte kinden mot sätet och blundade.
Margareta sträckte sig efter radion. Gunnar skakade på huvudet. De körde hem i tjugo minuter. Inte ett ord.
Hemma tog Love av sig skorna, gick förbi köket och stängde in sig på sitt rum. Dörren klickade tyst. Bara stängdes.
Margareta plockade undan de tomma påsarna, vek ihop dem snyggt, tryckte ner dem i soporna. Sedan såg hon skålen.
En röd plastskål med märken efter tänder runt kanten. Ludde hade bitit i den som valp, innan han visste att skålar inte var till för det. Margareta tog upp den, höll den i händerna. Plastik var lätt och slät, och tandmärkena kändes sträva under fingertopparna. Hon ställde tillbaka skålen på golvet.
Nästa dag märkte de underligheter.
Love frågade inte vad det blev till middag. Han satte inte på tv:n. Han tog inte fram sin ryggsäck. Kom från skolan, tog av sig skorna, gick in till sig. Tyst, som en skugga över en vägg.
Margareta knackade.
– Love, vill du ha makaroner och ost? Med riven ost, som du gillar.
Bakom dörren knarrade sängen. Och inget mer.
Hon stod vid dörren i en halv minut. Lyssnade på tystnaden. Gick därifrån.
På kvällen sa Gunnar: han vänjer sig. Barn glömmer snabbt. Om en vecka springer han runt som förut. Han sa det med självsäkerhet, stående i hallen, där det fortfarande syntes ett märke efter en klo på väggen, som Ludde hade gjort den första månaden.
På femte dagen ringde läraren. Hennes röst var försiktig, som hos någon som går på tunn is.
– Är allt bra hemma hos er?
– Ja, visst. Varför frågar du?
– Love svarar inte på lektionerna. Alls. Sitter och tittar ut genom fönstret. På rasterna står han ensam vid väggen. Barnen går fram till honom, men han är tyst.
Margareta bet sig i läppen.
– Vi har… vi har lämnat bort hunden. Till ett djurem. Han vänjer sig.
Läraren var tyst. Några sekunder, och i den pausen hörde Margareta mer än i några ord. Sedan sa rösten i luren:
– Jag förstår.
Det ”jag förstår” hängde kvar i lägenheten hela kvällen. Som doften av färg som ännu inte öppnats, men redan fanns där.
På sjunde dagen slutade Love komma till middagen. Margareta ställde fram en tallrik. Hämtade den orörd. Makaronerna kallnade och täcktes av en hinna, och det var på något sätt outhärdligt.
Gunnar köpte roller och grundfärg. Rev bort gamla tapeter i hallen. Under dem var väggarna gråa, med fläckar av gammalt lim och en spricka från golv till tak, som tidigare hade dolts av en teckning på ett segelfartyg. Det luktade fukt. Vackert blev det inte. Och tyst blev det inte heller, för tystnaden var inte den han hade planerat.
Den röda plastskålen stod fortfarande kvar i köket. Margareta kunde inte förmå sig att plocka bort den. Tre gånger tog hon den, tre gånger ställde hon tillbaka den. Fjärde gången vände hon den upp och ner. Sedan ställde hon tillbaka den som den var.
En dag gick Margareta in i sonens rum medan han var i skolan. Hon ville städa.
På bordet låg en teckning.
Ett hus med trekantigt tak och en skorsten med rök. Vanligt, som alla barn ritar. Bredvid en pojke: streckben, runt huvud, armar utåt. Och bredvid pojken en rödbrun fläck med fyra ben och en svans som en korkskruv. Pojken och hunden var tecknade starkt, med röd tuschpenna och orange krita, med tryck så att pappret hade buktat sig.
Men huset var tomt. Fönster utan gardiner, dörren på vid gavel. Inuti inga figurer, inga möbler. Vitt.
Ingen mamma. Ingen pappa. Bara ett vitt rum bakom den öppna dörren.
