Marina, You Can’t Leave Me! What Am I Supposed to Do Without You?

**”Marina, you cant leave me! What am I supposed to do without you?”**

**”The same thing you always dodrink from morning till night!”**

I slammed the front door shut, collapsing into the driver’s seat and dissolving into helpless tears. How had it come to this? A year ago, our family had been the picture of happinessenvied, admired. But envy was inevitable. That was just how the world worked.

****

**”Marissa, hurry up, get Oliver readyIve got a surprise for you both! And dont forget warm clothes!”**

My husband, Nicholasor “Nick” as I teasingly called himloved surprises. This time, he whisked us away to the countryside for a snowmobile ride. His colleague had recently bought a cottage an hour outside London. A cottage? More like a medieval castle, complete with turrets and a stone wall that could hardly be called a fence.

**”Well? What do you think?”** Nick asked, watching my stunned expression.

**”Theres something about this place it gives me chills.”**

**”Youre just cold. Come insideyou havent seen the fireplace yet.”**

The inside was worse than the outside. But the men loved it, and I didnt argue. No point debating taste.

I hated the faux animal heads mounted on the roughly plastered walls. Nick insisted they were replicas, but that didnt make them less grotesque. Yet he and Oliver devoured grilled meat under the gaping jaws of a boar, while our son brandished a toy sword, battling imaginary monsters. I kept my eyes fixed on the fire, trying to ignore the creeping dread.

Maybe that day etched itself in dark tones because it was the last of our old life. Later, the cottage owner would roll out two snowmobilesone of which would take Olivers life. Nick, at the helm, would drown in guilt, losing himself in bottles.

I dont know why I held on when he couldnt. The pain was unbearable, a constant companion. But I refused to let it consume me. People saw my face and assumed I was fine. They had no idea.

Sometimes I wanted to join Nick, to numb the pain with drink. But I knew it would only make things worse. Drunkenness magnified emotion, and emotion was our enemyanger, resentment, bitterness. Nick hid behind them like a tortoise in its shell, refusing to come out.

I hadnt planned to leave him. I just needed air. I drove aimlessly, stopping at petrol stations, drinking coffee in roadside cafés. Once, I even checked into a hotel just to sleep.

My mind was blank. I wasnt running *to* anythingjust *away*. I dont remember when I turned off the motorway, but eventually, the road led me to a sleepy little town. I parked near a square and sat motionless.

**”Miss, youll freeze,”** came a voice at my window.

A group of teenagers passed by, and I was surprised by their concernuntil I saw the elderly woman walking her dog, a fluffy white poodle as pristine as the snow.

For some reason, I got out and approached her.

**”Youve been sitting there so long with the engine offI worried something was wrong.”**

**”Something is,”** I whispered.

Funny how its easier to bare your soul to a stranger. Maybe because they dont dig through your past, searching for faults that justify your suffering.

Before I knew it, I was sitting in a cosy kitchen with blue-checked curtains, clutching a steaming cup of chamomile tea, tears soaking a crumpled tissue.

**”Marissa, Ive made up the sofa for you. Rest, then carry on to wherever youre going.”**

**”Alright,”** I muttered, too exhausted to argue.

That morning, I woke with a smile for the first time in months. Sunlight filtered through the curtains, a clock ticked softly, and a rough tongue licked my nose.

**”Gus,”** I recalled the poodles name. He grinned, his face a picture of canine joy.

I laugheda real laugh.

**”Gus, leave the poor girl alone. Especially before breakfast.”**

The womanAunt Roseentered with a tray. The smell of fresh coffee and cinnamon rolls filled the air.

**”Bakings my insomnia cure,”** she said. **”Today, it worked in your favour. Now, eat. But dont praise them out loudpastry prefers silent admiration.”**

I took a bite and nearly wept. Nick used to bring me breakfast in bed, joking that he feared a hungry wife. Hed pile sandwiches, yoghurt, even pickled herring onto a tray.

The memory made me smile instead of achelike surfacing from a dive into happier days. Funny how a cinnamon roll could lift the weight of grief.

I didnt apologize for intruding. It wouldve insulted her.

Later, I woke at dusk. Gus snoozed beside me, radiating warmth. I hadnt slept so deeply in years.

**”Oh God, what time is it?”** I bolted up. The house was silent, dim. **”Ive lost my mindsleeping a full day in a strangers home!”**

Gus blinked at me.

The room didnt match Aunt Rose. Posters covered the walls, dumbbells lay by the window, and a cluttered desk bore a framed phototwo young men in uniform.

