– Kvinnan, du måste ta med dig din handduk från solstolen om du tänker gå härifrån, vi reserverar inte platser från morgonen, – sa den kraftiga damen i blommig sarong och blockerade Sivs väg från stranden.
– Folk kommer hit och har ingenstans att ligga, men era flipflops har legat här i tre timmar.
Siv drog tyst ut den urblekta handduken under madrassen och rullade ihop den hårt. Mellan fingrarna rann fin sand och lämnade gråa, dammiga ränder på huden. Strandpromenaden i den lilla badorten, inklämd mellan klippor och vatten, kokade av middagshetta.
Högtalaren på badvaktstornet kraxade och lockade till kvällens båttur, och vid dricksfontänen stod en kö av skrikande barn och trötta mödrar.
Siv gick mot pensionatet längs en smal asfalterad gång, förbi oändliga stånd med uppblåsbara ringar och snäckor. I shortsfickan ringde telefonen – hyresvärdinnan, Ulla Larsson, påminde om att hämta rena lakan från tvätten.
Den här semestern, köpt med pengar sparade under ett och ett halvt år, skulle ha varit en stund av stillhet, men hittills gav den bara stress och trötthet från alla främlingar.
Köpt en resa till havet, men mött en gammal skam Vid pensionatets grind, under en stor gammal akacia, stod en man i ljusa linnebyxor och ledig skjorta. Han rökte och skakade av askan i buskarna med hortensior, och betraktade förbipasserande. Håret vid tinningarna var grått, djupa linjer i pannan, men de regelbundna dragen, sättet att hålla hakan och vanan att snurra på silverringen – Siv kände igen honom direkt. Arton år tidigare hade denne man lämnat en lapp på köksbordet, på baksidan av en elräkning, och bara försvunnit från staden två dagar före deras bröllop.
I det lilla rummet på andra våningen, som Siv hyrde i två veckor, doftade det torkade örter och billiga plastmöbler. En gammal fläkt på en låg bänk surrade och cirkulerade varm luft genom rummet. Sakerna låg på sina platser: en solklänning hopvikt över stolsryggen, en rad krämer på spegeln, en öppen deckare på sängen. Denna förutsägbarhet i vardagen gav alltid en känsla av kontroll över det liv som hon en gång fått plocka ihop igen, som en trasig soppskål.
På kvällen, när hettan gett vika för den svala havsbrisen, knackade det försiktigt på den gemensamma trädörren till verandan. Siv, som hällde upp vatten i ett glas, stannade upp och sänkte handen mot bordet.
– Siv, det är jag, öppna, – hördes från andra sidan dörren den välbekanta barytonen, nu lite strävare och mörkare. – Jag frågade Ulla i vilket rum du bor. Gav henne en liten gåva, så hon berättade.
Hon gick fram och sköt upp den rangliga regeln. Leif stod i dörröppningen, med en flätad korg fylld av mogna jordgubbar och en flaska vin. Grannen från rummet bredvid, en ung färgad blondin, kom ut för att röka på den gemensamma terrassen och saktade ner, iakttog gästen.
– Ja, hej, – sa Leif, klev över tröskeln, ställde korgen på bordskanten och satte sig på en plaststol. – Så många år har gått. Men du har nästan inte förändrats, bara blicken är sträng, man kommer inte nära.
– Varför kom du? – sa hon och backade mot fönstret, pressade ryggen mot fönsterbrädan. Blicken gled över hans ansikte, noterade små tecken på ålder: lite rundare över axlarna, en tunnare fläck i hjässan, påsar under ögonen.
– Jag måste prata med dig, Siv. Så mycket tid har gått, vi var dumma, stolta, – han lutade sig fram, lade händerna på knäna. – Jag har tänkt på dig alla dessa år. Letade efter dig, ärligt talat. Men gemensamma bekanta sa att du flyttat till Norrland, och här är du, på västkusten och solar. Jag bor på ett sanatorium tre hus bort, fick syn på dig på stranden av en slump.
– Letade? – hon log snett, ansiktet förblev lugnt. – Arton år av letande, Leif? I grannkommunen? Eller tre timmar med buss härifrån?
– Det var problem då, förstår du? – han suckade och slog ut med händerna. – Företaget var i sin linda, skulder, affärer med tuffa typer. De pressade mig hårt, Siv. De ville ta företaget, hotade. Varför skulle jag dra in dig i det? Jag gick bort för din skull, för att jag inte ville utsätta dig för fara. Jag var ung, dum, trodde det var bäst så. Jag ville rädda dig från mardrömmen.
Från det öppna fönstret hördes höga barnagråt – någon hade ramlat av en sparkcykel på gården. I köket på bottenvåningen skramlade kastruller, ljudet av en kniv mot skärbräda – värdinnan lagade middag. Det vanliga, livliga livet i pensionatet fortsatte i sin bana och gjorde mannens ord till tomt prat.
Morgonsolen lyste genom tunna gardiner och ritade långa gula streck på linoleumet. Siv satt i det gemensamma köket och väntade på att vattnet skulle koka. Grannarna på samma våning, två äldre kvinnor från Jönköping, viskade vid diskbänken medan de tvättade en plastlåda.
– Hör du, Siv, din kavaljer frågade Ulla i går om hur länge du skulle stanna, och om du var ensam, – sa den yngre av dem, med knallig pedikyr, och vände sig mot henne. – En seriös man, syns det. Bilen vid grinden – dyr, svart. Mycket artig, gav Ulla en chokladask. Se till att inte missa chansen, i vår ålder hittar man inte sådana män på gatan.
– De ligger inte på gatan, – upprepade Siv tyst, och såg på det kokande vattnet.
