JAG BEHÖVER INTE EN FÖRLAMAD… sa svärdottern och gick sin väg… Men hon anade inte vad som skulle hända sen… I en liten svensk by levde en enkel gammal man, som på helgerna tog sig ett glas brännvin. Hans största dröm var att skaffa sig en hund, inte vilken som helst, utan en renrasig svensk älghund. Han var redo att resa långt genom halva landet för att köpa sin drömhund och ta hem till gården. Gubben kallades för Olle, kanske efter namn eller efternamn – ingen visste säkert. Olle eller Olsson, alla tilltalade honom så och han rättade aldrig någon. Efter dagens slit på potatislandet brukade han slå sig ner på bänken och minnas gångna tider. Ibland samlades ungdomarna omkring honom för att lyssna på hans berättelser om hur livet i byn varit förr. Olle hade förlorat sin fru för länge sen. Inga hade ett svagt hjärta och läkarna förbjöd henne helt att föda barn, men hon ville så gärna bli mamma. Hon födde Olle en son och blev sedan mycket sjuk. Olle älskade Inga och fixade allt hemma åt henne, till och med mjölkpaket bar han själv: “Inte du! – sa han, – doktorn har förbjudit!” Han tog hand om sonen, lagade mat och skötte hushållet. Inga klagade ibland: – Du gör mig bara till åtlöje! Se, kvinnorna kommer skratta! Jag gör ju inget hemma! Allt ligger på karln!.. Men kvinnorna skrattade inte, de var bara avundsjuka: – Åh, Inga. Kunde du låna ut din Olle till oss, bara en dag skulle vi vilja leva ditt liv! Hon log bara till svar. Med det leendet lämnade hon livet. Olle fann henne kall på morgonen. Han grät i tre dagar, sedan tog han hand om sonen. Pojken kom i svår ålder då, 14 år. Efter lumpen gifte sig sonen tidigt och blev kvar där han gjort värnplikten. Så blev Olle ensam. Men han tappade inte modet – trivdes med att snacka med byns unga. Sonen fick en dotter, Olle väntade alltid på besök från dem, men de kom aldrig. Jobb, ingen tid, alltid något annat. Han såg sitt barnbarn bara på foton. Men snart märkte byborna att Olle gick som en skuggfigur. Han log inte, skämtade inte på bänken utanför huset – satt aldrig där längre. När nyfikenheten till slut grep dem, kom svaret: Olle hade fått ett brev där svärdottern berättade att de varit med om en bilolycka. Barnbarnet låg svårt skadad på sjukhus, och Olle’s son hade dött. “Hemska tider! Vilken sorg!” – hela byn kände med honom, men fanns det ord som hjälpte i sånt lidande?.. Olle tog emot kondoleanser, men blev inte lättare om hjärtat. Sonen var död, men han gick inte att få tillbaka, och han sörjde ännu mer för barnbarnet, en ung tjej, 15 år, som låg i koma på sjukhus. Hon borde ha hela livet framför sig – Olles själ var söndertrasad. Det värsta – från svärdottern hörde han inget mer. Hon svarade varken på brev, samtal eller telegram. Hur skulle han få veta något om barnbarnet? Olle hade aldrig ens träffat henne, men han älskade henne ändå. Av bilderna att döma liknade hon Inga när hon var ung. Olle hade just börjat planera sin resa till stan där sonen bott, när plötsligt, kvällen innan avfärden, rullade en bil in på gården. Ut kom några personer och bar in en bår. In störtade svärdottern – Olle fattade inte genast att det var hon. Strax efter nästlade de in barnbarnet, halvt på kast, på soffan. – Hon är förlamad från topp till tå. Jag vill inte ha en sån dotter. Jag hinner gifta om mig och skaffa friska barn! – sa svärdottern. – Men jag är ju ingen doktor! – hann Olle protestera. – Doktor behöver hon inte. De kan ändå inte hjälpa. Hon behöver en vårdare. Vill du inte ta hand om henne – så begrav henne levande, jag tänker inte offra mitt liv! Jag är ingen vårdare! – sa hon och smällde igen dörren. – Du verkar