Keep Moving Forward: He’s Gone and That’s That! If Only He Was Worthy, But Look at Him – So Unreliable! We’ll Raise Our Child Alone, Don’t Worry!

Life must go on. Run, and keep running. He might have been a decent man, but nohe turned out a rogue. Well raise the child ourselves, dont worry!

My mother and my grandfather brought me up. I have only a vague memory of my grandmother; she died when I was five, leaving behind the scent of her apple pies. I never saw my father. He vanished before I was born, fleeing with my mother, Eleanor, to the little village of Ashford.

Eleanors parents met him there, set a wedding date, and then the groom fled on the day. No one searched for him. Eleanor wept bitterly; she was already pregnant.

Your tears wont bring him back, said my grandmother. Life must go on. Run, and keep running. He could have been a good man, but hes nothing but a scoundrel. Well raise the child ourselves, dont fret!

I wanted for nothing in my childhood, yet I grew up sensible, not spoiled. I did well at school. My grandfather was a strict mentor; he taught me to honour my elders and cherish what I have. I learned to take on any task and see it through.

By the time I turned thirty, I was the envy of many: handsome, a respectable career, a salary of £45,000, a threebedroom terraced house in Brighton. Women swarmed, but I was not in haste; I was occupied. Every weekend I visited my mother in Ashford. My grandfather had passed, and Eleanors health was waning. She still managed the household, though lately it grew harder.

I urged her to move in with me, but she refused.

Why should I come? she would say. You wont see me any more. Ill stay here, quietly, on my own.

Live the summer here. Then a stay at the sanatorium, and after that come home with me. You need rest, youll recover, and then you can return to yours. Perhaps Ill even go with you!

Your work! Eleanor gasped. What business have you in a village?

In the village people also work, I waved my hand.

At that stage I was courting two young women and could not decide between them. The first was a modest country girl, Lily Hartleypractical and sweet. The second, Catherine Cat Whitmore, was striking and vivacious, the sort of beautiful flirt who seemed to know little of household chores.

I never invited either to live with me; our meetings were always in neutral places. Yet the time for a choice had come, and I could not bring myself to break one heart. I decided to introduce them both to my mother, who had just returned from a spa retreat and seemed revitalised.

Lily arrived first. She needed little coaxing; she smiled, delighted that her dream was materialising. What a spacious place, Paul, she said, looking around the flat.

Yes, spacious. Mother likes it too, though shes a bit frail.

And why does she live with you? Lily asked. I thought she was just visiting.

Just visiting, I replied.

Ill tell you straightI wont be looking after her.

Nor do I expect you to! I said, surprised. Ill manage.

But

Nothing, I cut her off. Its better if she stays where she is. Her house is in the village, its better for her, and its better for us too.

My mother will always be with me. Thats not up for debate.

Good heavens! I thought you were serious, not just a mothers boy! Change your mindcall me!

Lily slipped away without even finishing her tea.

I thought, She fled so quickly; Catherine will vanish even faster, leaving me without a bride.

So I told Catherine at once about my mother.

Mother will always be with me, I declared.

I dont understand, Catherine replied, puzzled. Why tell me that? I get that your mother will be here, but

If we lived together, how would you feel about her being there?

Fine! And youre proposing to me?

I smiled.

Perhaps. Lets go meet my mother.

Oh, will she like me? Right away?

Yes, shell like you. What are you afraid of?

Im not sure. Im just nervous.

Catherine and Eleanor got on famously at once. They walked together by the house, waiting for me from work, and soon the three of us drove back to Ashford. Strangely, cityborn Catherine loved the countryside, and Eleanor decided to stay there.

Summers ending, Im feeling better, Eleanor said.

Six months later we wed.

Now Ill finally see my grandchildren! Eleanor exclaimed.

And she didfirst a granddaughter, then a grandson.

Catherine and I raised our children in Brighton while our parents lived with us in the city. The children grew and prepared for university. In recent years Eleanor also moved in with them, and we all took holidays together in the village. She could never part with her little cottage.

Catherine, perhaps its time. Id like to return to the village. Shall we go? she asked one evening.

