Det var länge sedan, men minnet lever fortfarande starkt inom mig. Under skilsmässan, när allting föll samman, bestämde sig min snart före detta man, Gustav, som hade tjänat sig en liten förmögenhet i Göteborgs hamn, att lämna över en övergiven gård ute i Västergötlands ödsliga landskap till mig. Men han hade aldrig kunnat ana vad som väntade honom ett år senare.
Gustav, du vet att jag inte behöver dig här, visst? sa jag bestämt. Jag tycker att du borde återvända till staden.
Vilken stad menar du? svarade han trött. Efter allt vi gått igenom hade förtroendet mellan oss för länge sedan gått i kras, och jag orkade inte längre gräla. Vi hade börjat om från noll, sålt vår lägenhet i Majorna och satsat allt i vårt gemensamma företag. Gustav hade bara bidragit med ett litet rum i en gammal bostadsrätt, medan jag lagt ner min själ, mitt driv och min skicklighet. Åren därpå flyttade vi runt i olika hyrda bostäder innan vi till slut fick lite ordning på livet.
Med tiden började Gustav ta sig själv på stort allvar. Listigt hade han sett till att föra över alla egendomar på sitt namn så att jag inte skulle få ett öre om vi gick skilda vägar. När allt var i hans kontroll, skickade han in skilsmässopapprena.
Tycker du att det är rätt Gustav? frågade jag besviket.
Han bara ryckte på axlarna.
Inte börja igen. Du har inte bidragit på länge nu. Jag har fått göra allt själv, du gör ju inget.
Det var du som bad mig ta det lugnt och tänka lite på mig själv, svarade jag lugnt.
Gustav himlade irriterat med ögonen.
Jag orkar inte de här samtalen mer. Förresten, minns du den gamle bruksgården jag ärvde efter direktör Svensson? Han är död nu och lämnade den där värdelösa plätten jord till mig. Den passar ju perfekt för dig. Om du inte vill ha den, får du ingenting.
Jag log bittert. Jag förstod vad han höll på med. Efter tolv år tillsammans hade jag till sist insett att jag levt med en främling.
Okej, men på ett villkor: gården måste stå i mitt namn.
Inga problem. Jag sparar ju lite på skatten, svarade Gustav sarkastiskt.
Jag sa inget mer. Packade mina saker och flyttade in på hotell. Jag var fast besluten att börja om, oavsett om det innebar en övergiven gård eller bara en åker. Det fick visa sig när jag anlände. Om det inte var värt det, skulle jag återvända till Göteborg eller leta efter en annan väg att bygga upp mitt liv.
Jag lastade in det mest väsentliga i bilen, resten lämnade jag åt Gustav och hans nya kärlek. Om han trodde han skulle kunna räkna med min erfarenhet och mitt sinne för affärer i framtiden tog han rejält fel. Den nya kvinnan, som jag bara sett i förbifarten, verkade mer stöddig än klok.
Gustav räckte mig nycklarna och pappren med ett överslätande leende.
Lycka till, du lär behöva det.
Detsamma, svarade jag utan att höja rösten.
Du får skicka ett foto på kossorna sen! flinade han.
Jag reagerade inte, stängde bildörren och körde iväg. Allteftersom kilometermätaren tickade på rann tårarna nerför mina kinder. Jag visste inte hur länge jag suttit där vid vägkanten när någon knackade försiktigt på rutan.
Hur mår du, kära du? Jag och min man såg att du suttit här en stund, frågade en äldre dam vänligt.
Jag såg på kvinnan, sedan i backspegeln och såg busshållplatsen bakom mig. Jag log svagt.
Jag är okej, det blev bara lite för mycket.
Kvinnan nickade förstående.
Vi kommer nyss från sjukhuset. Vår granne ligger där helt ensam, ingen hälsar på. Är du på väg mot Falköping?
Jag höjde förvånat på ögonbrynen.
Falköping? Där gården ligger?
Ja, fast nu är det mest ruiner kvar av gården. Den gamle ägaren dog, ingen sköter om den längre, bara några grannfamiljer hjälper till ibland för djurens skull.
Jag log lite närmare.
Så lustigt, för dit är jag också på väg. Kliv in, så skjutsar jag er.
Den gamla damen satte sig bredvid mig och hennes man tog plats bak i bilen.
Jag heter Elin, sa jag medan jag rattade ut från vägrenen.
Märta Lind och min man heter Sten, svarade kvinnan varmt.
Under resan berättade Märta hur gården en gång varit traktens stolthet, men nu mest förfall och hur några trogna själar försökt ta hand om korna. Väl framme såg jag de tomma fälten, den rasade ladan och en mindre flock på tjugo kor som stod och idisslade. Men något inom mig tändes, och jag bestämde mig för att stanna och satsa på en ny början.
Ett år senare stod jag där och såg ut över mina gröna ängar, där åttio nötkreatur betade fridfullt. Jag hade förvandlat den glömda gården till ett blomstrande företag. Det hade varit kämpigt; jag fick sälja mina gamla smycken för att köpa foder, och använda de sista sparpengarna. Men affärerna tog fart och plötsligt efterfrågades mina produkter till och med på marknader i grannsocknarna.
En dag kom en ung kvinna, Lovisa, springande med ett exemplar av Göteborgs-Posten där det fanns en annons om kylbilar till bra pris. Jag kände genast igen numret det var Gustavs firma. Med ett snett leende bad jag Lovisa ringa dem och erbjuda fem procent mer, mot att bilarna inte visades för andra.
När jag själv åkte in för att se på lastbilarna mötte jag Gustav, som stirrade förvånat på mig.
Är det du som vill köpa? frågade han oförstående.
Ja, till gården du gav mig. Den är numera ett riktigt företag, vi expanderar, svarade jag lugnt.
Gustav kunde inte säga ett ord. Medan hans liv föll samman hade jag lämnat allt bakom mig och gått vidare.
Till slut fann jag kärleken på riktigt hos Arvid, en skicklig mekaniker som hjälpte mig att utveckla gården ännu mer. Tillsammans firade vi dopet av vår lilla dotter, omgivna av nya vänner och grannar, medan Gustav på avstånd brukade stå kvar, bitter och tyst, och se hur livet han trodde var räddat istället gled honom ur händerna.