inte ens vara hennes mor! – röt Olle efter. Nu förstod han varför sonen aldrig kommit hem med familjen. Med en sån fru gick man bara till marknaden för att bråka, aldrig på besök. Undra på att sonen råkat ut för en sån bråkstake… Men nu gick han inte att fråga längre. Om han bara anat att sonens fru skulle överge sin dotter, hade han rullat runt i graven. Så blev Olle ensam med barnbarnet. Flickan var faktiskt helt förlamad, men Olle var van att ta hand om hem och folk – nu fick han en ny mening med livet! Hans nya största mål: rädda flickan. Läkarna gav upp och skickade hem henne. De förstod inte ens hur hon överlevt kraschen. Skadorna var egentligen oförenliga med livet. Endast gamla huskurer och kloka gummor återstod. Byn saknade kloka gummor – närmaste var långt bort, och flickan kunde inte transporteras dit. Vad göra? Olle reste nästan varje vecka till kloka gumman, fick örter och tinkturer. Så försökte han bota barnbarnet. Ett år gick, hon låg likadan, som ett vedträ under täcket. Hon kunde inte ens tala ordentligt – bara mumla osammanhängande. Ibland såg han tårar rinna på hennes kind. Då slet det sönder hans hjärta. Han trodde flickan grät efter mor och far, och läste för henne barnböcker och talade länge med henne – men hon kunde aldrig svara. Båda plågades. En kväll hände något oväntat. När Olle som vanligt satt vid sängkanten, stormade ett gäng ungdomar in efter disco. Han hade av misstag glömt låsa dörren. De visste ju att det bodde en förlamad flicka där. Någon föreslog att de skulle “ha lite kul” – hon kunde ju inte protestera… De trängde in. – Jaha, gubbe! Ta av henne täcket och sär på benen! Vi lottar om vem som börjar… – kommenderade den brusigaste. – Snälla! Hon är bara 15! – ropade Olle. – Vänta lite, måste bara borsta tänderna! – sa Olle och rusade till köket, öppnade källaren och skrek ”Tag honom!” Ur källaren studsade plötsligt en enorm älghund. Han for rätt på ligisterna och högg dem i baken! Ledaren var nära att få ädlare delar avbitna. Resten sprang med rivna byxor genom byn, skrattade folk gott åt, och älghunden jagade dem ända ut till skogsbrynet. När Olle kom in igen satt barnbarnet plötsligt på sängen och ropade: – Bamse! Bamse! Ta honom, farfar, håll fast så han inte springer! Då fällde Olle tårar av glädje. Från den dagen började flickan tillfriskna. Efter ett tag lärde hon sig till och med gå. Om det var kloka gummans örter, eller chocken som gjorde det, vet ingen – men prata kunde hon i alla fall, så mycket att hon tagit igen alla tysta år. Undrar ni var hunden kom ifrån? Det är enkelt: Bamse hade bott hos Olle’s son. När tragedin väl inträffade och sonen dog, gjorde svärdottern sig både av med dottern och hunden. Hunden kom med flickan, men Olle fick inget veta. När svärdottern gick, gick Olle för att stänga grinden och mötte hunden sittande där – mager och sorgsen, med tårar i ögonen. Olle hade inte ens vetat att sonen haft hund. Han kunde inte lämna sonens hund ute – han tog in honom. Hunden tjänade Olle troget, och när de där odågorna kom, satt han i källaren för värmens skull. På kvällen brukade Olle släppa upp honom, men just den kvällen hade han glömt. Hade Bamse varit ute tidigare, hade de aldrig kunnat komma in. Flickan berättade sedan att när tårarna rann berodde det på att hon saknade Bamse. Olle brukade ha hunden på gården, aldrig inomhus, men flickan längtade och kunde inte säga något. Bamse, efter att ha jagat bort ligisterna, kom in och slickade sin lilla matte glad i ansiktet. Han längtade också. Så levde de tre tillsammans: Olle, barnbarnet och Bamse. Och från flickans mamma hörde de aldrig mer ett ord.

