– Kvinnan, ta med er handduk från solstolen om ni går härifrån, det är inte tillåtet att reservera platser från morgonen, – en tjock dam i blommig pareo ställde sig i vägen för Stina när hon skulle lämna stranden.
– Folk kommer hit, det finns ingenstans att ligga, och ni har bara ett par sandaler legat i tre timmar.
Stina drog tyst ut den solkiga tygbiten under madrassen och rullade ihop den hårt. Mellan fingrarna rann fin sand, och lämnade grå dammiga strimmor på huden. Strandpromenaden i den lilla badorten, inklämd mellan klippor och hav, kokade av lunchtidens stress.
Högtalaren på livräddningstornet väste och lockade till en kvällsbåttur, och vid dricksfontänen stod en kö av skrikande barn och trötta mödrar.
Stina gick mot pensionatet längs en smal asfalterad gångväg, förbi oändliga stånd med uppblåsbara ringar och snäckor. I shortsfickan ringde telefonen – hyresvärdinnan, Margareta, påminde om att hämta rent sänglinne från tvätten.
Den här semestern, köpt för pengar sparade under ett och ett halvt år, skulle ha varit en tid av tystnad, men hittills gav den bara stress och trötthet från främlingar.
Köpt en resa till havet, men mötte den gamla skammen. Vid pensionatets grind, under en gammal spretig ek, stod en man i ljusa linnebyxor och skjorta. Han rökte och askade i buskarna av hortensia, och betraktade förbipasserande. Håret vid tinningarna var grått, pannan fårad av djupa linjer, men de där dragen, sättet att hålla hakan och vanan att vrida på en silverring – Stina kände igen honom direkt. Arton år tidigare hade denne man lämnat en lapp på köksbänken, skriven på baksidan av en elräkning, och bara försvunnit från staden två dagar före bröllopet.
I det lilla rummet på andra våningen, som hon hyrt i två veckor, luktade det torkade örter och billiga plastmöbler. En gammal fläkt på en låg byrå surrade och blåste varm luft genom rummet. Sakerna låg på plats: en hopvikt klänning över stolsryggen, en rad krämer på spegeln, en uppslagen deckare på sängen. Denna förutsägbarhet i vardagen gav alltid en känsla av kontroll över livet, som en gång hade fått byggas upp på nytt, som en krossad skål.
På kvällen, när hettan gett vika för den svala havsvinden, knackade det försiktigt på den gemensamma träverandadörren. Stina, som hällde upp vatten i ett glas, stannade till. Hon satte handen på bordet.
– Stina, det är jag, öppna, – ljöd en bekant baryton från andra sidan dörren, lite hesare och djupare nu. – Jag frågade hyresvärdinnan vilket rum du bor i. Gav henne en liten gåva, så hon berättade.
Hon gick fram, sköt undan den rangliga haspen. Lennart stod på tröskeln med en korg full av mogna jordgubbar och en flaska vin. Grannen från rummet intill, en ung färgad blondin, kom ut för att röka på den gemensamma terrassen och saktade in, synade gästen.
– Nå, hej, – Lennart klev över tröskeln, ställde korgen på bordskanten och sjönk ner på en plaststol. – Så många år. Du har inte förändrats mycket, bara blicken har blivit sträng, svår att komma åt.
– Varför är du här? – hon backade mot fönstret, tryckte ryggen mot fönsterbrädan. Blicken svepte över hans ansikte, noterade små ålderstecken: en lätt rundhet i axlarna, en flint i hjässan, påsar under ögonen.
– Jag måste prata med dig, Stina. Så mycket tid som gått, vi var dumma, stolta, – han lutade sig fram, lade händerna på knäna. – Jag har tänkt på dig alla år. Jag letade efter dig, ärligt. Men gemensamma bekanta sa att du flyttat till Kiruna, och här är du, på västkusten. Jag bor själv på ett hotell tre hus bort, råkade se dig bland folk på stranden.
– Letade? – hon log torrt, ansiktet förblev lugnt. – Letade i arton år, Lennart? I grannlänet? Eller två timmar bort med bussen?
– Det var problem då, fattar du? – han suckade, bredde ut armarna. – Företaget var nystartat, skulder, affärer med tuffa människor. Jag var pressad, Stina. De ville ta firmans, hotade. Hur skulle jag kunna dra med dig? Jag lämnade dig för att skydda dig, för att inte utsätta dig för slag. Jag var ung, dum, trodde det var bäst så. Jag ville rädda dig från mardrömmen.
Genom det öppna fönstret hördes ett barns högljudda gråt – någon hade ramlat med en sparkcykel på lekplatsen. I köket på bottenvåningen skramlade kastruller, ljudet av en kniv mot skärbräda – hyresvärdinnan lagade middag. Det vanliga, stressiga livet i ett semesterhus fortsatte sin gång och gjorde mannens ord till tomt brus.
Morgonsolen silade genom tunna gardiner och ritade långa gula streck på linoleumet. Stina satt i det gemensamma köket och väntade på att emaljvattenkokaren skulle koka upp. Två äldre kvinnor från Uppsala, grannar på våningen, viskade vid diskbänken medan de skrubbade en plastlåda.
– Hör du, Stina, din kavaljer i går frågade Margareta hur länge du skulle stanna, och om du var ensam, – den yngre av dem, med en knallig pedikyr, vände sig om. – En seriös man, det syns. Bilen vid grinden – dyr, svart. Artig, gav Margareta en chokladask. Du ska inte missa chansen, vid vår ålder ligger inte sådana män på gatan.
– Nej, inte på gatan, – upprepade Stina tyst och såg på vattnet som började koka.
Lennart fick tag i henne mot middagstid vid piren, när en lätt regnskur drog in och skingrade folk under tak och i caféer. Han dök upp bredvid henne, höll ett stort svart paraply över henne och tog henne i armen. Han luktade tobak och rakvatten.
