– Oj, flicka, du hälsar honom förgäves – han kommer inte gifta sig med dig. Vera var bara sexton när hennes mamma gick bort. Pappan hade lämnat byn för jobb i Stockholm sju år tidigare och försvann helt – varken hälsningar eller pengar. Nästan hela byn deltog i begravningen och hjälpte till på sitt sätt. Tant Maria, Veras gudmor, kom ofta förbi och påminde om vad som behövde göras. Efter att ha avslutat skolan fick Vera jobb på posten i grannbyn. Vera – en stark, sund tjej med runda kinder och lång, tjock, rågblond fläta ner till midjan och gnistrande grå ögon. Bygdens snyggaste kille hette Niklas. Sedan han kom tillbaka från lumpen för två år sedan hade tjejerna stått i kö. Till och med sommargästerna från stan uppmärksammade honom. Så stilig att han borde ha spelat i svenska filmer istället för att köra lastbil i byn. Han var inte färdig med frierier ännu, dröjde med att välja och binda sig. Då kom det en dag tant Maria till honom och bad honom hjälpa Vera att laga staketet – det höll på att rasa. I byn klarar man sig sällan utan männens hjälp. Vera skötte köksträdgården själv, men huset klarade hon inte ensam. Utan krusiduller sa Niklas ja. Han kom, inspekterade och började genast dirigera: hämta det, spring dit, ge mig det där. Vera lydde utan knussel. Hennes kinder blev bara rödare och flätan svängde nervöst över ryggen. När Niklas blev trött bjöd hon på rejäl svensk ärtsoppa och kraftigt te, och tittade på hur hans starka vita tänder bet av grovt bröd. Tre dagar blev det nya staketet, och på fjärde kom Niklas bara på besök. Vera bjöd på kvällsmat, ordet ledde till annat – han stannade över natten. Sen började han komma regelbundet. Han gick före gryningen, så ingen skulle se, men i en by är ingenting hemligt. – Oj, flicka, du hälsar honom förgäves – han ska inte gifta sig. Och gör han det får du lida. När sommaren kommer flockas flickorna från stan, vad gör du då? Brinner av svartsjuka. Du behöver en annan pojke, sa tant Maria, klok som alltid. Men förälskad ungdom lyssnar sällan till äldre visdom. Snart förstod Vera att hon var med barn. Först trodde hon det bara var förkylning eller något hon ätit. Men när förståelsen slog till – barnet hon bar var Niklas. Hon övervägde att ta bort det – för ung att bli mamma. Men insåg: så blir det nog bättre. Hon blir inte ensam längre. Hennes mamma klarade det, då klarar hon. Pappan var ändå mest till belastning, folk pratar men lugnar sig. När våren kom och pälsen åkte av såg alla i byn magen växa. De skakade på huvudet, att Vera nu råkat riktigt illa ut. Niklas kom förstås för att fråga vad hon tänker göra. – Vad annars? Föda. Oroa dig inte, jag klarar barnet själv. Lev som du vill, sa hon och fortsatte pyssla vid spisen. Eldens röda sken dansade både på kinden och i ögonen. Niklas blev stående, men gick till sist. Hon hade beslutat själv. Lika oberörd som vatten på en gås. Sommaren kom, flickor från stan kom – Niklas brydde sig mindre om Vera. Hon kämpade vidare i köksträdgården – tant Maria hjälpte med ogräset, att böja sig var svårt med magen. Vatten fick hon bära från brunnen, stora magar får gummistövlar av byns tanter som propagerar styrka. – Den Gud ger, sa Vera med ett leende. En septembermorgon vaknade Vera av en våldsam smärta. Smärtan försvann, kom tillbaka. Hon sprang till tant Maria, som genast fattade vad det gällde. – Nu är det dags? Sitt, jag ordnar det. Och rusade iväg. Hon sprang till Niklas, där lastbilen stod. Som tur, Niklas hade druckit ordentligt kvällen innan. Tant Maria skakade honom. Niklas fattade efter stund och ropade: – Det är ju tio kilometer till sjukhuset! När läkaren kommer och tillbaka har hon redan fött. Vi kör direkt! Gör henne klar. – Med lastbilen? Hon blir helt sönderskakad! Du får ta ansvar, skrek Maria. – Då följer du med, för säkerhets skull, sa han bestämt. Två kilometer på usel väg höll Niklas försiktigt. Maria satt på en säck i flaket. När asfalten kom, gick det fortare. Vera