Jag behöver ingen förlamad… sa bruden och försvann bort på stigen, lämnade ekot av sina steg i morgontystnaden bakom sig. Men hon hade ingen aning om vad som skulle ske sedan.

På en liten svensk landsbygd bodde det en gammal man, vanligt folkslag, som drack lite brännvin på helgerna och drömde om att skaffa sig en hund inte vilken som helst, utan en äkta svensk älghund. För den drömmen skulle han till och med tagit tåget till Norrland, bara för att köpa en hund och ta den hem till sig.

Gamlingen kallades Folke Andersson. Om det var hans förnamn eller efternamn, visste egentligen ingen riktigt. Alla sa bara Folke Andersson, och han rättade aldrig någon. På kvällarna satt han på bänken vid grusvägen efter att ha jobbat på sin odling och mindes gamla tider. Ibland samlades byns ungdom runt honom för att lyssna på hans berättelser om hur allting var förr i byn.

Folke Anderssons fru, Ingrid, hade gått bort för länge sedan. Hjärtat sviktade och läkarna förbjöd henne att föda barn. Men hennes längtan efter ett barn var starkare än medicinska råd. Hon födde Folkes son och blev ännu sjukare. Folke älskade Ingrid och gjorde allt hemma för henne, han tillät henne inte ens bära hem ett mjölkpaket från affären. “Det är förbjudet, läkaren har sagt det!” sa han bestämt.

Han tog själv hand om barnet och lagade mat. Ingrid suckade:
Du borde inte skämma ut mig! Kvinnorna skrattar åt mig, jag gör ju ingenting hemma. Allt är på mannen!
Men grannarna log och avundades:
Men Ingrid, låt oss låna din Folke Andersson en dag, så får vi leva ditt liv för ett ögonblick!
Hon log tillbaka. Så försvann hon ur livet med ett leende på läpparna. Folke fann henne kall på morgonen. Han grät som en stör, tre dagar i sträck innan han fokuserade på sonens behov.

I tonåren blev sonen knepig, fjorton år och snudd på vuxen. Efter lumpen gifte han sig tidigt och bosatte sig där han tjänstgjort. Folke blev ensam kvar. Men han tyckte om att prata med ungdomarna på bänken, och där fanns alltid något att diskutera.

Sonen fick en dotter, men Folke såg bara sitt barnbarn på fotografierna. De var alltid upptagna arbete, ingen tid, alltid något som kom emellan.

En dag förvandlades Folkes ansikte mörkt som ett åskmoln, sjunken som en sten i havet. Han log inte, han skämtade inte, bänken blev tom vid huset. Byborna började fråga vad som hänt, och så fick de veta: Folke hade fått ett telegram. Sonhustrun meddelade att de varit med i en bilolycka. Barnbarnet låg svårt skadad på sjukhus och Folkes son hade dött.

Vilken olycka, vilket sorg! beklagade alla i byn, men ord hjälpte inte mycket mot sådan förtvivlan.

Folke tog emot folks kondoleanser men det blev inte lättare. Han saknade sonen, men grämde sig mest över barnbarnet som låg i koma, femton år gammal, med hela livet framför sig. Hans själ var söndertrasad.

Dessutom hörde han inget från sonhustrun inga brev, inga svar på telegram, inga telefonsamtal. Hur skulle han få veta hur barnbarnet mådde? Han hade aldrig träffat henne, men ändå älskade han henne djupt. På fotografierna liknade hon Ingrid som ung.

Folke bestämde sig för att resa till staden där sonen bott, men kvällen innan resan körde en bil upp mot huset. Ut kliver två vilt främmande kvinnor, den ena bärande på en bår. In i Folkes hus, nästan utan att knacka. Gamlingen inser till slut att det är hans avlidne sons fru. Båren bärs in med barnbarnet, flickan nästan slängs på soffan.

Hon är förlamad från topp till tå. En sådan dotter vill jag inte ha! Jag hinner gifta mig igen och får ett friskt barn, utbrister sonhustrun.
Men jag är ju ingen läkare! svarar Folke förvirrat.
Läkare är ändå till ingen nytta. Hon behöver en vårdare. Vill du inte hålla på gräv ned henne levande, jag tänker inte offra mitt liv! Jag är ingen vårdare! säger kvinnan och slår igen dörren så det ekar.
Du är ingen mor, det var tydligt! ropar Folke efter henne.

Nu blev det klart varför sonen aldrig hade kommit hem med familjen. Med en sådan hustru går man till torget och bråkar, inte till släktingar. Hur hade sonen fastnat för en sådan kärring? Men nu gick det inte att fråga någon mer. Om Folke anat att hans sons fru skulle överge deras dotter, hade han vänt sig i graven.

Så blev det Folke och flickan.

