Jag är femtioåtta år gammal och jag vet ärligt talat inte längre vad jag ska göra med min granne.
Hon bor precis mitt emot oss i radhuslängan här i Sollentuna och det känns ibland som att hennes största intresse i livet är att hålla koll på varje steg jag tar. Hon vet exakt när matkassen levereras, om det är snabbmat eller om jag varit och storhandlat på ICA, hur många kassar vi bär in och vem som öppnar dörren för budet. Blir budet två minuter sen, har hon redan gjort sig redo att nästa dag kommentera det ute på gården det är som om varje liten detalj är värd en löpsedel.
Och det slutar inte där. Hon har stenkoll på när jag går ut till soptunnan, hur många påsar jag slänger och vilken veckodag det är. Är det två påsar ena veckan och tre nästa, lyfter hon ögonbrynet. Är det ingen påse alls någon gång då måste hon påpeka även det. En gång frågade hon mig rakt ut om jag slänger mat i soporna utan någon som helst blygsamhet, som om hon har rätt att få veta det. Jag stod bara där och undrade när mina sopor blev hela kvarterets angelägenhet.
Och så är det hunden också. Han är ingen stor jycke, heter Sigge, men han skäller ibland om någon kommer för nära grinden. Varje skall är skäl för klagomål. Hon har knackat på flera gånger för att informera om att hunden skällde väldigt mycket när jag var på jobbet. Det märkligaste är att hon i detalj kan återge exakt när han skällt, hur många gånger och, enligt henne själv, varför han skällde då. Ibland känns det som hon förstår mitt hem och dess rutiner bättre än vad jag själv gör.
Min man Viktor går inte heller fri. Kommer han hem sent från jobbet så kommer nästa dag kommentarer som ni la er visst sent igår eller Viktor kom ju hem när det nästan var midnatt. Kommer han hem tidigare, frågar hon om han är sjuk eller om han möjligen har fått sparken. Hon observerar allt. Hon kommenterar allt. Och det sker inte alltid direkt till mig hon sprider det gärna vidare till några andra grannar, så att budskapet till slut letar sig tillbaka till mig, alltid lite mer förvrängt.
Min sextonåriga dotter Tindra är förstås ingen undantag. Om hon går ut med kompisar räknar grannen som heter Ulla-Britt noggrant hur många som går in genom vår dörr och hur många som lämnar huset. Kommer någon hem till oss, snokar hon på klockslaget för både ankomst och avfärd. En gång hörde jag från en annan granne att Ulla-Britt sagt att hon där Tindra är ute väldigt mycket, som om hon vore hennes eget barn. Till sist tvingades jag faktiskt säga till på skarpen det kändes som en total respektlöshet.
Det svåraste är ändå att Ulla-Britt inte är någon nyinflyttad. Hon har bott här hela sitt liv precis som jag. Huset är min mammas gamla, Gud ge henne frid, och jag fick det för att jag är enda barnet. Jag har aldrig haft någon tanke på att flytta. Jag älskar mitt hem, min historia här, mitt utrymme. Problemet är aldrig huset det är det påtvingade samspelet med en människa som inte förstår var gränsen går.
Idag vet jag verkligen inte hur jag ska hantera det. Jag har försökt allt: ignorera henne, vara vänlig, vara rak ingenting fungerar. Hon är alltid där: kikar, kommenterar, drar slutsatser. Därför vill jag fråga: hur står man ut med en sådan granne utan att tappa fattningen, utan att det blir ett öppet bråk och samtidigt utan att låta någon annan styra ditt liv som om det vore deras?
Har ni några råd?
