Gunilla såg honom strax före halv åtta på morgonen.
Lennart stod vid hissen och höll en katt. Han tryckte den mot bröstet med båda händerna. Katten var grå, fläckvis tunn i pälsen på ena sidan, och den luktade källare så starkt att Gunilla tog ett steg bakåt.
– Herregud, sa hon. – Vad är nu detta?
Lennart svarade inte. Han pratade sällan med grannarna. Han tryckte på hissknappen och stirrade på våningstavlan.
– Var har du grävt upp den där? sa hon, mer som ett konstaterande än en fråga. – Den är ju alldeles smutsig. Ska du ta med den hem?
– Jag har letat efter honom i fem månader.
Hissen öppnades. Lennart klev in. Tryckte på fyran.
Gunilla blev stående i porten och såg hur dörrarna gled igen. Men Lennarts ansikte var mycket glatt. Han tog inte blicken från katten, och han flyttade försiktigt på tassarna när den rörde sig.
Hon berättade senare för grannen på femte våningen att han såg konstig ut.
Men varför – det fick hon veta senare.
Lapparna dök upp i september. Små, utskrivna på vanligt papper, med ett foto. På bilden syntes en katt. Grå, randig, morrhåren på ena sidan kortare än på den andra. Under bilden stod det kort: ”Borttappad” och ett telefonnummer.
Lennart satte upp dem själv. Tidigt på morgnarna, innan jobbet, gick han ut med en rulle silvertejp och en bunt lappar. Han gick runt lyktstolpar, anslagstavlor, väggar utanför mataffären. Fingrarna frös, tejpen fastnade dåligt i kylan, han fick trycka längre än vanligt.
Murre försvann i slutet av augusti. Han kom bara inte hem på kvällen. Vädringsfönstret i köket hade stått öppet.
Hemma vid elementet stod en matskål. Lennart hade inte tagit bort den.
Telefonsamtalen kom de första två veckorna.
Folk rapporterade om grå katter. Om randiga katter. Om en röd katt som de ändå erbjöd. Lennart åkte till varje samtal. Tittade, skakade på huvudet, tackade. Åkte tillbaka.
Tredje veckan ringde en kvinna från Byggvägen, sa att hon sett en liknande vid garagen. Lennart åkte dit på kvällen, efter jobbet, redan i mörkret. Han gick mellan garagen med telefonens ficklampa, lyste under dörrar, ropade. Ingen kom fram. Bara en annan katt, svart, tittade på honom under en grind och försvann tillbaka in i mörkret.
I oktober skaffade han en anteckningsbok.
Han skrev upp adresserna han åkt till. Namnen på dem som ringt. Datum. Ibland korta noteringar – ”grå, men yngre”, ”fel färg”, ”ägarna har hittat den”. Sidorna blev fler. Lennart bläddrade ibland i boken på kvällarna, utan att läsa, bara bläddrade.
En kollega på jobbet, Björn, frågade en gång vad det var med honom.
– Inget särskilt, sa Lennart.
– Jo, just det, sa Björn och frågade inte mer.
November var rå och det blev mörkt tidigt.
Lennart utökade sökområdet. Han gick genom gårdar, kvarter efter kvarter. Han gick in i främmande portar, tittade på fönsterbrädor, under trappor. Ibland frågade han folk på gården. De flesta skakade på huvudet utan att stanna. En gammal dam vid tredje porten sa att hon sett en liknande vid transformatorstationen i september, men hon mindes inte säkert.
Lennart tackade. Gick fram till transformatorstationen. Stod stilla. Ingen där, förstås.
Gunilla fick tag i honom i porten en dag och sa att det räckte nu, fem månader hade gått, han borde skaffa en annan katt. Hon menade inte illa.
– Ingen annan, sa Lennart.
– Det är dumt, sa hon.
Han nickade och gick mot trappan. Gunilla såg efter honom och tänkte att människor verkligen kan köra slut på sig själva för några katters skull.
I december nästan slutade samtalen.
