Fé
Redan i sjätte klass stod det klart att Lovisa Bergström hade alla kvaliteter för att bli en utmärkt läkare. Det var när grannpojken Erik ramlade av gungan och slog upp knät och huvudet så illa att de flesta skulle satt i halsen. Men tolvåriga Lovisa tvekade inte en sekund.
Sanna, spring hem och hämta vatten, bandage och lite väteperoxid! befallde hon sin bästa vän, som bodde porten mittemot lekplatsen, och Sanna skyndade utan tvekan iväg.
När Eriks mamma, fru Annika, rusade chockad till platsen några minuter senare hon hade på något vis redan fått höra vad som hänt möttes hon av synen av Lovisa, som redan sköljt, rengjort och förband pojkens sår med imponerande lugn och skicklighet. Att det var Lovisa som stått för insatsen gjorde Annika närmast stum av förvåning, men hon tackade så varmt hon kunde och avgjorde:
Du kommer bli läkare, Lovisa. Och en riktigt bra sådan! Du tappade ju inte fattningen det minsta. I bland väntar man sig inte ens det av riktiga läkare men här hade vi en ung tjej.
Lovisa blev ovärderlig på klassresor och i skogen; ingen ville förstås skada sig, men det kändes tryggt att ha henne i närheten.
Så småningom följde Karolinska institutet, AT-tjänst, ST-tjänst och en rad fortbildningar. Efter några år blev Lovisa, nu gift och hette Nilsson, tillförordnad chef för avdelningen för funktionsdiagnostik på sjukhuset i Uppsala.
På jobbet var läkare Lovisa Nilsson respekterad och uppskattad av sina kollegor. Arbetslaget var fantastiskt, med ett undantag: den buttre överläkaren Harald Lindström en riktig surgubbe och grälmakare. Att gnälla och provocera var lite av hans livsluft. Lovisa försökte värja sig men visste själv hur mycket energi det tog.
Det enda trösterika var att de bara träffades en gång i veckan på läkarkommissionen där de diskuterade patienternas diagnoser. Överläkaren var alltid syrlig, ofta oförskämd och aldrig rädd för att köra över henne. Men Lovisa lät sig inte hunsas, även om det slet.
Helt hopplös människa, suckade hon till sin make Håkan vid middagsbordet. Jag försöker hålla tålamodet, men det känns ibland som att Harald letar efter bråk.
Du vinner nog, log Håkan. Du är ju vår diplomat!
Mamma, det är sant, sa deras trettonårige son Oskar. Skulle du tröttna på läkaryrket, kan du bli diplomat. De tjänar mer än läkare.
Jag ska tänka på saken! skrattade hon.
Lovisa var diplomatisk av naturen, men i längden har varje människa en gräns. Hon kände: snart exploderar jag, och det kommer finnas goda skäl.
Nästa läkarmöte började som vanligt. En av patienterna som diskuterades var en dam i sextiofemårsåldern, Inga-Lill, som satt mitt emot dem och såg orolig ut.
Vanligtvis fick patienten lämna rummet efter presentationen, så att läkare och avdelningschef kunde prata vidare. Men denna gång vände sig Inga-Lill till dem med tårade ögon:
Tror ni kommer jag klara det här? Jag måste ta hand om mitt barnbarn nu när min dotter är borta
Lovisa hann knappt öppna munnen för att trösta innan Harald avbröt högljutt:
Med det där tillståndet?! Nädu, det är nog ingen idé att hoppas för mycket! Och varför dröjde du så länge innan du sökte vård?
Patienten började gråta så hon skakade och gick ut. Lovisa förlät inte sig själv för att hon tappade fattningen, men hon stod som i chock. Hur kunde man behandla någon så, särskilt en äldre kvinna i nöd?
När rummet tömts kunde Lovisa inte längre hålla tillbaka:
Harald, jag får faktiskt be dig, vad sysslar du med?
Vad då, jag säger som det är! svarade han med axelryckning. Man kan inte trolla med sjukdomar. Bäst att få folk att förstå det.
Lovisa blev lugnt men kompromisslöst tydlig:
Du har rätt i att tidig behandling är viktigast. Men du anar inte hur mycket jag kämpat för att få Inga-Lill att våga hoppas. Hon tror på oss. Och nu rev du ner allt på tio sekunder. Hon behövde hopp.
Harald försökte protestera, men insåg nog att han fått mothugg av rätta virket.
Han muttrade något ohörbart medan Lovisa satte sig tyst vid sitt skrivbord. Hon ville mest gråta men bestämde sig: “Aldrig att han får se det.” När hon hörde dörren stängdes satt hon ensam kvar.