Of course! Paul will be back from work soon.

Good. Lets leave as soon as he arrives. Tell him, its urgent.

Life in the village was as quiet as ever; each year fewer people remained.

Finally, Im home for good, Eleanor declared one afternoon. Sell my house. It wont fetch much, but it would be a shame to let it fall into ruin.

What are you saying, Mother? Were leaving right now! I protested.

Yes, yes, Catherine murmured, trying to understand.

Fine, Eleanor waved, put the kettle on, please. Id like some tea.

After tea she retired to her room for a short rest. Catherine and I lingered at the kitchen table.

Mother, we should be going, our son, James, called out finally.

No answer came.

I entered Eleanors room and frozeshe was gone.

We buried Eleanor in the village graveyard.

She felt it in her bones, that she had come back one last time, Catherine sobbed. I loved your mother as my own.

I noticed that long ago. What shall we do with the cottage?

Selling feels wasteful

It is a fragment of the past. Let it stand for now.

We agreed to keep the old family house. Children would still visit, and perhaps one day, grandchildren would gather there as well.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Keep Moving Forward: He’s Gone and That’s That! If Only He Was Worthy, But Look at Him – So Unreliable! We’ll Raise Our Child Alone, Don’t Worry!
“– Och vad har du uppnått med ditt gnäll? – frågade maken. Men det som hände sen chockade honom totalt När annars ska man vakna, om inte klockan fem på morgonen, när bröstet känns som mest hoptryckt? Marina satt på sängkanten och stirrade ut genom fönstret. Hjärtat slog ojämnt: två slag, ett uppehåll, tre slag, sedan tyst. Igår sa läkaren – panikattacker. Remiss för utredning. Under arton år förvandlades Marina från en karriärkvinna med civilekonomexamen till… ja, vad då egentligen? Ett bihang till makens företag? En självutnämnd bokförare som skötte hans papper och skrev på dokumenten? Städerskan som städade golvet på kvällarna eftersom Andreas inte såg smutsen? – Vaken? – Andreas kom ut i köket. Ansiktet skrynkligt, missnöjt. – Du har inte sovit i natt igen? Marina nickade tyst. Hon bryggde kaffe till honom. Tog fram den yoghurt han ätit till frukost i fem år. – Förresten – han tog en klunk – jag åker till Göteborg idag. I tre dagar. Viktigt leverantörsmöte. – Andreas. Hon visste att hon inte borde börja. Visste att han skulle ge henne den där blicken – som om hon klagar igen, försöker pressa fram medlidande han saknar. Ändå sa hon: – Inte nu. Jag mår faktiskt dåligt. Läkaren insisterar på utredning. Han frös till. Ställde ner koppen. Och suckade genom näsan – så som folk gör när de tröttnat på att höra samma sak. – Och vad har du uppnått med ditt gnäll? – Rösten nästan lugn. Inte irriterad, snarare likgiltig. – Jag måste jobba, Marina. Jobba. Inte lyssna på dina attacker och prat om hur du har det tufft, hur trött du är. Vem är inte trött?! Han packade redan resväskan. Automatiskt – han visste: hon skulle vara tyst. Svälja förtreten, lägga skulden på sig själv – ja, nu sa jag fel igen, valde fel ögonblick. Men Marina var tyst, denna gång på ett nytt sätt. – Andreas – hon reste sig. Långsamt. Lugnt. – Säg, minns du vem som står på bolånet? Han vände sig om. Log snett. – Spelar det nån roll? Säkert båda två. – På mig. Endast på mig. I luften hördes nästan ett knak. Marina såg hans ansikte förändras. – Vad pratar du om? – Om det där för åtta år sen när vi tog lägenheten, du hade skulder. Ordentliga skulder. Banken skulle aldrig gett dig lån. Minns du? Han teg. – Just det. Lånet står på mig. Lägenheten också. Dessutom är jag