Margareta satte sig på sonens säng. Hon tog upp teckningen, höll den närmare. Nedanför huset, med sneda små bokstäver: ”Ludde jag kommer”.
Utan komma. Utan punkt. Ett löfte skrivet av en hand som ännu inte lärt sig att skriva snyggt.
Ringen på fingret tryckte så hårt att Margareta tog av den. Lade den på bordet bredvid teckningen. Och satt och stirrade in i väggen, för hon tänkte inte på tapeter. Inte på färgen ”elfenbensvit”. Inte på hundhår och inte på klor.
Hon tänkte på att sonen hade tecknat ett hus där hon inte fanns.
På kvällen lade Margareta teckningen framför Gunnar. Förklarade inget. Lade bara fram den på bordet, bredvid tallriken.
Han tittade länge. Sedan sköt han undan tallriken.
– Vi hämtar honom.
Margareta blinkade.
– Ludde. I morgon bitti.
Och det var han som sa det, inte hon. Hon hade väntat sig att hon skulle behöva argumentera, övertala, peka på teckningen. Men Gunnar såg på det tomma huset utan människor, och något rörde sig i hans ansikte, som om musklerna inte visste vilket uttryck de skulle ta.
– Imorgon. På morgonen.
Margareta nickade. Ville säga ”tack”, men ordet fastnade. Det fanns inget att tacka för. Det var ingen gåva. Det var ett försök att laga något de själva hade förstört.
På morgonen kom de till djuremmet. Samma järndörr. Samma lukt av klorin och våt betong. Kvinnan kom ut emot dem, den här gången i blått förkläde, men ansiktet var detsamma.
Ludde kände igen dem redan från dörren. Han rusade mot gallret i kenneln, gnällde, viftade på svansen så att hela kroppen skakade. Han hade magrat under dagarna: revbenen syntes under den rödbruna pälsen, och det vänstra bakbenet vek sig värre än förut. Han haltade emot dem snabbare än han borde.
Gunnar tog kopplet. Samma läderkoppel, nött. Handflatan omslöt remmen som förr.
Hemma satt Love på sitt rum. Dörren stängd.
Klorna klapprade mot golvet i hallen. Lågmält. Ojämnt, med ett uppehåll var fjärde steg.
Dörren till barnrummet öppnades.
Pojken stod i dörröppningen. Ludde rusade fram, tryckte nosen mot magen, slickade handen, knät, handen igen. Svansen slog mot väggen.
Love sjönk ner på golvet. Fingrarna grävde sig in i den rödbruna pälsen, som luktade djurem, klorin, främmande. Men under den lukten fanns en annan, gammal, äkta, den som alltid fick det att dra ihop sig under revbenen.
Han sa det första ordet på dessa dagar:
– Ludde.
Sedan lyfte han huvudet. Såg på modern. På fadern.
Margareta satte sig bredvid.
– Lilla Love…
Han drog sig inte undan. Men han tryckte sig inte heller emot. Satt bara på golvet, med hunden i famnen, och såg på dem som om han såg dem för första gången. Och var inte säker på att han kände igen dem.
Ludde slickade pojken på hakan och lugnade sig. Lade sig bredvid, tryckte sin varma sida intill.
Margareta hällde upp hundmat i den röda plastskålen med tandmärken runt kanten. Ludde haltade ut i köket, klorna klapprade, och han åt hungrigt, hastigt. Love satt bredvid.
Och Gunnar stod i hallen, där de avrivna väggarna luktade fukt och gammalt lim. Rollern låg i ett hörn, täckt av damm. Grundfärgen hade torkat i burken. Sprickan från golv till tak var kvar.
Från köket hördes skålens skrap mot golvet och ljudet av en hund som åt.
Gunnar stod och såg på väggarna. Renoveringen hade inte kommit igång. Och nu spelade det ingen roll om den gjorde det. För i det här huset var det något helt annat som behövde lagas.