kämpade på passagerarsätet, bet sig i läppen, höll om magen. Niklas nyktrade på direkten. Han sneglade oroligt på Vera, knogarna vitnade runt ratten. Han tänkte på sitt. De hann fram. Vera blev lämnad på sjukhuset, Niklas och Maria körde hem. Maria skällde: – Varför har du förstört flickans liv? Hon är föräldralös, själv ett barn och nu har du ställt till det. Hur ska hon klara sig ensam med barn? Innan bilen var tillbaka i byn hade Vera blivit mamma till en stor frisk pojke. Nästa morgon kom systern med honom för matning. Vera visste knappt hur man höll honom eller matade. Med förskräckta ögon tittade hon på den lilla skrynkliga rödblossande bebisen. Tog ett djupt andetag och gjorde vad hon blev tillsagd. Inombords darrade hjärtat av lycka. Hon studerade hans tunna hår och rynkiga panna, lycklig och osmidig. – Kommer någon och hämtar dig? frågade den stränga läkaren. Vera ryckte på axlarna, skakade på huvudet: – Tveksamt. Läkaren suckade och gick. Systern svepte in barnet i filten, så de skulle komma hem. Beordrade att filten ska återlämnas. – Fedor med sjukbil kör dig hem, kan inte ta bussen med bebis, blängde systern. Vera tackade. Röd av nervositet gick hon genom sjukhusets korridor. Vera satt i bilen, höll sonen hårt och oroade sig för livet som nu väntade. Mammaledigheten var knappt något att leva på. Hon tyckte synd om både sig själv och den oskyldiga sonen. När hon såg hans lilla ansikte fylldes hon med kärlek, och svåra tankar rann bort. Plötsligt stannade bilen. Vera såg oroligt på Fedor, en kortväxt man i femtioårsåldern. – Vad är det? – Det har regnat i två dagar, kolla pölarna – vi kommer varken fram eller runt. Fastnar garanterat. Det är lastbil eller traktor som gäller nu. – Förlåt, det är bara typ två kilometer kvar. Klarar du att promenera? Han pekade på en gigantisk pöl längs vägen. Barnet sov. Vera var redan trött av att hålla honom, och nu skulle hon vandra verkligt lång väg. Hon klev ur, ackorderade sonen bättre, och gick längs kanten av den jättelika pölen. Fötterna sjönk djupt i leran, snubblade nästan. Gamla skor sögs in. Om hon ändå haft gummistövlar. Ena skon försvann i leran – omöjligt att få ut med barnet på armen. Hon promenerade vidare med blott en sko. När hon kom till byn hade det redan blivit mörkt, och hon kände knappt benen av kyla och trötthet. Hon förvånades över att det lyste varmt i fönstret. Hon steg in på de torra trappstegen, iskalla fötter men svettig av ansträngning. Öppnade dörren, stannade till. Där inne stod en spjälsäng, en barnvagn, och barnkläder prydligt vikta. Niklas satt vid bordet, huvudet på armarna, sov. Som om han kände något, lyfte han huvudet. Vera, röd och rufsig med barnet på armen, stod knappt upprätt i dörren. Klänningen våt, ben ner till knäna fulla av lera. När han såg att hon bara hade en sko rusade han fram, tog barnet och lade honom i spjälsängen. For till ugnen, lyfte fram ett kokkärl med varmvatten. Han satte henne på en stol, hjälpte att tvätta sig, klä av sig. Medan Vera bytte om hade han redan ställt fram kokt potatis och en kruka mjölk på bordet. Barnet började gråta. Vera rusade dit, tog honom i famnen, satte sig vid bordet och började modigt amma utan skam. – Vad har du döpt honom till? frågade Niklas med raspig röst. – Sergeant. Hoppas du inte har något emot det? Hon tittade på honom med klara ögon. Så mycket längtan och kärlek i hennes blick att Niklas fick ont i hjärtat. – Fint namn. Imorgon går vi och registrerar honom – och gifter oss. – Det behövs inte… började Vera och såg på det ammande barnet. – Min son ska ha en pappa. Nu är det slut på frierier. Jag vet inte om jag blir någon bra man, men min son lämnar jag inte! Vera nickade stilla. Efter två år fick de en dotter – döpt efter Veras mamma, Nadja. Det spelar ingen roll vilka misstag du gör i livet i början – det viktiga är att de alltid går att rätta till… Sådan blev denna livshistoria. Skriv en kommentar: Vad tycker du? Gilla gärna.