medlåntagare på dina företagslån. Borgenär. Utan min underskrift förnyar du inget, breddar inget – du kan ingenting. Andreas satte sig ner igen. Långsamt. Som om benen vek sig. – Varför säger du det här? – Bara för att påminna. Och förresten – har du hört om Ksenia? Andreas såg på mappen hon lade fram. Han satt orörlig, ansiktet som om någon slagit honom i huvudet – inte ont än, men medvetandet flöt. – Om Ksenia, – upprepade Marina. Rösten stadig. Lugn. Nästan främmande för henne själv. – Hon är bokföraren hos din kompis Valter. Fin tjej. Tolv år yngre än jag. Hon öppnade mappen. Tog fram pappren. Ett. Två. Lade dem i en solfjäder framför honom – närapå högtidligt, som kort i ett kasino. – Kontoutdragen du gömt. Ser du överföringarna? Fyrtiotusen. Femtiotusen. Sjuttiotusen. Varje månad. Han var tyst. – Och här är korrespondensen – Marina lade fram utskriften – Du trodde jag inte visste inloggningen till din jobbdator? Andreas, jag skapade det lösenordet när du glömde det för tre år sen. Andreas grep pappren. Ögnade igenom. Blek. – Var fick du dem?! – Spelar det någon roll? – Marina hällde vatten. Handen skalv, men bara lite. – Viktigare är: du förde över pengar via henne. Tror du Skatteverket blir nyfiket? Andreas flög upp. Rösten for upp i falsett. – Vem tror du att du är?! Vartenda år har du levt på mig! Aldrig tjänat nåt! Bara suttit hemma! – Hemmasittare? – Marina log bittert, trasigt. – Lustigt ord. Visst, visst? Hemmasittaren som skrivit på alla dina bankavtal. Hemmasittaren som skött din hela bokföring när du var “på möten”. Hemmasittaren vars namn står på lägenheten och som är borgen på alla dina lån. – Hotar du mig?! – Nej. – Marina gick till fönstret. – Jag förklarar bara läget. För du verkar ha glömt det mest grundläggande. Hon vände sig om. – Halvåret som gått – jag återställde min examen. Gick vidareutbildning – på nätterna, mellan panikattacker och sömnlöshet. Jag har fått jobb. Inte glamouröst, men tillräckligt för att hyra boende och ta hand om mig och Elin. – Elin?! Vill du ta dottern?! – Har du sett henne sista månaden? – Marina kom närmare. – Ärligt nu. När pratade du med henne sist? Andreas teg. För han mindes faktiskt inte. Marina tog fram ännu ett dokument. – Läkarens utlåtande. Kronisk stress. Panikattacker. Rekomenderar: ny miljö, terapi, stoppa alla skadliga faktorer. Ser du den här raden? “Långvarig stressituation.” Vet du vad det kan kosta dig? – Marina. – Om jag ansöker om skilsmässa nu, står rätten på min sida. Marina lade fram sista papperet. – Viktigast – utan min signatur får du inte lånet förlängt nästa vecka. Valter ringde igår. Banken kräver papper. Och där måste jag skriva. Andreas satte sig igen. Långsamt. Nästan svimmad. – Vad vill du ha? Pengar? Marina skrattade kort, nästan ljudlöst. – Pengar? Andreas, jag vill ha något enkelt – respekt. Jag vill att du en gång i livet erkänner: utan mig hade du ingenting. Ingen firma. Ingen lägenhet. Inga resor du så gärna åker på. Hon tog sin väska. – Du har till ikväll. Jag åker med Elin till Lena. Tänk efter. Och när du är redo att tala – ring. Men tro inte att jag blir den där Marina igen, som tyst svalde allt. Andreas ringde sex timmar senare. Marina satt i Lenas kök, drack myntate och kände sig konstig. Som att hon just klivit upp ur ett träsk där hon höll på att drunkna, nu torkar hon ansiktet – och kan andas. – Hallå, – sa hon, utan darr på rösten. – Måste prata med dig. – Jag lyssnar. – Inte på telefon. – Paus. – Kom hem. Marina log snett. – Nej, Andreas. Vill du prata – kom hit. Du minns adressen? Han kom en timme senare. Arg. Spänd. Som en som trängts in i ett hörn. Lena gick och tog Elin