Jag minns hur det var, för många år sedan, när jag precis skulle gifta mig. Mina väninnor hade varnat mig redan då: “När en man gifter sig, ser han genast sin fru som sin egendom, och snart visar han sitt rätta jag.” Men som den naiva unga svenska kvinna jag var, tänkte jag att min make skulle bli annorlunda. Under hela vår förlovning var han alltid öm och omtänksam, valde sina ord väl och gjorde allt för att inte såra mig. Han ville alltid att jag skulle vara nära honom. Men jag hade fel, precis som så många andra kvinnor före mig. Det sägs att när en karl vunnit en kvinnas hjärta, förändras han, och jag märkte det alltför väl.
Redan några månader efter bröllopet började min man säga nedlåtande saker om min mor. “Varför ska hon ringa dig så ofta? Och varför kommer hon hit varje vecka?” I min osäkerhet och rädsla för äktenskapets skull höll jag med honom och bad min mor att hålla sig undan. Jag ringde henne bara när jag var ensam. Men det stannade inte där.
När jag sedan blev gravid och förlorade mitt jobb min anställning förnyades inte eftersom jag var tvungen att ligga till sängs för att inte riskera barnet förändrades tonen ännu mer hemma. Plötsligt fick jag höra: “Du bara går omkring hemma hela dagen och gör ingenting.” Tystnaden bet mig. Jag var rädd vad skulle hända om han lämnade mig nu, med ett barn på väg?
Ett och ett halvt år efter att vår dotter Matilda fötts, började min make kräva att bli behandlad som en kung. När han kom hem från jobbet förväntade han sig att jag stod i hallen med hans tofflor, att middagen stod rykande varm på bordet och att allt hushållsarbete och omvårdnad av barnet var mitt ansvar. Allting, från tvätten till disken, var mitt.
Till slut var jag fullständigt slutkörd. Jag packade ihop Matildas och mina saker och vi flyttade till min mamma i Uppsala. I två månader talades vi inte vid. Livet gick vidare, jag hittade arbete igen och började se ut som mitt gamla jag. En dag stod han där utanför dörren: mager och sjavig, blicken fylld av ånger. Han föll ner på knä och bad mig om förlåtelse.
Jag sa till honom att om vi skulle leva ihop igen, måste han först gå en matlagningskurs. Från och med nu skulle han laga maten och hjälpa till med städningen här hemma när jag kom hem på kvällarna. Han gick med på det. Och först då började jag långsamt fundera på om vi kanske kunde hitta tillbaka till varandra.