Lapparna hade blivit våta, gulnat, lossnat på sina håll. Lennart satte upp nya. Skrev ut nya, gick ut på morgnarna med silvertejpen. Han hade lärt sig hålla rullen under armen och rulla av med en hand medan den andra tryckte fast lappen.
Tredje dagen i januari hörde han ett ljud.
Tyst. Knappt hörbart. Någonstans bakom källardörren under första porten. Lennart stannade. Lyssnade. Ljudet kom inte igen.
Han stod stilla en minut. Sedan gick han efter nyckeln hos fastighetsvärden.
Vaktmästaren, Stig, letade länge efter nyckeln, hittade fel, sedan rätt. Frågade vad Lennart skulle göra i källaren. Lennart berättade. Stig såg på honom som man ser på en person man inte bör bråka med, och gav honom nyckeln.
Dörren gick upp med ett knarrande, och det slog emot honom lukten av fuktig betong, gammalt trä och något annat. Lennart tände ficklampan och klev in.
Källaren var lång och låg.
Lennart gick sakta, lyste under rör, bakom gamla lådor, längs väggen. Ljusstrålen fångade en rostig cykel utan hjul, en trave brädor, någons övergivna fältsäng med en insjunken sida. Det luktade fukt och kalk. Någonstans droppade det, sällan och jämnt, som en klocka.
– Murre, sa Lennart.
Sagt tyst. Inte ett rop, mer som en kontroll, som när man känner efter i mörkret innan man går in.
Ingen svarade.
Han gick vidare, förbi en elcentral, förbi gamla element som staplats längs väggen. Ficklampans ljus rörde sig långsamt. Lennart hade bråttom. På fem månader hade han lärt sig att inte stressa där stress inte hjälper.
– Murre.
Återigen tyst. Bara droppet någonstans. Bara brummandet från rören ovanför, varma, dammiga.
Han kom till bortre väggen och stannade. Lyste in i ett hörn. Där stod lådor, tre eller fyra, travade på varandra, och mellan dem och väggen fanns ett mörkt utrymme, smalt som en springa. Lennart satte sig på huk. Lyste in.
Två ögon reflekterade ljuset.
Han rörde sig inte. Tittade bara. Hjärtat gjorde något konstigt, inte högt, men kännbart, som om det hade hoppat över ett slag och sedan hämtat igen.
– Murre, sa han. Helt tyst.
Ögonen försvann inte. Men katten kom inte heller ut. Den satt i springan mellan lådorna och väggen och tittade mot ficklampans sken. Lennart sänkte ljusstrålen en aning för att inte blända. Sedan satte han sig på golvet. Rakt på betongen, utan att tänka på kläderna, utan att tänka på något alls.
Han satte sig bara. Och började vänta.
Han visste inte hur lång tid som gick.
Det var kallt. Betongen sög värmen ur jackan snabbt och jämnt. Lennart rörde sig inte. Han höll ficklampan åt sidan så att det inte blev helt mörkt i springan, men inte heller rakt i ögonen. Ibland sa han något tyst. Inte lockade, inte övertalade. Bara pratade, som man gör när man vill att ens röst ska finnas där.
– Kallt här hos dig, sa han. – Fem månader. Jag trodde inte du var här.
Inget ljud från springan.
– Jag har gått överallt. Åkte till Byggvägen, mitt i natten. Där är garage, du vet inte. Hela anteckningsboken är fullskriven.
Någonstans i mörkret droppade det. Rören brummade.
– Hemma står skålen kvar. Jag har inte tagit bort den.
Han hörde ett prassel innan han såg rörelsen. Katten kom ut ur springan långsamt. Inte direkt mot Lennart, först åt sidan, längs lådorna, nosade i luften, stannade. Lennart rörde sig inte. Tittade. Katten var mager. Pälsen var tunn på ena sidan, på sina ställen inte vuxit tillbaka. På ena sidan av trynet var morrhåren kortare. På vänstra sidan.