Barnbarnet var verkligen helt förlamad, men Folke var van att pyssla om folk och ta hand om hushållet. Nu fick han mening med livet igen! Hans högsta mål: att flickan skulle bli frisk.

Läkarna hade gett upp och skickat hem henne ingen kunde förstå hur hon ens hade överlevt. Skadorna var nästan oförenliga med livet. Slut var det med vetenskaplig hjälp, återstod bara gamla huskurer och kloka gummor. Byerbjudandet var gles, närmsta kloka gumma bodde långt bort. Man for inte med en förlamad flicka, och den gamla damen gjorde inga hembesök. Vad skulle han göra?

Folke tog nästan varje vecka bussen till gumman, fick örter och tinkturer. Så försökte han hjälpa flickan. Åtminstone ett år gick, flickan låg där under filten, som en stock, utan att kunna röra vare sig armar eller ben. Hon kunde inte tala ordentligt, bara mumla otydligt.

Ibland såg Folke tårar rinna nedför hennes kinder. I sådana stunder knöt sig hela hans hjärta. Han trodde att flickan längtade efter sin mamma och pappa. Han satt hos henne, pratade långa stunder, läste böcker men hon kunde inte svara. Det var tungt för dem båda.

En kväll hände något oväntat. Folke satt som vanligt på stolen vid hennes säng, när ett gäng unga, berusade och skräniga, väller in genom dörren. Han hade glömt stänga dörren, och gänget, hemkomna från byns dans, såg ljuset i fönstret. De visste att där bodde en förlamad flicka. Någon föreslog att man kunde roa sig lite hon kunde ju ändå inte göra motstånd.

Hörru, gubbe! Ta bort täcket från barnbarnet, och sär på benen. Vi lottar om vem som får börja, skriker den mest packade.
För Guds skull! Hon är ju bara femton! ropar Folke.
Lugna dig, jag ska bara borsta tänderna först! säger Folke, rusar mot köket, öppnar luckan ned till källaren och ropar: “Tag honom!”

Ur mörkret far en enorm svensk älghund upp en bjässe! Den hugger tag i busarna i byxbenen, river och sliter! Den värsta nästan blir av med allt mellan benen, de andra får byxorna trasiga de flydde ut genom byn, bakdelarna bara, och hunden, som en skugga, sprintar ut genom fönstret och jagar dem hela vägen ut mot skogsbrynet.

Folke återvänder till rummet, och där sitter barnbarnet mirakulöst upprätt på sängen, skriker ut genom fönstret:
Klas! Klas! Ta honom, morfar, håll hunden så han inte rymmer!
Gamlingen känner hur tårarna rinner. Från den stunden blev flickan allt bättre. Efter ett tag började hon till och med gå igen. Om det var tinkturerna, eller den våldsamma chocken från hunden ingen vet, men flickan pratade nu oavbrutet. Hon hade mycket att ta igen.

Men varifrån kom älghunden? undrar ni kanske. Jo, det var egentligen sonens hund, Klas. När olyckan inträffade och sonen dog, blev den skamlösa sonhustrun av med både dottern och hunden. Hon hade tagit med sig hunden tillsammans med flickan, men inget sagt till Folke. När sonhustrun försvann, gick Folke ut för att stänga grinden, och där satt hunden mager, trött, sorgsna ögon och riktiga tårar. Han kunde inte kasta ut sonens hund, så han tog honom till sig.

Hunden blev Folkes stadiga följeslagare, och när de där busarna kom, satt Klas i källaren det var en extremt het sommar, och Folke lät hunden vara i svala källaren. Vanligen tog han ut honom på kvällarna, men just den kvällen hade han glömt. Om Klas varit ute, skulle ingen ha vågat komma in.

Flickan berättade sedan att när hon grät, och tårarna rann, saknade hon hunden. Folke brukade hålla hunden ute på gården, och inte släppa in honom. Flickan saknade honom, men kunde aldrig säga det.

Klas, efter jakten på fyllona, kom hem glad och slickade sin unga matte på kinden. Han hade saknat henne lika mycket. Och så blev det. Tre ensamma i världen: Folke, barnbarnet och hunden Klas. Om flickans mor hörde de aldrig mer någonting.

Och så hände det sig att ett drömmande, svävande svenskt landskap blev hem för tre, där leendet återvände, och tiden, som i en saga, långsamt började gå i bottenviken.