Märta stod vid fönstret och såg hur frosten ritade mönster på rutan. Minus trettio hade de lovat. Kanske mer.
Hon lyssnade.
Nerifrån – röster. Sedan ett rop:
– I kväll! Hör ni?! I kväll ska katten bort!
Per. Husvärden.
Märta gick från fönstret, slog sjalen om sig och steg ut i trapphuset. Hon gick ner till första våningen. Där stod redan grannarna – några i tofflor, några med jackan öppen. Alla teg och såg på Per, som stod mitt i trappuppgången, röd i ansiktet, het, och pekade mot hörnet.
Där, på elementet, låg en röd katt hoprullad.
Mager. Med ett trasigt öra. Han darrade.
– Där! – röt husvärden. – Där är er inkräktare! Hår överallt! Stank! Jag har ansvar för ordningen, och ni ordnar asyl!
– Per, – sa Elsa från tredje våningen stilla, – han stör ju ingen.
– Stör inte?! – Per vände sig mot henne så snabbt att kvinnan tog ett steg bakåt. – Vem var det som klagade på hår överallt?! Vem sa att det kom loppor från honom?! Tror ni jag sitter här och leker?!
Elsa såg bort.
Märta knöt händerna.
Hon ville säga något. Ville. Men halsen snördes ihop, och orden fastnade någonstans inuti.
– Kort sagt, – avbröt husvärden, – klockan sex i kväll – då ska han vara borta. Tar ni inte bort honom själva så slänger jag ut honom. Uppfattat?
Han såg på alla. Ingen svarade.
– Uppfattat, säger jag?!
– Uppfattat, – mumlade en av männen.
Per nickade, slog igen dörren och gick.
Grannarna skingrades långsamt, suckande.
Katten låg kvar på elementet – en röd boll, som inte ens förstod att de tänkte kasta ut honom i kylan.
Märta gick upp till sin lägenhet på fjärde våningen. Stängde dörren. Satte sig i köket och stirrade in i väggen.
I kväll skulle det bli minus trettio.
Han skulle frysa ihjäl.
Det visste hon.
För en gång i tiden, en vinter, hittade hon en sparv under trappan – liten, frusen, med vingarna tryckta mot kroppen. Hon bar upp den, värmde den, men det var för sent. Alldeles för sent.
Märta reste sig, gick till fönstret.
– Herregud, – viskade hon, – vad ska jag göra?
Hon satte sig igen. Händerna darrade.
Hon var rädd. Rädd för bråket. Rädd att Per skulle börja skrika. Att grannarna skulle vända sig bort. Att de skulle kalla henne galen.
Men mest rädd var hon för att föreställa sig den röda bollen ligga i en snödriva – stel, med öppna ögon.
Märta gick ner mot kvällen.
Katten låg fortfarande på elementet. Han lyfte huvudet när hon kom. Såg på henne – med gula, vaksamma ögon.
– Varför ligger du här? – mumlade hon. – Har du ingenstans att ta vägen?
Katten teg.
Märta sträckte ut handen – smekte över den trasiga ryggen. Han ryckte till, men gick inte undan. Spann tyst.
Hon gick upp igen.
Halv sex hördes röster i trapphuset igen. Märta kikade ut i hallen – öppnade dörren en liten glipa.
Per stod nere. Bredvid honom två män från grannuppgången. En höll en säck.
– Där är han, den parasiten, – sa husvärden och nickade mot katten. – Ta honom.
Mannen med säcken steg fram.
Just då – som på beställning – kom grannen Elsa ut från sin lägenhet. Hon såg dem, stannade.
– Vad gör ni?
– Ser du inte? – fräste Per. – Vi städar upp, som vi kom överens om.
– Per, kan ni inte låta bli? – sa Elsa tyst. – Kanske någon tar honom?
– Vem?! – vrålade han. – Du?! Eller alla de här som bor i huset och tiger?! Nej! Det är jag som får reda upp!
Elsa såg bort.
– Just det, – väste husvärden.
Märta stod kvar uppe och lyssnade. Hjärtat bultade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet.