Det var han.
Katten tog ett steg till. Sedan ett till. Sedan gick den fram till Lennarts ben och tryckte huvudet mot hans knä. En gång. Som för att kolla. Och blev stående intill.
Lennart lyfte inte handen genast. Först satt han bara. Sedan, försiktigt, sakta, lade han handflatan på kattens huvud. Murre flyttade sig inte. Bara kisade, och i den rörelsen låg något så enkelt att det högg till i halsen på Lennart.
Han grät inte. Han satt bara på den kalla betonggolvet i sin egen källare och höll handen på huvudet av den katt han letat efter i fem månader. Och katten stod bredvid och teg. Den hade aldrig varit särskilt pratsam.
Att resa sig var svårare än att sätta sig.
Benen hade domnat, och Lennart reste sig långsamt, stödde sig mot lådorna. Murre tog ett steg bakåt, iakttog. Lennart rätade på sig, stod stilla. Han hade läst att katter kan förvildas, glömma människor på bara två veckor. Och här – fem månader. Sedan satte han sig på huk igen, tog katten i famnen.
Murre gjorde inte motstånd. Han var lätt, mycket lättare än han hade varit. Lennart tryckte honom mot bröstet och kände hur ett litet snabbt hjärta slog under handflatan.
De gick tillbaka samma väg. Förbi fältsängen, förbi den rostiga cykeln, förbi elcentralen. Ficklampan höll Lennart i en hand, med den andra tryckte han katten intill sig. Murre rörde sig inte. Bara flyttade tassarna en gång för att få bättre plats, och blev sedan stilla.
Vid dörren stannade Lennart.
Sedan tryckte han upp den och gick ut.
På gården var det morgon. Grå, januarimorgon, utan sol. Snön låg gammal och sammanpackad, med svarta spår längs gångvägen. Lennart kisade mot ljuset.
Han stod vid dörren och höll Murre.
Det var då Gunilla såg dem.
Hemma var det varmt.
Lennart tog av sig skorna i hallen utan att släppa katten. Sedan satte han ner honom på golvet, försiktigt, som man sätter ner något skört. Katten sänkte genast nosen mot golvet och gick längs väggen. Långsamt, med pauser. Nosade på fotlisten, i hörnet, på byråns ben. Kontrollerade.
Lennart stod och tittade.
Murre kom fram till köket. Stannade vid tröskeln, vippade på örat. Sedan gick han in. Lennart följde efter.
Skålen stod vid elementet där den alltid stått. Tom, ren, lite dammig runt kanten. Katten gick fram till den, nosade. Stod över den en sekund. Sedan gick han därifrån och satte sig vid elementet, tryckte sidan mot det varma järnet.
Lennart öppnade kylen. Där fanns lite kokt kyckling. Han bröt av en bit, lade i skålen. Händerna lydde inte riktigt, fingrarna hade inte tinat upp än.
Murre åt långsamt. Inte glupskt som hungriga katter, utan försiktigt. Lennart satt bredvid på golvet, ryggen mot väggen. Tittade.
Murre gick sedan runt hela lägenheten. Kollade varenda vrå, vartenda rum, varje fönsterbräda. Sedan kom han tillbaka till vardagsrummet, hoppade upp i soffan och rullade ihop sig där han alltid sovit förut. Till vänster om kudden, intill armstödet.
Lennart tog inte blicken från honom.
Fem månader hade han letat, frusit vid stolpar, åkt på andras samtal, gått med ficklampa mellan garage. Och Murre hade suttit i källaren under första porten. Tjugo meter från dörren. Vad hade han levt på? Förmodligen möss. Hur länge hade han klarat sig om inte Lennart av en slump hört hans tysta jamande?
Lennart kunde ha tänkt på detta länge. Men han gjorde det inte.
Han släckte ljuset i hallen, gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan bredvid katten. Murre öppnade ett öga, tittade på honom och stängde det igen. Utanför fönstret började det mörkna.
Alla var hemma.