Jaha, flicka lilla, det är ingen idé att du hälsar på honom. Han kommer aldrig gifta sig med dig.

Ella hade just fyllt sexton när hennes mamma gick bort. Pappan hade lämnat gården i Småland nästan sju år tidigare och flyttat till Stockholm för att arbeta men han försvann helt. Inga brev, inga pengar, ingen kontakt.

Hela byn hjälpte till vid begravningen, alla bidrog med det de kunde. Gudmor var faster Margareta, och hon kom ofta förbi hos Ella, visade henne hur hon skulle sköta hushållet. När Ella slutade grundskolan ordnade Margareta så att hon kunde jobba på postkontoret i grannbyn.

Ella var en stark tjej, sådana man säger är “rosig och frisk”. Rund i ansiktet, röd om kinderna, en liten näsa, men ögonen grå och pigga. Rufsigt blont hår ner till midjan.

Den snyggaste killen i byn hette Elias. Han hade precis kommit hem från lumpen för två år sedan, och tjejerna flockades kring honom. Inte ens tjejerna från stan, som kom ut på sommaren, kunde låta bli honom.

Egentligen borde Elias ha varit filmstjärna i Hollywood istället för lastbilschaufför i skogen. Han var inte sugen på att binda sig, och han njöt av uppmärksamheten.

Men en dag kom faster Margareta till honom, bad snällt om hjälp med att laga Ellas staket som höll på att falla ihop. Utan starka händer är det svårt för en ung tjej att sköta en gård på landet. Ella klarade grönsakslandet, men huset och tar man sig inte an ensam.

Elias sa ja. Han kom över, granskade staketet och började genast ge instruktioner: Kan du hämta den där? Spring och kolla det där! Passa på att gå efter hammaren! Ella skyndade sig tyst och gjorde precis som han sa.

Hennes kinder blev bara mer röda och flätan slog från sida till sida på ryggen. När Elias blev hungrig bjöd hon på rejäl ärtsoppa och starkt svenskt kaffe. Hon satt och såg på honom när han bet av grovt bröd med sina vita tänder.

I tre dagar jobbade han med staketet, och på fjärde dagen dök han bara upp för att hälsa på. Ella bjöd på kvällsmat och utan att det sades så stannade han över natten. Sedan fortsatte han komma tillbaka, och han smet alltid tidigt på morgonen innan någon hann se honom. Fast inget går obemärkt förbi i den lilla byn.

Du Ella, slösa inte dina hälsningar på honom, han gifter sig inte, sa faster Margareta. Och även om han gör det kommer du att få kämpa. När sommaren kommer och stan-tjejerna ramlar in, vad gör du då? Du kommer bara gå sönder av svartsjuka. Du behöver en annan sorts kille, flicka lilla!

Men när kärleken är ung lyssnar den inte på erfarenhetens röst.

Sen märkte Ella att hon väntade barn. Först trodde hon att hon fått influensa eller blivit matförgiftad. Svaghet, illamående, men sedan slog insikten ner henne det var Elias hon bar barn av.

Ett tag tänkte hon ta bort barnet hon var ju alldeles för ung. Men sen bestämde hon sig för att låta det komma. Då skulle hon i alla fall inte vara ensam längre.

