Min vän säger att han älskar mig, men han har aldrig valt mig.
I tre år har det varit så här. Tre år av hemliga möten, tre år av samma löften som upprepas, tre år av ett förhållande som bara finns när hans fru inte är i närheten.
Jag visste inte att han var gift när vi träffades. Det tog några månader innan sanningen hann ikapp mig de fortsatte leva som vilket äkta par som helst. Men då var jag redan känslomässigt fast.
Allt hade alltid villkor från början. Vi träffades bara på bestämda dagar, vid bestämda tider, alltid på ställen där ingen kände oss. Han kunde aldrig stanna över natten. Vi kunde aldrig resa bort tillsammans. Jag fick aldrig lägga upp en enda bild av oss. Inte ens en liten antydan.
Skrev jag till honom en kväll, och han inte svarade jag visste varför.
Försvann han under helgerna lika självklart.
Hans verkliga liv fanns någon annanstans. Mitt liv snurrade runt de luckor han gjorde i sitt.
Jag har frågat honom rakt ut, mer än en gång: Kommer du lämna din fru? Jag var lugn, försökte vara vuxen. Svaret var alltid samma: Ja, men inte nu. Han väntade in rätt tillfälle. Det var inte så enkelt, sa han. Saker som måste ordnas. Hon var beroende av honom. Han ville inte såra henne. Jag har hört samma mening så många gånger att jag börjat avsky den. Det fanns alltid en ny ursäkt, en ny tidsram. Ett nytt hopp.
Det var alltid jag som anpassade mig.
Jag sköt upp planer. Jag ändrade mina scheman. Jag lärde mig att inte fråga för mycket, för att slippa konflikter. När han åkte iväg med henne jag teg. När han firade bröllopsdag med henne jag låtsades som ingenting. När han kom till mig efter ett äktenskapligt gräl det var jag som tröstade honom.
Det var jag som lyssnade.
Som förstod.
Som väntade.
Och ändå var jag aldrig den utvalda.
Ibland trodde jag faktiskt att det var dags för mig att gå på riktigt. Han sa en gång att han hade varit hos en advokat. Jag upprepade, ännu en gång, att jag inte var lycklig. Jag letade lägenhet igen. Hoppades igen. Satte allt på spel, igen.
Men alltid hände något jobbet, familjen, pengar, det är inte rätt tid.
Och jag blev kvar. Fastfrusen i en berättelse som inte gick vidare.
Under tiden fortsatte mitt liv.
Mina väninnor gifte sig. Flyttade. Gjorde planer för framtiden.
Jag ljög. Sa att jag var singel. Eller att jag hade något utan etikett. Jag kunde inte berätta sanningen, för jag visste hur det lät. Jag visste vad de skulle säga. Och ändå stannade jag kvar. Inte för att jag var naiv, utan för att jag älskade honom. Eller kanske för att jag trodde att jag gjorde det. Jag vet knappt längre.
Det smärtsammaste var inte att han inte lämnade sin fru.
Det mest smärtsamma var att han aldrig stod upp för mig.
Om hon misstänkte något drog han sig undan.
Om det blev spänt mellan dem försvann jag.
Varje gång han måste välja mellan att se mig i ögonen eller stå på hennes sida vann hon alltid.
Jag var aldrig ett val.
Jag var en reserv. Någon som kunde vänta.
Jag är kvar hos honom. Men jag är inte längre densamma.
Jag vill ha honom, men jag är trött.
Trött på att förstå.
Trött på att vänta.
Trött på att nöja mig med smulor av tid och kärlek.
Jag behöver ett råd, ett sista vägval. Har någon annan varit med om det här?
Vad skulle du säga till den här kvinnan om hon satt framför dig?