The front door opened. **”Sleepyheads! Dinners ready!”**

I met her in the hallway. **”Im so sorryI dont know what came over me.”**

**”Sleep heals. Now, eat. I bought cakewe deserve a little celebration.”**

My stomach growled in agreement.

Over rabbit stew, Aunt Rose shared her story.

**”Ive lived alone thirty years. I lost my son, tooolder than yours. My husband and I drifted apart, divorced. He drank himself to death. I nearly followed, but an old woman told me I had to liveto earn the right to see my boy again. The pain changedbecame lighter, almost sweet. Like a reminder of love, not loss.”**

I didnt want to leave. It felt like homethe dog, the geraniums, the floral wallpaper.

The next morning, a knock startled us.

Nick stood in the doorway, scowling. **”No lover, then.”**

**”What?”**

**”I thought youd run off with someone. Tracked your phone to this backwater.”**

Aunt Rose chuckled. **”Pancakes and pickled mushroomsproper food, not city rubbish.”**

Nick devoured fifteen pancakes while I explained.

**”After you left, I smashed a bottle. Woke up terrifiedrealised if I lost you too, I was done. Then I found you here.”**

We stayed two more days, wandering the quaint town of Hawksbury, laughing like newlyweds.

Returning home, I braced for the old pain. But Nicks grip on my hand was steady.

**”Well replace the rug,”** he said, eyeing the cognac stain.

**”Or keep itlike Aunt Rose keeps her sons weights and posters.”**

For the first time, we cleared Olivers room without tears. We packed toys for donation, left keepsakes.

That night, we talked openly. Nick admitted the accident wasnt his faultno more than a hare darting into the snowmobiles path.

I fell asleep in his arms. At dawn, I woke to coffee in bed.

**”Share?”** I mumbled.

**”Always,”** he smiled.

****

Nine months later, Olivers sister was bornlikely conceived that night. Id hesitated to tell Nick, seeking Aunt Roses advice.

**”Im pregnant,”** I blurted one morning.

He kissed me, his hands warm on my belly. No words needed.

We skipped the seaside that summer, visiting Hawksbury instead. Aunt Rose had accepted her suitorthe rabbit farmerand we attended their August wedding.