Hennes mamma klarade det, och Ella skulle också. Pappan var ändå aldrig till mycket hjälp han var bara borta. Folk snackar, tänkte hon, men sen glömmer de.

När våren kom och vinterjackan åkte av blev det tydligt för alla i byn vad som pågick hennes mage syntes. Folk skakade på huvudet: “Jaha, där har vi en tös med bekymmer”. Elias kom också för att prata, undrade vad hon tänkte göra.

Vad skulle jag göra? Få barn. Oroa dig inte, jag klarar det själv. Du kan leva ditt liv, svarade Ella, rörde sig runt kaminen medan elden blänkte rött i ansiktet och ögonen.

Elias tittade länge, men gick. Hon hade redan bestämt sig. Som vatten på en gås. Sommaren kom, stadsflickorna dök upp, Elias brydde sig inte längre om Ella.

Hon kämpade med trädgårdslandet, och Margareta kom och hjälpte till med ogräset. Det var tungt att böja sig med den stora magen. Hon hämtade vatten ur brunnen, släpade halvfulla hinkar. Kvinnorna i byn sa att det skulle bli en riktig liten krabat.

Ja, den som Gud vill ge mig, brukade Ella skämta.

I mitten av september vaknade hon av smärta, som om magen skulle spricka. Lite senare kom värken tillbaka. Ella rusade över till Margareta, som direkt förstod vad som höll på att hända.

Nu är det dags! Sitt still, jag fixar! Margareta flög ut ur stugan.

Hon sprang till Elias, som var hemma – lastbilen stod på gården. Alla sommarturisterna hade redan åkt hem. Men Elias hade varit ute och festat kvällen innan, förstås.

Margareta väckte honom, han såg helt yrvaken ut fattade inget. Men när han insåg, skrek han:

Men det är ju tio kilometer till sjukhuset i Växjö! Hinner knappt hämta läkare innan barnet kommer. Vi kör direkt! Packa henne!

Ska vi åka lastbil?! Skakar ju sönder henne, barnet kommer i baksätet! ropade Margareta.

Då följer du med, för säkerhets skull, bestämde Elias.

Han körde långsamt på grusvägen varje gång han undvek en grop fick han en ny. Margareta satt på en säck i bak. När de kom ut på asfalt gick det fortare.

Ella satt bredvid, bet sig i läppen, höll magen hårt. Elias hann nyktra till direkt. Han slängde en orolig blick på henne, spände käkarna, knogarna lyste vita runt ratten. Han funderade på sitt.

De hann fram. Lämnade Ella på sjukhuset och åkte hem. Margareta skällde hela vägen:

Vad har du gjort med flickan?! Hon är själv som ett barn, föräldralös, och du har gett henne ett extra bekymmer. Hur ska hon klara sig nu?

Innan lastbilen var hemma igen, hade Ella blivit mamma till en kraftig pojke. Nästa morgon kom personalen med honom för första matningen. Ella vågade knappt ta honom, visste inte hur hon skulle hålla eller amma.

Hon tittade med rädda ögon på sin lilla skrynkliga son. Hon bet ihop, gjorde som sköterskan sa, hjärtat bultade av glädje. Hon betraktade, blåste på hans panna, såg det tunna håret sträva, hon var så glad och förvirrad på samma gång.

Kommer någon och hämtar dig? frågade den sträva äldre läkaren före utskrivningen.

Ella ryckte på axlarna och skakade på huvudet:

Nej, knappast.

Läkaren suckade och gick. Sjuksköterskan slog in pojken i en sjukhusfilt så de skulle klara hemresan. Hon sa åt Ella att lämna tillbaka den.

Fritjof kör dig med sjukhusets bil till byn. Du ska inte ta bussen med spädbarn, sa hon barskt.

Ella tackade, gick genom alla korridorer med huvudet lågt och ansiktet rött av skam.
Hon satt i bilen och höll hårt om sonen, undrade hur livet nu skulle bli.

Föräldrapenningen räcker knappt till något man kan gråta för mindre. Hon kände sig ynklig, för sonen hade inte förtjänat det svåra. Men när hon tittade på hans sovande lilla ansikte sköljde kärleken över henne och hon slog bort de tunga tankarna.