Det knackade genast försiktigt på dörren. Det var Harald, föga lik sig själv, försiktigt hållande i en flaska valeriana.
Här Lovisa ta det här. Och Förlåt. Du hade nog rätt.
Harald, visst har du också rätt. Men vårt jobb är inte bara att ge medicin vi måste ge människor hopp. Ibland räcker det längre än antibiotika.
Han verkade slokörad och svag, och för första gången kände Lovisa medlidande. Hon mindes att man sade honom vara ensam. Kanske var det därför Harald var så hätsk.
Men en sak, Harald, sa hon bestämt. Jag kommer aldrig acceptera att du höjer rösten eller ifrågasätter min kompetens inför patient eller personal. Basta.
Nej, förlåt, det ska inte upprepas, svarade han lågt.
Resten av arbetsdagen gick Lovisa runt bland patienterna däribland Inga-Lill, som just fått en bukett tulpaner levererad. Uppenbarligen från Harald själv.
Tänk, din chef var här, berättade Inga-Lill och strålade. Han bad till och med om ursäkt. Sa att allt skulle bli så bra det bara går, och han lovade att göra sitt yttersta.
Då kan du vara trygg, log Lovisa och klappade hennes hand. Du är tuff, Inga-Lill. Snart är du frisk igen och redo att springa maraton!
Haha, skojare! skrattade Inga-Lill.
En månad senare blev Inga-Lill utskriven, försedd med en ask fin choklad och ännu en bukett blommor denna gång rosor.
Det här är till dig och barnbarnet, sa Harald och såg nästan generad ut.
Tack snälla, svarade Inga-Lill rörd.
Alla som såg förändringen hos Harald höjde på ögonbrynen. Vad hade hänt med surgubben? Han verkade hövlig nästan snäll!
Mellan Lovisa och Harald växte en respekt, kanske till och med lite vänskap. De tog ibland kaffe tillsammans efter mötena, ibland på kaféet bredvid sjukhuset.
Det finns nog ingen lycka i livet, suckade Harald en gång. Det kanske är därför jag är så svår.
Hur menar du? undrade Lovisa. Du är ju ändå avdelningschef!
Visst, men lycka saknar jag. En gång hade jag den. Men det rann ut i sanden.
Lovisa log inombords först nu förstod hon. Ensamhet blommar inte vänlighet.
Lovis och Haralds nya relation gick inte obemärkt förbi bland kvinnorna på kliniken. Men ingen spred elaka rykten. De visste båda två vad som var rimligt och rätt.
Det var vid ett av de traditionsenliga fredagsfiken som sköterskan Elin tog till orda:
Du Lovisa, vad har du gjort med Harald egentligen? Jag har aldrig sett honom le så ofta.
Alla kurade ihop sig för att höra hemligheten.
Det är inget märkvärdigt, svarade Lovisa. Allt handlar om att vara trygg i sig själv och hålla på sin värdighet. Oavsett om du är läkare eller städare vi har alla rätt att stå upp för oss själva. Och vi ska behandla alla just så.
Det var då väl sagt, höll psykologen Lina med. Människor som Harald respekterar trygghet då backar de.
Men han är egentligen bara olycklig, menade kökspersonalen Astrid.
Lovisa log och teg nu visste hon själv hur rätt det var.
I samma stund kom vaktmästaren ruttnande med en nyhet:
Hörrni, Harald ska visst gifta sig!
Nämen, nu skojar du!
Jo, på riktigt med en patient till och med!
Det var det sötaste, fnissade Elin. Lovisa smålog. Hon anade vem.
Är inte detta värt ett glas vin, tjejer? sa hon. Alla skålade för den tillknäppta överläkarens oväntade lycka kanske skulle han tinas upp nu?
Nästa dag gled Harald in i personalrummet, strålande som en sol.
Jag ska gifta mig, Lovisa. Med Inga-Lill. Din påtryckning och min handlingskraft och plötsligt var det självklart. Vill du komma på bröllopet?
Självklart! svarade Lovisa med äkta glädje.
På bröllopet såg Lovisa den förändrade Inga-Lill glittrande och nästan tio år yngre i ny frisyr och mörkare hår. Hon log varmt mot Lovisa:
Utan dig hade jag aldrig fått en andra chans, tack!
Lovisa log tillbaka och visste: det största vi kan ge en människa är hopp. Det kan förvandla både liv och hjärtan. Det är ibland det närmaste magi vi människor kommer.
