Så snart jag kom hem mötte min granne mig i trapphuset. Hon såg allvarlig ut och sa:
Det är en man som skriker i din lägenhet varje dag. Vi är så trötta på honom
Jag blev helt paff. Hur kunde det vara sant? Jag bor ju själv!
Nästa dag bestämde jag mig för att stanna hemma och försöka ta reda på vad som verkligen pågick. Jag sjukanmälde mig till jobbet, gick ut vid kvart i åtta för att grannarna skulle tro att jag var iväg, startade bilen och körde en liten runda. Sen ställde jag snabbt tillbaka bilen och smög in genom bakdörren. Jag la mig under sängen i sovrummet och drog täcket om mig för att vara osynlig om någon kom in.
Timmarna segade sig fram. Jag började undra om jag bara inbillat mig allt när jag plötsligt, exakt 11:20, hörde hur ytterdörren öppnades.
Steg rörde sig lugnt genom hallen, säkra och vana, nästan som om personen kände till varje vrå. Skorna skrapade mot golvet på ett märkligt välbekant sätt.
Stegen närmade sig sovrummet.
Plötsligt hörde jag en mansröst dov och irriterad:
Men har du stökat till igen, eller?
Han sa mitt namn.
Rösten var obehagligt bekant. Då förstod jag, vettskrämd, vem denne okände egentligen var.
Det tog ett tag innan sanningen gick upp för mig, men till slut insåg jag allt.
Hyresvärden brukade komma in i min lägenhet varje dag när jag var borta på jobbet. Han hade en egen nyckel. Han visste exakt vilka tider jag gick hemifrån och när jag kom hem igen det hade jag själv berättat för honom i förbifarten, utan att tänka efter.
Han kom inte för att stjäla. Inte för att rota efter värdesaker. Han bara bodde där.
Han tog av sig skorna i hallen, slog sig ner i soffan, slog på TV:n, åt min mat från kylskåpet, använde mitt badrum och ibland la han sig på min säng.
Han visste precis var allt fanns det var ju han som hade inrett lägenheten när han köpte den för uthyrning. Trots att jag betalade hyran var det fortfarande hans revir.
Ibland pratade han högt för sig själv. Han klagade på att jag inte städade ordentligt, att jag lät kläder ligga framme, irriterade sig över min slarvighet. Hans röst hördes ut till grannarna det var därför de hörde “en man som skriker” dagarna i ända.
Han kände till mitt namn. Och mina rutiner. Han visste att jag inte skulle komma hem förrän tidigast till kvällen.
Han hade inte räknat med att det skulle vara jag som hörde honom först.
När polisen kom och tog honom blev han genuint förvånad. Han förstod verkligen inte vad som var fel. “Det är ju min lägenhet,” sa han. “Jag har ju nyckel. Jag ville bara kolla så allting var i sin ordning.”
Sedan dess har jag aldrig hyrt en bostad utan att byta lås första dagen.