Plötsligt stannade bilen. Ella såg oroligt på Fritjof, en låg, småländsk gubbe.

Ja, du ser ju själv det har regnat i två dagar. Kolla pölen, det går varken att köra eller gå runt. Jag fastnar. Bara att ta lastbil eller traktor.

Tyvärr det är knappt två kilometer kvar nu. Tror du klarar att gå? Han nickade mot vägen där låg en jättepöl som såg ut som en insjö.

Pojken sov i Ellas famn. Hon var trött bara av att sitta och hålla honom. Han var redan en liten kämpe. Hur skulle hon ta sig hem?

Hon klättrade ut försiktigt, rättade till sonen och gick längs kanten av den enorma pölen. Leran sög tag i fötterna, det var halt och bar.

De gamla nötta skorna klafsade, hon tänkte att hon borde haft stövlar istället. En sko fastnade i leran så djupt att hon inte fick upp den och gick vidare med bara en.

När hon närmade sig byn började det mörkna. Hon kände knappt fötterna av köld, och hon orkade inte ens förvånas när ljuset lyste i fönstren.

Hon promenerade upp för den torra trappen, benen var som is men hela kroppen svettades av ansträngning. Hon öppnade dörren och stelnade i dörrhålet.

Vid väggen stod en spjälsäng, en barnvagn och fina kläder till pojken. Vid bordet satt Elias, han hade somnat med huvudet på armarna.

Kanske hörde han henne, kanske kände han att hon kom, för plötsligt slog han upp ögonen. Ella, röd och rufsig, stod där med sitt barn. Klänningen blöt, benen var bruna av lera och bara en sko.

När Elias såg att hon saknade ena skon rusade han till henne, lyfte sonen, la honom i spjälsängen och gick till spisen för att hämta varmvatten.

Han satte henne på stolen, hjälpte henne ta av sig, tvättade hennes fötter. Hon bytte om bakom kaminen och på bordet stod redan kokt potatis och en kanna mjölk.

Då började pojken gråta. Ella rusade fram, tog honom i famnen och satte sig vid bordet för att amma, helt utan blygsel.

Vad har du döpt honom till? frågade Elias med hes röst.

Hampus. Är det okej? sa Ella och såg upp mot honom med sina klara, grå ögon.

Elias kände hur hjärtat knep av kärlek och sorg.

Fint namn. Imorgon går vi till kommunhuset, registrerar honom och gifter oss.

Det är inte nödvändigt … började Ella, medan pojken sög.

Min son ska ha en pappa. Jag har festat klart. Jag vet inte om jag blir en bra man, men jag överger aldrig min son.

Ella nickade, utan att se upp.

Två år senare hade de fått en dotter också hon döptes efter Ellas mamma och fick namnet Vivan.

Det spelar ingen roll hur många misstag man gör i början av livet, det viktigaste är att man kan rätta till dem

Så blev det, en historia från Småland. Vad tycker ni egentligen? Skriv en kommentar och gilla gärna!