Life wasnt perfect. But it was healing. And sometimes, that was enough.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Marina, You Can’t Leave Me! What Am I Supposed to Do Without You?
Svärmor bestämde sig för att inspektera mina skåp när jag inte var hemma – men jag var förberedd – Varför har du örngott från olika set i sängen? Det är inte särskilt snyggt, och det måste väl vara obekvämt att sova när ena är av bomull och andra av satin? Olika texturer irriterar huden, – Galina Ivanovnas röst lät vänlig, med den där bedrägliga omtanken som brukar få Marinas vänstra ögonlock att börja rycka. Marina, som stod vid spisen och rörde i grytan, tog ett djupt andetag för att lugna hjärtat som slagit snabbare. Söndagslunchen, den där återkommande prövningen, var i full gång. Svärmor satt vid köksbordet, rak i ryggen som en fura och analyserade köket med sin röntgenblick. Det kändes som om ingen dammråtta eller minimal spricka i kaklet kunde undgå henne. – Galina Ivanovna, vi tycker faktiskt att det är bekvämt, svarade Marina och försökte låta neutral. – Vi bryr oss inte sådär mycket om detaljer. Det viktigaste är att sängkläderna är rena och fräscha. – Detaljerna, – suckade svärmor och bröt av en liten bit bröd. – Hela livet, Marinushka, består av detaljer. Idag är örngotten olika, imorgon står en kopp odiskad i diskhon över natten, och dagen därpå går familjen i kras. Hemmet – det är som cement, antingen håller det ihop relationer eller så rasar allt om värdinnan… hm, inte är tillräckligt noggrann. André, Marinas man, satt mitt emot sin mamma och låtsades vara djupt fascinerad av att tugga morötter. Han var en bra, pålitlig man, men när det gällde hans mamma förvandlades han till en struts som stack huvudet i sanden. Marina visste: att vänta hjälp från honom vid såna tillfällen var meningslöst. – Förresten, – Galina Ivanovna tog en klunk te, – jag såg när jag gick och tvättade händerna att det är riktigt stökigt på översta hyllan i tvättskåpet. Krämer, tuber, allt i en enda röra. Du borde skaffa organisatörer, Marina lilla. De har rabatt på Coop nu. Ordning i skåpen – ordning i huvudet. Marina stannade upp med sleven i handen. Badrumsskåpet. Översta hyllan. Dit kan man egentligen inte ens se utan en pall – hyllan är så högt upp. Det betydde att svärmor inte bara “tvättat händerna”, utan måste ha kollat igenom medvetet. – Tittade du i det stängda skåpet? – frågade Marina och vände sig mot svärmor. – Men varför låter du så otrevlig? “Tittade”… Det stod på glänt. Jag letade bara efter bomullspads för att rätta till sminket. Jag kan väl inte rå för att det är kaos där inne? Ögat fastnar direkt. Jag vill ju bara väl. Då hittar du själv lättare nästa gång. Middagen avslutades i tryckt tystnad. När svärmor äntligen gått sjönk Marina ner i soffan i vardagsrummet, helt slut. Känslan av att någon obehörigt lagt sig i hennes privatliv hade förföljt henne i månader. Sedan Galina Ivanovna fått sin extranyckel “för nödfall” – ifall rören sprang läck eller katten behövde matas – hade märkliga saker börjat hända i hemmet. Ibland hittade Marina sina klänningar sorterade i garderoben på färg istället för längd, ibland bytte kaffeburken hylla, och ibland låg underkläderna i kommoden prydligt rullade istället för staplade som Marina alltid gjorde. – André, hon har varit och rotat bland mina saker igen, – sa Marina när André dukade av bordet. – Marina, börja inte… suckade André trött. – Hon har inte rotat. Hon har kanske kollat något, lagt till rätta lite. Hon är av gamla stammen, för henne är ordning heligt. Hon har det ensamt hemma och vill visa sin omsorg. Hon menar inget illa. – Omsorg är att fråga om man vill ha hjälp, – kontrade Marina. – Men om någon flyttar mitt underkläder utan att säga till, är det brott mot min integritet. Jag känner mig som en gäst i mitt eget hem. – Jag ska prata med henne, – lovade André, men Marina såg i hans ögon att det aldrig skulle bli något riktigt samtal. Han skulle säga något vagt, mamman skulle bli sårad, gråta och kalla sig “utkastad från familjen”, och André skulle snabbt backa. En vecka gick. Marina försökte tänka på annat och begravde sig i jobbet. Hon jobbade som logistiker på ett stort företag och kom ofta hem sent. En tisdag, när ett möte ställts in, kom hon hem tidigare och såg tydliga spår i hallen – skosulor hon kände igen, och i luften svävade en söt, tung doft av “Röda Moskva”, som bara Galina Ivanovna använde. I sovrummet var översta lådan i kommoden lite på glänt, och sakerna inuti låg annorlunda än hon mindes. Dokument på toppen som hon hade lagt längst ner. Kuvertet med semesterpengarna såg ut som att någon kikat i det. Ilska blossade upp inom henne. Det här var inte längre “ordning i badrummet” – det här var husrannsakan. Svärmor kom in när de inte var hemma, använda extranyckeln och gick igenom deras ekonomi. Marina bestämde sig för att ta henne på bar gärning – med bevis. Så nästa dag, på lunchen med väninnan Svetlana, fick hon rådet: – Köp en minikamera! Och ställ ut en lockbete. Sagt och gjort. Marina gömde en wifi-kamera på bokhyllan med perfekt vy över garderob och byrå. Hon gjorde också en lockande “hemlig” ask inslagen i rött papper med stor text: “PRIVAT! FÅR EJ ÖPPNAS! TOP SECRET!” I lådan la hon fejkade kvitton, en mask, och överst ett brev: “Kära Galina Ivanovna! Om du läser detta har du åter stuckit näsan i andras saker. Le – du är med på film! Videon skickas till André om 5 min. Trevlig dag!” Dessutom stoppade hon i en konfettibomb. På torsdagsmorgonen nämnde Marina med hög röst att de skulle bli sena hem – ifall André “råkade” berätta det för mamman. Så fort de gått kollade Marina kameran i appen på mobilen. Vid 14:30 pingade ett rörelselarm. Hon öppnade snabbt live-videon. Där syntes Galina Ivanovna smyga runt i deras sovrum, sortera Marinas underkläder och klänningar, och till slut hitta den röda asken. Med iver och nervositet öppnade hon locket – och konfettin exploderade över frisyren och kläderna. Svärmors ansikte förvreds av chock och ilska när hon läste brevet och började panikartat se sig omkring efter kameran. När André kom hem visade Marina filmen. Konfrontationen hemma hos Galina Ivanovna följde. Hon förlorade extranyckeln, blev sårad, men de gränser som så länge satts på prov, fanns nu tydligt på plats – och bara André och Marina hade nyckeln till sitt hem och sin lycka. Ibland måste man våga sopa ut de personer ur sitt liv som stör ordningen, även om det betyder konfetti och konfrontation – resultatet är värt det! Tack för att du läste min historia. Om du tyckte om den – följ gärna och ge ett hjärta, det betyder mycket för mig!