Jag såg honom klockan halv åtta i morse. Gunnar stod vid hissen och höll i en katt. Han höll den mot bröstet med båda händerna. Katten var grå, med fläckvis avfallen päls på ena sidan, och den luktade källare så starkt att jag tog ett steg tillbaka.
– Herregud, sa jag. – Vad är det där för något?
Gunnar svarade inte. Han talade sällan med grannarna. Han tryckte på hissknappen och stirrade på displayen.
– Var har du grävt upp den? sa jag, mer som ett konstaterande. – Den är ju alldeles smutsig. Ska du ta med den hem?
– Jag har letat efter honom i fem månader.
Hissen kom. Gunnar steg in. Tryckte på fyran.
Jag stod kvar i porten och såg dörrarna glida igen. Men Gunnars ansikte var mycket glatt. Han släppte inte katten med blicken, och när den rörde på tassarna justerade han dem försiktigt.
Jag sa sedan till grannen på femte våningen att han såg konstig ut. Men varför – det fick jag veta senare.
Lapparna kom i september. Små, utskrivna på vanligt papper, med ett fotografi. Det var en katt. Grå, randig, med morrhår kortare på ena sidan än den andra. Under stod det ”Borttappad” och ett telefonnummer.
Gunnar satte upp dem själv. Tidigt på morgonen, innan jobbet, gick han ut med en rulle tejp och en bunt lappar. Han gick runt lyktstolpar, anslagstavlor, väggar vid affären. Fingrarna frös, tejpen fäste dåligt i kylan, han fick trycka längre än vanligt.
Pelle försvann i slutet av augusti. Kom bara inte hem en kväll. Köksfönstret stod på glänt.
Hemma vid elementet stod en skål. Gunnar tog inte bort den.
Telefonen ringde de första två veckorna.
Folk rapporterade grå katter. Randiga katter. En röd katt som någon ändå ville föreslå. Gunnar åkte på varenda samtal. Tittade, skakade på huvudet, tackade. Åkte hem igen.
Tredje veckan ringde en kvinna på Byggaregatan och sa att hon sett en liknande vid garagen. Gunnar åkte dit på kvällen, efter jobbet, redan i mörkret. Gick mellan garage med telefonens ficklampa, lyste under portar, ropade. Ingen kom ut. Bara en svart katt tittade på honom under en grind och försvann tillbaka in i mörkret.
I oktober skaffade han en anteckningsbok.
Han skrev upp adresserna han åkt till. Namnen på dem som ringt. Datum. Ibland korta noteringar – ”grå men yngre”, ”fel färg”, ”ägare hittade”. Sidorna blev fler. Gunnar bläddrade ibland i boken på kvällarna, inte för att läsa, bara för att bläddra.
Kollegen Viktor frågade en dag varför han såg så frånvarande ut.
– Det är inget, sa Gunnar.
– Ja, just det, sa Viktor och frågade inte mer.
November var rått, det blev mörkt tidigt.
Gunnar utökade sökområdet. Gick genom gårdar kvarter för kvarter. Klev in i främmande trappuppgångar, tittade på fönsterbrädor, under trappor. Ibland frågade han folk på gården. De flesta skakade på huvudet utan att stanna. En gammal dam vid tredje porten sa att hon sett en liknande vid transformatorstationen i september, men kom inte ihåg säkert.
Gunnar tackade. Gick fram till transformatorstationen. Stod stilla. Ingen där, förstås.
En gång mötte jag honom i trappan och sa att han fått nog nu, det hade gått fem månader, han borde skaffa en annan. Jag menade inte illa.
– Ingen annan, sa Gunnar.
– Dumt, sa jag.
Han nickade och gick mot trappan. Jag såg efter honom och tänkte att vissa människor verkligen kör slut på sig själva för några katters skull.
I december nästan slutade samtalen.