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

– Oj, flicka, du hälsar honom förgäves – han kommer inte gifta sig med dig. Vera var bara sexton när hennes mamma gick bort. Pappan hade lämnat byn för jobb i Stockholm sju år tidigare och försvann helt – varken hälsningar eller pengar. Nästan hela byn deltog i begravningen och hjälpte till på sitt sätt. Tant Maria, Veras gudmor, kom ofta förbi och påminde om vad som behövde göras. Efter att ha avslutat skolan fick Vera jobb på posten i grannbyn. Vera – en stark, sund tjej med runda kinder och lång, tjock, rågblond fläta ner till midjan och gnistrande grå ögon. Bygdens snyggaste kille hette Niklas. Sedan han kom tillbaka från lumpen för två år sedan hade tjejerna stått i kö. Till och med sommargästerna från stan uppmärksammade honom. Så stilig att han borde ha spelat i svenska filmer istället för att köra lastbil i byn. Han var inte färdig med frierier ännu, dröjde med att välja och binda sig. Då kom det en dag tant Maria till honom och bad honom hjälpa Vera att laga staketet – det höll på att rasa. I byn klarar man sig sällan utan männens hjälp. Vera skötte köksträdgården själv, men huset klarade hon inte ensam. Utan krusiduller sa Niklas ja. Han kom, inspekterade och började genast dirigera: hämta det, spring dit, ge mig det där. Vera lydde utan knussel. Hennes kinder blev bara rödare och flätan svängde nervöst över ryggen. När Niklas blev trött bjöd hon på rejäl svensk ärtsoppa och kraftigt te, och tittade på hur hans starka vita tänder bet av grovt bröd. Tre dagar blev det nya staketet, och på fjärde kom Niklas bara på besök. Vera bjöd på kvällsmat, ordet ledde till annat – han stannade över natten. Sen började han komma regelbundet. Han gick före gryningen, så ingen skulle se, men i en by är ingenting hemligt. – Oj, flicka, du hälsar honom förgäves – han ska inte gifta sig. Och gör han det får du lida. När sommaren kommer flockas flickorna från stan, vad gör du då? Brinner av svartsjuka. Du behöver en annan pojke, sa tant Maria, klok som alltid. Men förälskad ungdom lyssnar sällan till äldre visdom. Snart förstod Vera att hon var med barn. Först trodde hon det bara var förkylning eller något hon ätit. Men när förståelsen slog till – barnet hon bar var Niklas. Hon övervägde att ta bort det – för ung att bli mamma. Men insåg: så blir det nog bättre. Hon blir inte ensam längre. Hennes mamma klarade det, då klarar hon. Pappan var ändå mest till belastning, folk pratar men lugnar sig. När våren kom och pälsen åkte av såg alla i byn magen växa. De skakade på huvudet, att Vera nu råkat riktigt illa ut. Niklas kom förstås för att fråga vad hon tänker göra. – Vad annars? Föda. Oroa dig inte, jag klarar barnet själv. Lev som du vill, sa hon och fortsatte pyssla vid spisen. Eldens röda sken dansade både på kinden och i ögonen. Niklas blev stående, men gick till sist. Hon hade beslutat själv. Lika oberörd som vatten på en gås. Sommaren kom, flickor från stan kom – Niklas brydde sig mindre om Vera. Hon kämpade vidare i köksträdgården – tant Maria hjälpte med ogräset, att böja sig var svårt med magen. Vatten fick hon bära från brunnen, stora magar får gummistövlar av byns tanter som propagerar styrka. – Den Gud ger, sa Vera med ett leende. En septembermorgon vaknade Vera av en våldsam smärta. Smärtan försvann, kom tillbaka. Hon sprang till tant Maria, som genast fattade vad det gällde. – Nu är det dags? Sitt, jag ordnar det. Och rusade iväg. Hon sprang till Niklas, där lastbilen stod. Som tur, Niklas hade druckit ordentligt kvällen innan. Tant Maria skakade honom. Niklas fattade efter stund och ropade: – Det är ju tio kilometer till sjukhuset! När läkaren kommer och tillbaka har hon redan fött. Vi kör direkt! Gör henne klar. – Med lastbilen? Hon blir helt sönderskakad! Du får ta ansvar, skrek Maria. – Då följer du med, för säkerhets skull, sa han bestämt. Två kilometer på usel väg höll Niklas försiktigt. Maria satt på en säck i flaket. När asfalten kom, gick det fortare. Vera kämpade på passagerarsätet, bet sig i