Ur moderns skugga
Vid trettiofem års ålder var Yrsa en blyg och tillbakadragen kvinna. Hon hade aldrig varit ihop med någon man, även om hon i flera år arbetat som ekonomiassistent på samma kontor i centrala Stockholm sedan hon slutade gymnasiet.
Hon brydde sig inte om sitt utseende, bar vida kläder, var mullig och hennes ögon drogs alltid neråt, läpparna slappa i ett sorgset uttryck. Yrsas mamma, Sigrid, hade fått henne när hon var arton, och ingen visste riktigt vem pappan var. Yrsa hade vuxit upp hos sin mormor i en by någonstans utanför Sundsvall. Hon tog studenten där och flyttade först till Stockholm för att bo med sin mamma när hon började på högskolan.
Medan Yrsa bodde kvar hos mormor i byn, levde Sigrid sitt liv i storstan med vilda fester, alltid med spännande kvällar i tankarna, även om hon förstås jobbade. Hon bytte män ofta, var vacker och sorgfri. Till byn kom hon kanske en gång i månaden och gav Yrsa någon prydnad eller leksak för att genast försvinna igen. Mormodern var sträng, så kärlek och närhet fick Yrsa aldrig, varken från henne eller från mamma.
Yrsa bodde kvar i Sigrids lägenhet på Södermalm. Sigrid, femtioplus, såg fortfarande fantastisk ut smal och ungdomlig och använde dyr hudvård, gick till frisörsalongen ofta och gick ibland på dejter. Döttrarna var som natt och dag.
En eftermiddag, när Yrsa precis lämnat sina ekonomidokument till kollegan som skulle vikariera under hennes semester, gick hon ut från kontoret.
Semester igen, tänkte Yrsa, mina semesterpengar ligger i väskan. Men nu kommer väl mamma igen ta allt, så semestern blir hemma. Orkar inte mer. Varför kan jag inte stå på mig? Jag är ju ingen unge och ändå håller hon mig i ett koppel. Kräver mina pengar, precis allt. Får inte ens förfoga över min lön. Hur länge ska livet vara så här hopplöst
Hon öppnade dörren till lägenheten, där modern väntade redan i hallen.
Nu kommer du äntligen, sa Sigrid. Har du fått pengarna? Ge hit!
Ja, pustade Yrsa. Kan jag få ta av mig först?
Det hinner du sen
Yrsa började riva runt i sin gamla tygväska för att hitta plånboken.
Snälla du, gå med sån gisten väska, skäms du inte? Ser ut som en gammal kärring, grälade mamma.
Yrsa stelnade till och tårarna steg.
Har jag några pengar till ny väska kanske? Du tar ju allt ifrån mig, sa Yrsa plötsligt, förvånad över sin egen protest.
Väskan är inte det enda, du är ju själv som en sliten söndagspåse. Gå ner i vikt och se till att du får ordning på dig själv! Annars skäms jag för att ses med dig, fortsatte Sigrid och hånade dottern.
Skäms? skrek Yrsa. Och att ta mina semesterpengar är väl inget du skäms över! Jag följer ändå aldrig med dig nånstans! Yrsa stormade ut ur lägenheten.
Med gråten i halsen rusade hon nedför trappan och ut. Ute på gården sjönk hon ihop på en bänk med ansiktet i händerna. Hur länge hon satt där visste hon inte, men till slut kom en röst.
Yrsa, vad gör du här? Hon lyfte huvudet och såg Rut, en äldre dam från porten bredvid. Gråter du? Rut slog sig ner och tog Yrsas hand. Berätta, är det så illa?
Yrsa förmådde inte hålla tyst och berättade allt för Rut.
Mamma tar alla mina pengar, köper dyra krämer och kläder till sig själv, medan jag går i trasor. Jag har alltid varit för mjuk, vek mot mormor och nu mot mamma. Hon är så bestämd och elak Rut nickade och såg sorgset på Yrsa.
Oj, nu låter det som förtal. Tänk, nu tycker du väl jag är misslyckad, suckade Yrsa.
Rut visste mycket väl hur Sigrid var och hade alltid känt med Yrsa. Hon förstod att dottern levde under moderns hårda kontroll.
Yrsa, sluta gråta nu. Du är vuxen och måste ta hand om dig själv.
Vuxen? Ingen har nånsin älskat mig. Behövs inte av någon
Du måste flytta från Sigrid, sa Rut bestämt. Yrsa såg rädd ut.
Hur ska det gå till? Min lön räcker inte till hyra, och mamma blir galen. Semesterpengarna är ju hennes, tänkte jag. Det var så orättvist så jag rymde därifrån.
Semesterpengarna har du kvar. Sigrid klarar sig, hon har pengar. Tänk på dig själv. Du kan bo i mitt hus ute i skogen, vid Siljan. Min man byggde det en gång, och nu står det tomt. Du behöver inte betala nåt. Rut log.
Jag får väl inte ställa till problem för dig? frågade Yrsa.
Oroa dig inte, jag känner dig väl. Sitt här, så hämtar jag nycklar, adressen och mitt nummer!