med sig. Marina stannade i köket. – Vad fan håller du på med?! – Andreas slog näven i bordet. – Du utpressar mig!? – Nej. Jag förklarar fakta. – Vilka fakta?! Du snokade bland mina papper! Fuskade med min dator! – Andreas, – Marina suckade, – tror du verkligen bästa taktiken nu är att gå till attack? Efter allt jag visat? Han blev tyst. För hon hade rätt. – Hör på mig. – Marina lutade sig framåt. – Jag är inte ute efter att krossa dig. Inte skicka dig till Skatteverket eller skapa en skandal. Jag vill bara att du förstår – utan mig är du ingenting. – Vill du skiljas? – Röst hes. – Och du? Andreas såg bort. Teg länge. Suckade sen: – Det med Ksenia, det betydde inget. – Avbryt inte! – Marina höjde handen. – Jag visste om Ksenia i ett halvår. Jag visste att du förde pengar via henne. Visste att ni sågs på tjänsteresor – som ofta var påhittade. Jag visste – och var tyst. Tänkte: det kanske går över. Kanske han fattar. Hon skrattade. Bittert. – Eller så var jag bara rädd att erkänna att vårt äktenskap dog för fem år sedan. Att vi låtsades allting var okej. – Marina. – Jag är trött på att leva som ett bihang. På att allt jag säger och ber om blir nedvärderat. På att du ens inte märkte att jag höll på att dö av panikattacker och sömnlöshet! Andreas satt blek, med knutna nävar. – Du har ett val, – fortsatte Marina. – Vi kan försöka från början. Utan lögner, utan svek. – Eller så går du, och tar allt. – Nej, – Marina skakade på huvudet. – Jag tar bara mitt. Lägenheten. Min affärsandel. De lån som står på mig får du nu betala själv. Jag ska börja mitt liv. Hon reste sig, visade samtalets slut. – Du har tre dagar. Tänk efter. När du är redo – ring. Men kom ihåg: hon som teg och tålde, hon dog klockan fem i går morse. En vecka senare kom Andreas tillbaka. Den här gången utan sin vanliga självsäkerhet. Han satte sig vid Lenas köksbord och teg länge. – Valter säger att utan din signatur får jag inget nykredit från banken, – sa han till slut. – Företaget stannar. Marina nickade. – Jag vet. – Vad vill du? Hon såg på honom. – Jag vill ha skilsmässa. Andreas blev blek. – Menar du allvar? – Som aldrig förr. – Marina hällde te, utan skakande hand. – Jag undertecknar på banken. Förlänger krediten. Men på ett villkor: vi gör en civiliserad skilsmässa. Du får hela firman, köper ut min del. Lägenheten blir min. Elin stannar med mig. – Marina. – Jag har bestämt mig. – Hon log. – Vet du vad? Jag sov gott utan tabletter i natt. Sov som folk. Utan attacker. Han var tyst. – Det säger allt. Jag är inte sjuk. Jag behövde bara komma bort från dig. Från det här livet där jag inte betydde något. Marina reste sig. – Du väljer. Godkänn mina villkor – och vi skiljs i fred. Eller så går jag till domstol, lämnar alla papper – och då förlorar du mer än så. Välj. Andreas böjde huvudet. Förstod – han hade förlorat. Kvinnan han hållit för svag var starkare än han själv. – Okej, – andades han. – Jag godkänner. Tre månader senare var de skilda. Marina fick lägenheten och en bra slant för sin firmadel. Hon gick vidare och tog nytt jobb. Andreas blev kvar med företaget och ny lägenhet. Och en märklig tomhet, särskilt på kvällarna när ingen längre fanns att prata med. Ingen att bara sitta bredvid. Ksenia, förresten, försvann en månad efter skilsmässan. Hon ville ha bekvämt liv, inte kärlek. Och när hon insåg att Andreas nu ensam fick betala alla lån och inte längre kunde försörja älskarinnan som förr – svalnade intresset. Marina hörde det från Valter. Hon log. Kände… ingenting. Varken skadeglädje eller medlidande. Bara ingenting alls. Så – kanske är det inte så dumt att som kvinna vara med i makens företag? Vad tycker du?