– Ska vi äta middag på ett ställe utanför stan ikväll, Stina? Fem kilometer härifrån finns en fin restaurang, uppe på en klippa. Vi kan sitta, minnas ungdomen. Jag är fri nu, skild sedan tre år, inga barn. Har allt: firman i Göteborg, sommarstuga, stor lägenhet. Men ingen själ i allt det. Jag saknar dig, vår ärlighet då.
Stina stannade, frigjorde armen. Vände sig om. Hon såg noga in i hans ögon, försökte finna skuggan av den nittonårige pojken hon en gång älskat, för vars skull hon var beredd att sluta plugga och flytta. Men framför henne stod en främling, en överdrivet självsäker fyrtioåring som försökte köpa hennes gunst med en middag.
– Jag har annat planerat ikväll, Lennart.
– Kom igen, vad finns att göra i den här hålan? – han rynkade pannan, viftade mot de grå låghusen. – Vad gav du för den här resan? Några kronor. Jag kan ge dig mer på en dag, bara flytta in hos mig på hotellet, det finns en svit ledig. Inte din nivå att trängas i privata rum, stå och skramla kastruller i gemensamt kök. Du skulle leva som en drottning hos mig. Vad tiger du för? Finns det inget kvar av den förra?
En lokal fiskhandlare passerade med en tung kylväska, kastade en snabb blick på Stina: en nyfiken, vardaglig blick – tänk att vända näsan upp mot en sådan man.
Från vägen hördes ett gnissel av bromsar – en busschaufför hade nästan kört på en hund. För ett ögonblick blev det tyst, bara regndropparna som slog mot paraplytyget.
– Vet du, Lennart, – Stina tog ett steg bakåt, ut i det lätta regnet. – Min mamma låg på sjukhus i två månader efter att du stack. Högt blodtryck. Och min brudklänning hängde i garderoben i tre år, jag kunde inte slänga den, det vände sig i magen av att se på den. Jag trodde du råkat ut för en olycka, letade via bekanta. Och du räddade mig. Från skulder. I lugna Linköping, där varenda hund kände dig.
– Varför gräva i det gamla? – Lennart såg bort, vred ringen på fingret. – Vem av oss gjorde inga dumheter vid nitton? Det var affärer, jag snurrade som jag kunde, ville överleva. Nu kan jag göra allt rätt. Vilken önskan du har, jag fixar den. Vill du – i morgon åker vi till stan, in på en guldsmed?
Regnet tilltog på kvällen, blev till ett skyfall med åska. Vattnet slog mot pensionatsfönstren, fyllde den smala gården och förvandlade leriga stigar till strömmar av smuts. Semesterfirarna satt på rummen, från fönstren hördes ljudet av tv-apparater och dominobrickor.
Stina satt på sängen med benen uppdragna. Inombords var det stilla, som om ett gammalt sår äntligen läkt. Ingen ilska, ingen lust att säga ifrån, ingen gammal smärta som hindrat henne från att inleda nya relationer. Kvar fanns bara en svag förvåning över hur mycket den här mannen kommit för sent med sina löften om ett fint liv.
Mot tio på kvällen ringde telefonen igen. En okänd siffra på displayen, men Stina visste vem det var.
– Tänk efter ordentligt, Stina, – Lennart pratade högt, för att överrösta regnet. – Jag är här till slutet av veckan. Rum tre hundra två, huvudbyggnaden. Kom, så sitter vi utan all den här vägskiten. Sluta vara stursk, vi är ju nära varandra. Så många år förlorade på dumheter, varför slösa tid på gamla oförrätter?
– God natt, Lennart, – sa hon med lugn röst och tryckte på den gröna knappen.
Hon reste sig, gick till fönstret och drog igen gardinerna tätt, stängde rummet ute från stormen som rasade utanför. Livet hade länge gått på ett annat spår, och i det nya spåret fanns det bara ingen plats för Lennart.
På fredagen hade vädret vänt igen till det bättre. Himlen klarnade, blå som en korall, solen brände från morgonen och fick asfalten att lukta tungt. Strandpromenaden fylldes åter av folk i färgglada shorts och med uppblåsbara madrasser.
Lennart dök inte upp mer vid pensionatsgrinden. Margareta nämnde i förbifarten på morgonen att hon sett den svarta bilen köra iväg mot motorvägen – tydligen hade gästen checkat ut i förtid.
– Så där for din affärsman, Stina, – hyresvärdinnan skakade en dörrmatta över räcket. – Och du var dum, flicka lilla, förlåt en gumma. En sådan stilig man, med pengar. Du kunnat bo i Göteborg nu, istället för att sitta på ditt kontor för småslantar. Vad var det du saknade? Jo, pojken stack i ungdomen, blev rädd för ansvar. Nu ville han ju gottgöra.
Stina svarade inte, bara log. Hon tog handduken, väskan med boken och gick mot havet, höll sig på skuggsidan av gatan.
På kvällen, när solen började gå ner och färga vattnet rosa, satt hon på pirens kant, en bit från de högljudda caféerna och lekplatserna. Det doftade salt vatten, jod och tång som stormen hade spolat upp på stranden. Stina tog ur påsen ett fikon hon köpt på torget, bröt försiktigt frukten mitt itu.
Där nere, vid vattenbrynet, satt en äldre man i solkig panamahatt och trädde tåligt en mask på kroken, medan hans barnbarn, sju år gammalt, följde flötet. Ett vanligt, enkelt liv som fortsatte sin gång.
Stina tog en klunk av den ljumma mineralvattnet och såg på solnedgången som långsamt slocknade. Hon hade fortfarande en hel vecka kvar av semestern.