Lapparna blev blöta, gulnade, lossnade här och där. Gunnar satte upp dem på nytt. Skrev ut nya, gick ut på morgnarna med tejprullen. Han lärde sig hålla rullen under armen och rulla av med en hand medan den andra tryckte fast lappen.
Tredje dagen i januari hörde han ett ljud.
Tyst. Knappt hörbart. Någonstans bakom källardörren under första porten. Gunnar stannade. Lyssnade. Ljudet kom inte igen.
Han stod en minut. Sedan gick han till fastighetsskötaren för att få nyckeln.
Sven letade länge efter nyckeln, hittade fel, hittade rätt. Frågade vad Gunnar skulle i källaren. Gunnar sa som det var. Sven såg på honom som man ser på någon man inte bör säga emot, och gav honom nyckeln.
Dörren gick upp med ett knarrande, och det slog emot honom en lukt av fuktig betong, gammalt trä och något annat. Gunnar tände ficklampan och steg in.
Källaren var lång och låg.
Gunnar gick sakta, lyste under rör, bakom gamla lådor, längs väggen. Ljusstrålen fångade en rostig cykel utan hjul, en trave brädor, någons övergivna campingbrits med insjunken sida. Det luktade fukt och kalk. Någonstans droppade det, sällan och jämnt, som en klocka.
– Pelle, sa Gunnar.
Tyst. Inte som ett rop, mer som en prövning, innan han skulle gå in i mörkret.
Inget svar.
Han gick vidare, förbi en elcentral, förbi gamla element staplade längs väggen. Ficklampan svepte långsamt. Gunnar stressade inte. På fem månader hade han lärt sig att inte stressa när det inte tjänar något till.
– Pelle.
Åter tystnad. Bara droppandet. Bara brummandet från rören ovanför, varma och dammiga.
Han nådde bortre väggen och stannade. Lyste i ett hörn. Där stod lådor, tre eller fyra travade på varandra, och mellan dem och väggen fanns ett mörkt utrymme, smalt som en springa. Gunnar satte sig på huk. Lyste in.
Två ögon reflekterade ljuset.
Han rörde sig inte. Bara såg på. Hjärtat gjorde något konstigt, inte högt, men kännbart, som om det missat ett slag och sedan kommit ikapp.
– Pelle, sa han. Mycket tyst.
Ögonen försvann inte. Men katten kom inte heller ut. Satt i springan mellan lådorna och väggen och såg på ljuset. Gunnar sänkte strålen en aning för att inte blända. Sedan satte han sig på golvet. Rakt på betongen, utan att tänka på kläderna, utan att tänka på något.
Han bara satte sig. Och började vänta.
Han visste inte hur lång tid som gick.
Det var kallt. Betongen sög värmen genom jackan snabbt och jämnt. Gunnar rörde sig inte. Han höll ficklampan åt sidan så att det inte blev helt mörkt i springan men inte heller rakt i ögonen. Då och då sa han något tyst. Inte kallande eller övertalande. Bara pratade, som man gör när man vill ha sin röst i närheten.
– Kallt här hos dig, sa han. – Fem månader. Jag trodde inte att du var här.
Inget ljud från springan.
– Jag har varit överallt. Åkte till Byggaregatan, på natten. Där finns garage, du vet inte. Hela anteckningsboken är full.
Någonstans i mörkret droppade det. Rören brummade.
– Hemma står skålen kvar. Jag har inte tagit bort den.
Han hörde ett prassel innan han såg rörelsen. Katten kom ut ur springan långsamt. Inte direkt mot Gunnar, först åt sidan, längs lådorna, nosade i luften, stannade. Gunnar rörde sig inte. Såg på. Katten var mager. Ena sidan var kalhårig, pälsen hade inte växt tillbaka. På ena sidan av nosen var morrhåren kortare. Den vänstra.
Det var han.
Katten tog ett steg till. Ett till. Sedan gick den fram till Gunnars ben och tryckte huvudet mot hans knä. En gång. Som för att kontrollera. Och stod kvar.