Yrsa tog tåget ut mot Dalarna, köpte biljett i stationens automat, och satt sen vid fönstret och betraktade alla främmande ansikten. Aldrig förr hade hon varit utanför Stockholm, hemmet och kontoret. Ingen såg henne. För första gången kände Yrsa ett märkligt lugn när landskapet gled förbi. Hon tog sig till stugan, låste upp och gick in.
Tystnaden hängde som dimma, nästan elektrisk. Hon satte sig i en nött fåtölj och kände hela rummet andas frihet.
Vad märkligt tyst. En värld av frihet konstigt, tänkte hon.
Ingen mamma gnagde på henne med sarkastiska kommentarer. Hon fann fjärrkontrollen på bordet och satte på TV. Något samtalsprogram rullade hemma brukade mamma genast byta kanal till sina favoritprogram, utan att bry sig om Yrsas smak.
Du är hopplös, så självklart tittar du på hopplösa saker, hade Sigrid brukat pika.
Yrsa vågade aldrig ge svar, böjde huvudet mer och mer, tog aldrig strid.
Hon satte igång kylskåpet och la in ett paket köttbullar, ost och blåbärsyoghurt hon hann köpa allt i butiken vid perrongen. Hon kokade köttbullarna, åt sig proppmätt och började slappna av.
Att vara ensam vad skönt det är.
En stund senare ringde mobilen, mamma var på tråden.
Jaha, springer du! Såg dig med Rut på bänken. Nå, sitt kvar själv då! Men du kommer krypande igen. Litar på såna där som Rut? Ingen hjälper dig du klarar dig inte!
Yrsa avbröt samtalet visste att nu skulle orden bara hagla. Men hon blev underligt lugn. Senare på kvällen hörde hon av Rut.
Har du kommit till rätta, Yrsa?
Ja, tack Rut.
Min brorson, Erik, kommer imorgon med dina saker.
Sakerna? undrade Yrsa.
Ja, Sigrid dök upp med en stor väska och sa: Du kan ta mina dotters grejer också du stal henne ju. Så Erik kommer med dem. Han kör bil, bor här i trakten, lång och har glasögon.
Är det inte för mycket besvär?
Sluta fråga så konstiga saker! Du är en vuxen kvinna. Nu får du ta tag i livet, och framför allt börja tycka om dig själv! Skaffa fräscha kläder, ta hand om dig. Du har fina ögon, bara lite sorgsna, och tjockt hår som du gömmer i en knut som gamla tanter. Gå ner lite i vikt. Du är egentligen söt.
Morgonen efter sov Yrsa tungt, drömlöst. Ljuset dansade genom gardinen. Hon öppnade fönstret och såg ut över daggvått gräs, en hund skällde långt borta, fåglar sjöng. Luften var ny och underlig.
Vilken drömlik morgon.
Hon satt på verandan med en kopp kaffe och såg på TV. Tanken slog henne att hon kunde byta jobb, skaffa egen lägenhet från stugan var det ju knepigt att pendla. Mamma föll ur minnet. Hjärtat slog av längtan efter ett nytt liv.
En försiktig knackning på dörren bröt drömmen.
Vem kan det vara? Hon öppnade.
Utanför stod en lång man med glasögon, och en väska.
Hej, sa han med varm röst, jag är Erik. Är du Yrsa?
Ja, välkommen in, svarade hon.
Rut bad mig lämna dina saker och hjälpa till om du behöver det. Jag har bil om du vill åka nånstans. Rut säger att du är lite för blyg, men du ska inte tveka, Yrsa. Hon har berättat om dig, sa han lätt generat.
Det började där det mötet med hennes blivande make. Erik blev förälskad i henne, särskilt då hans första äktenskap misslyckats. Yrsa, när hon blev kär, förändrades plötsligt. Den tysta hållningen och döda blicken försvann. Hon gick ner i vikt, ville känna sig vacker för honom. Hon besökte en frisör, blev omvandlad, kände sig ny.
Är det verkligen jag? log hon åt sin spegelbild med glädjetårar.
Erik tog henne med till sin lägenhet i Vasastan.
Yrsa, du är precis den jag drömt om snäll, äkta, omtänksam. Vill du gifta dig med mig?
Yrsa sa ja, tacksam och glad att Erik förstod henne de hade samma öde. Bröllopet blev litet och stillsamt. Sigrid kom dit, och började genast ironisera vid matbordet. Men Rut gav svar på tal och Sigrid gick snart. Ingen i sällskapet brydde sig om henne Yrsa heller inte.
Eriks anhöriga tyckte om henne direkt. Han såg på henne med kärleksfull blick, och tänkte:
Förr eller senare hittar man lyckan ändå. Nu kom den till mig och Yrsa.
Snart väntade Yrsa barn. Lyckan blev dubbel. Sent i livet, men glädjen kom till sist. Hon mindes knappt tiden då hon levt instängd av moderns vilja. Kraften att förändra sitt liv hade vuxit i henne. Hon blommade utåt och inuti. Hon började älska sig själv. Och Erik.
Tack för att du läste. Må lyckan landa hos dig också.
