Livet måste gå vidare. Han stack, och så var det med det. Hade han bara varit en bra människa, men han var ju allt annat än hederlig. Vi klarar att uppfostra barnet själva, oroa dig inte!
Per växte upp med sin mamma och morfar. Mormor minns han bara svagt han var fem när hon gick bort. Det enda som finns kvar i minnet är hennes doftande kanelbullar
Pappa har han aldrig träffat. Han försvann redan innan Per föddes. Han och Pers mamma Ann-Christin kom till byn tillsammans.
Han lärde känna Ann-Christins föräldrar, bröllopsdatum bestämdes men plötsligt försvann brudgummen.
Ingen letade efter honom. Ann-Christin grät bittert, hon var redan gravid
Gråt hjälper inte! sa mormor. Livet måste gå vidare. Han stack, och så var det med det. Hade han varit en bra människa, men se hur illa det gick. Vi uppfostrar barnet själva, oroa dig inte!
Per saknade aldrig något under sin barndom, men blev inte bortskämd. Han var duktig i skolan.
Morfar var strikt när han uppfostrade sitt barnbarn. Han lärde Per att respektera äldre och uppskatta det han hade. Per kunde allt vad han än tog sig an gav han sig inte förrän han klarade det.
Vid trettio var han en mycket eftertraktad ungkarl snygg, bra karriär, hög lön, en trerummare i Malmö Allt man kan önska sig!
Kvinnorna flockades kring honom, men Per hade inte bråttom han var alltid upptagen. På helgerna åkte han till mamma ute på landet. Morfar var borta sedan länge, och hans mamma var ofta krasslig.
Hon pysslade fortfarande hemma men det blev tyngre med tiden.
Per försökte övertala sin mamma att flytta in till honom, men hon vägrade.
Vad ska jag där?! sa Ann-Christin. Dessutom får jag ju aldrig några barnbarn av dig. Jag föredrar mitt lilla lugn på landet…
Stanna över sommaren, och sen kan du ta det lugnt på kurort och sedan till mig. Du behöver vila mer, samla krafter. Sen kan du åka hem, eller så följer jag med dig!
Du har ju jobb! utbrast Ann-Christin. Vad ska du göra här på landet?!
Folk jobbar på landet också… Per ryckte på axlarna.
Samtidigt träffade Per två kvinnor. Han kunde inte riktigt bestämma sig mellan dem.
Den ena var den blygsamma och driftiga landsortstjejen Linnea. Mjuk och jordnära.
Den andra var Agnes vacker, utåtriktad och färgstark. Det kunde lätt tro att hon, denna bortskämda skönhet, inte hade någon koll på hushållssysslor. Alltid ett skratt på lur…
Per hade aldrig bjudit hem dem till sig. De träffades istället på neutral mark. Men det var dags att fatta ett beslut, och han tvekade om vem han var beredd att släppa taget om.
Han bestämde sig för att först presentera tjejerna för sin mamma. Mamma hade precis kommit hem efter en vistelse på kurort. Det hade gjort henne gott.
Först på besök kom Linnea. Hon behövde inte övertalas länge. Hon var överlycklig nu började drömmen gå i uppfyllelse. En fantastisk kille! Nu när man får träffa mamman så betyder det ju att frieriet är på gång!
Oj, vad fint och rymligt du har det, Per, sa Linnea när hon kollade runt i lägenheten.
Ja, visst är det, mamma gillar det också. Hon är lite krasslig nu.
Bor hon här med dig? Jag trodde hon bara var på besök. Är hon sjuk?
Ja.
Jag säger det direkt. Jag tänker inte ta hand om henne…
Jag har inte bett dig heller! utbrast Per förvånat. Jag klarar det själv.
Jo, men…
Vad är det?
Äsch, bara så där. Det är bättre att bo för sig själv. Du sa ju att din mamma bor på landet, i sitt eget hus. Hon har det bättre där. Och vi får det lugnare utan henne.
Mamma kommer alltid att vara med mig. Det är inget man diskuterar.
Jaha! Jag trodde du var vuxen, men du verkar vara en riktig mammagris! Hör av dig om du ändrar dig.
Linnea försvann ut genom dörren, utan ens att dricka te…
Nåväl, tänkte Per. Den här stack först. Agnes lär nog försvinna snabbare blir utan någon alls
Per beslöt att direkt säga som det var till Agnes.
Vad som än händer, min mamma kommer alltid att vara med mig! förklarade han.
Jag förstår dig inte, sa Agnes förvånat. Varför säger du det till mig? Visst fattar jag att din mamma bor med dig. Men…
Om vi skulle bo ihop, vad tycker du om det? Att mamma bor med oss?
Det är okej! Försöker du fria nu eller?
Per log.
Kanske det. Kom så presenterar jag dig för mamma.
Men gud, tänk om hon inte gillar mig?! Nu direkt? På en gång?
Klart hon gör. Vad är du rädd för?
Jag vet inte. Men jag är nervös
Agnes och Ann-Christin kom genast överens. De hade roligt tillsammans; ibland promenerade de i området ihop och väntade på Per när han jobbade. Sen en dag åkte de alla tre till landet. Otroligt nog trivdes storstadstjejen Agnes riktigt bra där. Mamma beslutade sig för att stanna över sommaren.
Nu mår jag mycket bättre, sa hon.
Ett halvår senare blev det bröllop.
Nu får jag nog barnbarn ändå! sa Ann-Christin.
Och det fick hon också först en liten flicka och sedan en pojke!
Agnes och Per fortsatte sitt liv i Malmö, nu med två barn. Barnen växte och var på väg att börja på universitetet. På senare år bodde Ann-Christin också hos dem i stan. Alla följdes åt till landet under semestrarna. Ann-Christin hade svårt att skiljas från sitt lilla hus ute i byn.
Agnes, ursäkta om det kommer plötsligt, men jag vill verkligen hem till byn igen. Följer du med? frågade hon sin svärdotter en dag.
Självklart! Vi väntar bara på att Per slutar jobbet.
Bra, men då åker vi direkt när han kommer. Det känns så viktigt
I byn var det lika lugnt som vanligt, och lite ensligare än förut
Så. Nu har jag kommit hem för gott, sa plötsligt Ann-Christin. Sälj huset. Får inte mycket för det, men annars förfaller det och det är synd…
Vad menar du, mamma!? undrade Per förvånat. Vi åker ju snart hem till stan igen!
Ja, ja, fyllde Agnes i. Vad säger du för något egentligen?
Det är lugnt, sa Ann-Christin och vinkade med handen. Sätt på tevatten bara. Jag vill ha en kopp
Efter teet gick Ann-Christin till sitt rum för att vila en stund…
Per och Agnes satt kvar i köket en stund.
Mamma, nu är det dags att åka! ropade Per till slut.
Men fick inget svar.
Per gick in i hennes rum och blev stående av chock… Mamma var borta
Ann-Christin begravdes på byns lilla kyrkogård.
Det var som om hon visste. Hon kom hem. Sista gången grät Agnes. Jag älskade din mamma som min egen
Jag har märkt det länge, sa Per. Vad gör vi med huset?
Det känns fel att sälja…
Ja, det är synd. En bit av det förflutna. Vi låter det stå kvar ett tag.
Så bestämde de sig huset fick stå kvar. Hit reste barnen, och kanske en dag även barnbarnen
Vill du inte missa fler berättelser? Följ sidan och lämna gärna en tanke eller en känsla i kommentarerna och ge gärna en gillning!
