En bekant till mig har sorg: hennes son har bestämt sig för att gifta sig med en tjej som inte alls kommer från “vår värld”. Jag lider med henne, har ju själv barn och skulle nog oroa mig lika mycket
Det här påminner mig om en historia om en viss Andersson.
Hennes son kom hem en dag och sa bara: “Här är Lovisa, vi är gifta nu.”
I släkten Andersson hittar man en professor, två doktorander, en koreograf, en chefsingenjör, en litteraturkritiker, en kardiologiexpert och så vidare.
Och så kommer den här tjejen, av oklar bakgrund och lika oklanderligt tvivelaktiga manér. Pappan finns inte med i bilden, mamman är mjölkbonde, utbildning: målare-tapetserare, varken till utseende eller manér någon att prata om. Det kändes nästan som en ironisk blinkning från ödet.
Fast Lovisa själv höll sig i bakgrunden, nästan osynlig och ohörbar, smög mest omkring i hallen.
“Vänta bara,” sa Anderssons väninna Kerstin, “hon vänjer sig snart, då ska du få se på annat.”
På hösten stack sonen på affärsresa till USA.
Bara tanken på att hon där målartjejen strosade runt i lägenheten fick Andersson att rysa. “Man vill ju knappt gå hem,” suckade hon till Kerstin.
Vid nyår kom sonen hem, i mars berättade han: “För det första har jag fått kontrakt i USA, för det andra träffade jag Sofia där, och för det tredje ska jag och Lovisa skilja oss på torsdag och på fredag flyger jag iväg. Oroa dig inte, mamma, jag ringer.”
Hon grät, vinkade av honom.
Lovisa packade ihop sina prylar: en resväska och en ICA-kasse allt hon ägde.
Hon såg ut som en ledsen gatuhund.
Till slut tog Andersson mod till sig och frågade:
Har du någonstans att ta vägen?
Lovisa svarade tyst:
Om en månad får jag sängplats på studentboendet, tills dess kan jag sova på en tältsäng hos några tjejer jag känner.
Andersson tänkte en stund, och sa sedan:
Du kan bo kvar här till dess, packa upp bara.
Och kallade sig själv idiot.
Kerstin höll med.
Lovisa stack iväg tidigt på morgnarna, målade och tapetserade, kom hem sent, helt slutkörd. Hon försökte ge pengar till mat och hyra, och påstod stolt att hon tjänade ordentligt.
Så gick tre veckor, och så blev Andersson plötsligt svårt sjuk, låg inne på sjukhuset i sex veckor, knappt att hon klarade sig.
Sonen ringde några gånger:
Stå på dig, mamma, jag skickar en bild på mig, Sofia och Niagara.
Sofia var väl inte mycket att hurra för, man undrade om det verkligen var värt det.
Kerstin kom och hälsade på ibland, men hade sitt eget att stå i.
Lovisa kokade buljong, gjorde nyponsoppa, lagade ångkokta kycklingbullar och försökte truga Andersson att äta.
Det är misstänkt så snäll hon är, sa Kerstin, är du säker på att hon inte skrivit sig hos dig? Har hon inte länsat halva lägenheten? Vill du ha en kycklingbulle? Nej? Verkligen inte? Jag är egentligen döhungrig, kom direkt från jobbet
När Andersson skrevs ut körde Lovisa hem henne, hjälpte henne upp för trapporna, men gick genast igen hon skulle jobba vidare.
Det var skinande rent i lägenheten, Andersson släpade sig ut i köket, på bordet låg en lapp.
“Margareta, tack för allt. Maten står i kylen. Krya på dig! L.”
Hon kollade gömställena för kontanter, allt var kvar.
Kikade in i sonens rum inte ett spår av Lovisa.
En vecka senare gick Andersson den långa korridoren till studentboendet, knackade på. Tre sängar, skrivbord, en tältsäng undanstoppad under bordet.
Hon sa:
När du fått en egen lägenhet, då kan du flytta, packa ihop dina saker nu, taxin står och väntar, taxametern tickar.
I september gick de och köpte höstkappa, det var nästan pinsamt att se vad flickan gick omkring i, och hon behövde nya stövlar. I gallerian sprang de på Kerstin.
Kerstin skrattade:
Bra hemhjälp växer inte på träd, sån tur du har, Margareta! Och dessutom gratis!
Hon är ingen hemhjälp, sa Andersson, det är min svärdotter. Kom nu, Lovisa, vi måste hitta en väska och titta på byxor, och jag vill ha en ny scarf.
Andersson fortsatte:
Hon sparade till insatsen själv, tog inte en krona av mig, nu är huset snart färdigt, letar efter snygga tapeter, men hinner knappt, hon jobbar jämt. Hon kom hem helt slut häromdagen, jag skulle bara hälla upp te, vände mig om hon satt och sov.
Sen sa Andersson:
Jag är orolig, tänker jämt: ung, söt, duktig och snart med egen lägenhet, Lovisa är smart, men även smarta kan bli lurade. Du anar inte hur jag oroar mig, kan inte sova tänk om hon hamnar med någon lantis eller en riktig skitstövel, någon som inte alls passar henneEn kväll, när höstregnet strilade mot fönsterbrädet, lutade sig Andersson tillbaka i soffan med en kopp te och såg på Lovisa, som omsorgsfullt återigen lappade ett par slitna arbetshandskar. Plötsligt började hon berätta om färgen hon valde till sitt nya kök, om drömmen att en dag ha en egen liten verkstad och Andersson insåg att kärlek inte alltid såg ut som på familjefoton, inte lät som blodsband, utan ibland bara smög sig in och stannade kvar, trots alla tvivel.
När Lovisa kvällen därpå plötsligt log och sa:
Jag hinner kanske aldrig till några professorsbarns julbord, men du ska veta att ingen buljong i världen blir så varm som hemma hos dig,
då förstod Andersson att hon inte längre oroade sig. Livet knyter ihop människors öden på de mest oväntade sätt, och ibland är den största lyckan att inte få det man förväntar sig utan det man faktiskt behöver.
Sedan, när regnet avtog och Lovisa drog på sig sina nya stövlar för att ge sig ut till ytterligare ett kvällspass, höll Andersson sig inte längre tillbaka.
Kom hem till mig imorgon, Lovisa, sa hon. Det finns nyponsoppa kvar och jag vill gärna höra mer om de där tapeterna.
Och Lovisa log sitt blyga leende och nickade, och för första gången på mycket länge kände Andersson sig inte ensam.