Gunnar lyfte inte handen genast. Först satt han bara. Sedan försiktigt, långsamt, lade han handflatan på kattens huvud. Pelle backade inte. Bara kisade, och i det fanns något så enkelt att Gunnar fick en klump i halsen.
Han grät inte. Han satt bara på den kalla betonggolvet i källaren i sitt eget hus och höll handen på huvudet på katten han letat efter i fem månader. Och katten stod bredvid och teg. Han hade aldrig varit särskilt pratsam.
Att resa sig var svårare än att sätta sig.
Benen hade domnat, och Gunnar reste sig långsamt, stödjande mot lådorna. Pelle tog ett steg tillbaka, observerade. Gunnar rätade på sig, stod stilla. Han hade läst att katter kan bli vilda, glömma människor på bara två veckor. Och här hade det gått fem månader. Sedan satte han sig på huk igen och tog upp katten.
Pelle gjorde inte motstånd. Han var lätt, mycket lättare än han varit. Gunnar tryckte honom mot bröstet och kände under handflatan ett litet, snabbt hjärta.
De gick mot utgången samma väg. Förbi campingbritsen, förbi den rostiga cykeln, förbi elcentralen. Gunnar höll ficklampan i ena handen, den andra tryckte katten intill sig. Pelle rörde sig inte. Bara en gång flyttade han tassarna för att komma bekvämare, och blev sedan stilla.
Vid dörren stannade Gunnar.
Sedan tryckte han upp dörren och gick ut.
Ute var det morgon. Grå, januarimorgon utan sol. Snön låg gammal och packad, med svarta spår längs gången. Gunnar kisade mot ljuset.
Han stod vid dörren och höll Pelle.
Det var då jag såg dem, jag som stod i porten.
Hemma var det varmt.
Gunnar tog av sig skorna i hallen utan att släppa katten. Sedan satte han ner honom på golvet, försiktigt, som man sätter ner något skört. Katten sänkte genast nosen mot golvet och gick längs väggen. Långsamt, med stopp. Nosade på golvlisten, hörnet, bordsbenet. Kontrollerade.
Gunnar stod och såg på.
Pelle gick in i köket. Stannade vid tröskeln, viftade på örat. Sedan gick han in. Gunnar följde efter.
Skålen stod vid elementet, där den alltid stått. Tom, ren, lite dammig vid kanten. Katten gick fram till den, nosade. Stod över den en sekund. Sedan gick han bort och satte sig vid elementet, tryckt med sidan mot det varma järnet.
Gunnar öppnade kylskåpet. Där fanns lite kokt kyckling. Han tog en bit, lade i skålen. Händerna lydde inte riktigt, fingrarna var fortfarande stela av kylan.
Pelle åt långsamt. Inte glupskt som hungriga djur, utan försiktigt. Gunnar satt bredvid på golvet, ryggen mot väggen. Såg på.
Pelle gick sedan runt hela lägenheten. Kollade varje hörn, varje rum, varje fönsterbräda. Till slut kom han tillbaka till vardagsrummet, hoppade upp i soffan och kröp ihop där han alltid sovit förr. Vänster om kudden, vid armstödet.
Gunnar släppte honom inte med blicken.
Fem månader hade han letat, frusit vid lyktstolpar, åkt på andras samtal, gått med ficklampa mellan garage. Och Pelle hade suttit i källaren under första porten. Tjugo meter från ytterdörren. Vad hade han levt på? Möss förmodligen. Hur länge skulle han ha klarat sig om inte Gunnar av en slump hade hört hans tysta jamande?
Gunnar kunde ha tänkt på det länge. Men han gjorde det inte.
Han släckte ljuset i hallen, gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan bredvid katten. Pelle öppnade ett öga, tittade och slöt det igen. Utanför fönstret mörknade det.
Alla var hemma.