Leif mötte henne vid kajen vid tolvtiden, när det började dugga, och genast spred sig folk under tak och på caféer. Han dök upp bredvid henne, höll ett stort svart paraply över henne och tog henne under armen. Det doftade tobak och rakvatten om honom.
– Vi åker ut och äter middag på ett riktigt ställe i kväll, Siv? Det finns en utmärkt restaurang fem kilometer härifrån, uppe på en klippa. Vi sitter, pratar om gamla tider. Jag är ledig nu, skild i tre år, inga barn. Har allt: firman i Göteborg, landställe, stor lägenhet. Men själen finns inte i det. Jag saknar dig, vår äkthet.
Siv stannade, frigjorde armen och vände sig mot honom. Hon såg noga in i hans ögon, försökte finna en skugga av den nittonårige pojke hon en gång älskat, för vilken hon varit beredd att hoppa av studierna och flytta. Men framför henne stod en främmande, alltför självsäker fyrtioårig man som försökte köpa hennes gunst med en middag på restaurang.
– Jag har andra planer för i kväll, Leif.
– Kom igen, vad har du för planer här i gökboet? – han rynkade pannan och viftade med handen mot de grå hyreshusen i samhället. – Hur mycket betalade du för den här resan? Småpengar. Jag kan ge dig mer på en dag, flytta bara över till mig på sanatoriet, de har en ledig svit. Det är inte din nivå att trängas i privat rum och skramla med kastruller i gemensamt kök. Du skulle leva som en drottning hos mig. Varför säger du inget? Finns det verkligen inget kvar av den gamla Siv?
En lokal fiskförsäljare gick förbi med en tung kylväska. Hon gav Siv en snabb blick, fylld av nyfikenhet: se på den som vänder näsan i vädret mot en sådan man.
Från vägen hördes ett skarpt bromsande ljud – en bussförare som nästan körde på en hund. En sekund av tystnad, bara avbruten av regndropparna som slog mot paraplytyget.
– Vet du, Leif, – Siv tog ett steg tillbaka, ut i duggregnet. – Min mamma låg på sjukhus i två månader efter du stack. För högt blodtryck. Och min brudklänning hängde i garderoben i tre år, jag kunde inte ens slänga den, det var vidrigt att se på den. Jag trodde en olycka hänt dig, letade efter dig via bekanta. Och du ville rädda mig. Från skulder. I lilla Linköping, där alla kände dig.
– Varför dra upp det gamla? – Leif såg bort och vred på ringen. – Vem har inte gjort dumma saker som nittonåring? Det var affärer, jag slet för att överleva. Men nu kan jag göra allt ogjort. Allt du önskar, förstår du? Vill du åka till stan i morgon och gå till en guldsmed?
Regnet mot kvällen tilltog och blev ett åskoväder. Vattnet piskade mot fönstren på pensionatet, svämmade över den smala gården och förvandlade leriga stigar till strömmar. Gästerna satt i sina rum, från fönster hördes ljudet av tv-apparater och domino-spel.
Siv satt på sängen med benen uppdragna. Inombords var det lugnt, som om det gamla såret äntligen läkt. Varken ilska, lust att framföra kränkningar eller den gamla smärtan som hindrat henne från att inleda nya relationer återstod. Bara en lätt förvåning över hur mycket denne man var försenad med sina löften om ett vackert liv.
Strax före tio ringde telefonen igen. Ett okänt nummer syntes på skärmen, men Siv visste vem det var.
– Tänk noga, Siv, – Leif pratade högt och försökte överrösta regnet. – Jag är här till slutet på veckan. Rum 302, huvudbyggnaden. Kom, så sitter vi lugnt utan en massa skit. Sluta visa attityd, vi är ju som familj. Så många år förlorade på dumheter, varför slösa tid på agg i dag?
– God natt, Leif, – sa hon med jämn röst och tryckte på den röda avslutningsknappen.
Hon reste sig, gick fram till fönstret och drog för gardinerna tätt, och skärmade av rummet från ovädret som rasade utanför. Livet hade länge flutit i ett annat spår, och i detta nya spår fanns det helt enkelt ingen plats för Leif.
På fredagen hade vädret vänt till det bättre. Himlen var klarblå, solen brände redan på morgonen och fick asfalten att avge en tung doft. Strandpromenaden fylldes igen med människor i färgglada shorts och med uppblåsbara madrasser.
Leif syntes inte längre vid pensionatets grind. Ulla anmärkte i förbifarten på morgonen att hon sett en svart bil åka i riktning mot motorvägen – gästen hade tydligen checkat ut i förtid.
– Så din affärsman for sin väg, Siv, – sa värdinnan, som skakade av en matta från hallen på tvättlinan. – Och du är dum, flicka, ursäkta att en gammal tant säger det. En sån stilig man, med pengar. Kunde ha bott i Göteborg nu, i stället för att sitta på ditt kontor och jobba för småslantar. Och vad var det du saknade? Nog rymde han som ung, var rädd för ansvar. Nu ville han gottgöra.
Siv svarade inte, log bara. Hon tog en handduk, en väska med en bok och gick mot havet, höll sig i skuggsidan av gatan.
På kvällen, när solen började gå ner vid horisonten och färga vattnet rosa, satt hon på kanten av kajen, bort från de bullriga caféerna och lekplatserna. Det doftade saltvatten, jod och tång som spolats upp på stranden efter stormen. Siv tog upp ett fikon som hon köpt på marknaden, bröt försiktigt frukten itu.
Där nere, vid vattenbrynet, satte en äldre man i en solkig solhatt tåligt en mask på kroken, och hans sjuåriga barnbarn följde flötet med blicken. Vanligt, enkelt liv fortsatte som vanligt.
Siv drack en klunk ljummen mineralvatten och såg på den falnande solnedgången. Framför henne låg en hel vecka kvar av semestern.
