Vid 54 års ålder har jag varit på tre dejter med kvinnor på 37, 45 och 58 år. Efter det vaknade jag med en märklig känsla, som om hela livet blivit ett konstigt virrvarr av skog, vägar av ljus och knarrande grus.
Min gamla vän Olof är även han 54, född och uppvuxen i Malmö, två gånger gift, vuxna barn som flyttat hemifrån och nu bor han vid en ringlande kanal i Stockholm. Han håller sig väl, jobbar troget på ett företag vars namn han ofta glömmer i drömmen, och han är aldrig rädd för att öppna dörren till något nytt, även om dörrarna ibland leder till konstiga platser som ett kafé där kanelbullar serveras på silverfat och kaffet rinner baklänges i koppen.
Nyligen berättade Olof för mig om tre drömlika dejter som förändrade hans bild av allt:
Första dejten 45 år: “Var är din Volvo?”
Hon var välvårdad, självsäker och lät som om hon alltid följde med vinden över en blomstrande äng. Allt gick fint tills samtalet gled in på bilar. Så fort Olof sa att han aldrig ägt en bil, bara cykel, drogs slöjan bort från hennes blick.
Men hur tar du dig till havet utan bil?
Om det börjar ösregna då?
Hur bär du hem IKEA-påsarna?
Frågorna ringlade som vägar genom skogen, om och om igen, tills det blev tydligt det var inte mannen hon såg, utan hans roll i samhällets spel. Olof log och tänkte:
“Om det är plåten och lacken som är viktigast, och inte hjärtat, så är vi redan på olika stigar.”
Slutsats: Yttre trygghet betyder inte alltid inre mognad.
Andra dejten 37 år: “Jag dras till äldre killar”
Hon var ung, full av rörelse, två barn hemma hos barnvakten, bolån och drömmar om framtiden. Hon log och sade rakt ut att hon letade efter en stadig man någon som kunde stå pall i stormen, någon som var mer grundad än förälskad. Konversationen böljade mjukt, som vågor över en stilla sjö.
“Det var som att dansa i en midsommarnatt, roligt och lätt men jag lurades inte. Ibland är det skönt att bara känna sig sedd, utan att planera framtiden på en gång.”
Slutsats: Ungdomen har energi, men djupet kräver mer än fart.
Tredje dejten 58 år: “Nu är du skyldig mig”
Dejten började som en magisk färd genom en blommande park, hon var vaksam, vacker, och skrattade som en hackspett i en björkdunge. Samtalet var klokt, skämten sprakande, respekten ömsesidig. Men nästa morgon ringde hon:
Vi drar till stugan, du och jag. Nu ska vi skotta snö från taket! Kom ut, vi är redan på väg.
Olof förstod inte riktigt. Landskapet förbyttes, stugan reste sig ur dimman, snön var djup som förr. Att hjälpa är en sak, men när befallningar faller rakt ur luften som frusna lingon, förlorar han all lust.
Slutsats: Självständighet är vackert, men ett myndigt tonläge bryter sönder även de vackraste drömmarna.
Det viktigaste Olof tog med sig
Alla tre kvinnor var unika, med sina mönster och minnen, men Olof såg klart som i norrskenets dans:
“Jag jagar inte längre åskväder. Jag söker bara en stilla hand att hålla, någon att dela kaffet med när snön faller utanför. Där vi är ärliga, och ingen försöker rita om varandras hjärtan.”
Efter femtio försvinner inte romantiken den förvandlas bara. Den blir starkare, varmare och trots att illusionernas moln tunnas ut, känns den ännu mer på riktigt. Kanske är det först då, när Sörmlands-dimman lättar, som sann kärlek öppnar sin port.