läppen, höll om magen. Niklas nyktrade på direkten. Han sneglade oroligt på Vera, knogarna vitnade runt ratten. Han tänkte på sitt. De hann fram. Vera blev lämnad på sjukhuset, Niklas och Maria körde hem. Maria skällde: – Varför har du förstört flickans liv? Hon är föräldralös, själv ett barn och nu har du ställt till det. Hur ska hon klara sig ensam med barn? Innan bilen var tillbaka i byn hade Vera blivit mamma till en stor frisk pojke. Nästa morgon kom systern med honom för matning. Vera visste knappt hur man höll honom eller matade. Med förskräckta ögon tittade hon på den lilla skrynkliga rödblossande bebisen. Tog ett djupt andetag och gjorde vad hon blev tillsagd. Inombords darrade hjärtat av lycka. Hon studerade hans tunna hår och rynkiga panna, lycklig och osmidig. – Kommer någon och hämtar dig? frågade den stränga läkaren. Vera ryckte på axlarna, skakade på huvudet: – Tveksamt. Läkaren suckade och gick. Systern svepte in barnet i filten, så de skulle komma hem. Beordrade att filten ska återlämnas. – Fedor med sjukbil kör dig hem, kan inte ta bussen med bebis, blängde systern. Vera tackade. Röd av nervositet gick hon genom sjukhusets korridor. Vera satt i bilen, höll sonen hårt och oroade sig för livet som nu väntade. Mammaledigheten var knappt något att leva på. Hon tyckte synd om både sig själv och den oskyldiga sonen. När hon såg hans lilla ansikte fylldes hon med kärlek, och svåra tankar rann bort. Plötsligt stannade bilen. Vera såg oroligt på Fedor, en kortväxt man i femtioårsåldern. – Vad är det? – Det har regnat i två dagar, kolla pölarna – vi kommer varken fram eller runt. Fastnar garanterat. Det är lastbil eller traktor som gäller nu. – Förlåt, det är bara typ två kilometer kvar. Klarar du att promenera? Han pekade på en gigantisk pöl längs vägen. Barnet sov. Vera var redan trött av att hålla honom, och nu skulle hon vandra verkligt lång väg. Hon klev ur, ackorderade sonen bättre, och gick längs kanten av den jättelika pölen. Fötterna sjönk djupt i leran, snubblade nästan. Gamla skor sögs in. Om hon ändå haft gummistövlar. Ena skon försvann i leran – omöjligt att få ut med barnet på armen. Hon promenerade vidare med blott en sko. När hon kom till byn hade det redan blivit mörkt, och hon kände knappt benen av kyla och trötthet. Hon förvånades över att det lyste varmt i fönstret. Hon steg in på de torra trappstegen, iskalla fötter men svettig av ansträngning. Öppnade dörren, stannade till. Där inne stod en spjälsäng, en barnvagn, och barnkläder prydligt vikta. Niklas satt vid bordet, huvudet på armarna, sov. Som om han kände något, lyfte han huvudet. Vera, röd och rufsig med barnet på armen, stod knappt upprätt i dörren. Klänningen våt, ben ner till knäna fulla av lera. När han såg att hon bara hade en sko rusade han fram, tog barnet och lade honom i spjälsängen. For till ugnen, lyfte fram ett kokkärl med varmvatten. Han satte henne på en stol, hjälpte att tvätta sig, klä av sig. Medan Vera bytte om hade han redan ställt fram kokt potatis och en kruka mjölk på bordet. Barnet började gråta. Vera rusade dit, tog honom i famnen, satte sig vid bordet och började modigt amma utan skam. – Vad har du döpt honom till? frågade Niklas med raspig röst. – Sergeant. Hoppas du inte har något emot det? Hon tittade på honom med klara ögon. Så mycket längtan och kärlek i hennes blick att Niklas fick ont i hjärtat. – Fint namn. Imorgon går vi och registrerar honom – och gifter oss. – Det behövs inte… började Vera och såg på det ammande barnet. – Min son ska ha en pappa. Nu är det slut på frierier. Jag vet inte om jag blir någon bra man, men min son lämnar jag inte! Vera nickade stilla. Efter två år fick de en dotter – döpt efter Veras mamma, Nadja. Det spelar ingen roll vilka misstag du gör i livet i början – det viktiga är att de alltid går att rätta till… Sådan blev denna livshistoria. Skriv en kommentar: Vad tycker du? Gilla gärna.
Musiken tystnade plötsligt, som om någon hade klippt av den tunna tråden som höll hela kvällen samman. En märklig tystnad spred sig i lokalen.