Nere kastade mannen säcken över katten. Han skrek – vilt, förtvivlat. Rev sig loss. Men de stoppade ändå in honom och knöt igen.
– Så där ja, – sa Per. – Bär honom till soporna. Hittar han ut, så är han klok.
Männen bar säcken mot ytterdörren.
Dörren slog igen.
Märta släppte dörrhandtaget. Händerna skakade. Benen vek sig nästan.
Hon gick tillbaka till köket. Satte sig. Stirrade in i väggen.
Men efter en minut – for hon upp.
Tog kappan. Slet på sig stövlarna. Slog sjalen om sig.
Sprang ut i trapphuset.
Ner – så fort att hon nästan ramlade i kurvan.
Slet upp ytterdörren.
Märta sprang till soprummet.
Säcken låg i en snödriva intill soptunnan.
Hon knöt upp den. Händerna darrade – knuten gav inte med sig.
Säcken öppnades.
– Lever, – flämtade Märta. – Lever, gudskelov.
Hon tog upp katten – han var lätt, nästan viktlös. Tryckte honom mot bröstet, svepte kappans skört om honom.
Sprang tillbaka.
I trapphuset – röster igen.
Per stod vid brevlådorna. Rökte. Fick syn på henne – med katten i famnen – och ansiktet förvreds.
– Vad håller du på med?! – skrek han.
Märta stannade. Hämtade andan.
– Jag tar honom hem till mig, – sa hon. Rösten darrade, men orden kom klara.
– Vart då?! – Per steg fram. – Jag sa – han skulle bort!
– Ni sa – ur trapphuset, – Märta höjde hakan. – Så jag tar honom. In i lägenheten. Till mig.
– Är du helt från vettet?! – han pekade med fingret mot hennes bröst.
Märta gick upp till fjärde våningen.
Gick in i lägenheten. Stängde dörren.
Slog sig ner på golvet – fortfarande i kappa och stövlar.
Katten låg i hennes knä. Öppnade ett öga – såg på henne.
– Nu, – viskade Märta. – Nu är du hemma.
Händerna darrade. Tårarna rann nerför kinderna.
Men inuti – för första gången på många år – var det varmt och stilla.
En vecka senare kom Per till Märta.
Han knackade på dörren – lågt, nästan försiktigt.
Hon öppnade. Blev förvånad.
– Per? Har det hänt något?
Han stod på tröskeln – utan jacka, i en gammal tröja.
– Får jag komma in? – frågade han.
Märta nickade. Släppte in honom.
Per gick in i köket. Satte sig. Katten hoppade ner från fönsterbrädet, nosade på hans skor och gick in i rummet.
– Te? – frågade Märta.
– Nej tack.
Han teg en stund. Sedan suckade han.
– Jag kommer inte för att be om ursäkt, – sa Per. – Ville bara säga. Att du gjorde rätt.
Han reste sig. Gick mot dörren.
– Per, – ropade Märta.
Han vände sig om.
– Ska du inte ha te i alla fall?
Han stannade. Nickade sedan.
– Jo, det kan jag ta.
De satt i köket – drack te, teg. Katten hoppade upp i Märtas knä. Började spinna.
– Vad heter han? – frågade husvärden.
– Måns, – log Märta. – Bara Måns.
Per nickade. Drack ur sitt te. Ställde sig upp.
– Ja, jag går nu.
– Per, – sa Märta igen. – Om du vill, så kom förbi. På en kopp.
Han såg på henne. Log snett.
– Jag kommer.
Det gick en månad. Sedan två.
Måns hade lagt på sig. Pälsen glänste. Örat läkte. Han sov på fönsterbrädet – där solen sken om morgnarna.
Grannarna vande sig. Elsa kom ibland med fiskrester. Siv – bjöd på gräddfil. Till och med mannen från femte våningen dök upp en dag med en klösbräda.
– Jag hittade den vid soporna, – sa han. – Den ser hel ut.
Märta tog emot gåvorna – och blev alltid förvånad.
Utanför föll snön. Frosten ritade mönster på rutan.
Men i lägenheten var det varmt.
Och i hjärtat med.
Och insikten var: ibland är modet att gå emot strömmen det enda som värmer i en kall värld.
