Röran i garderoben, högar med ostrukna kläder och sur soppa i kylen det här är inte den typ av fru jag trodde jag gifte mig med, men det är precis det jag fått med tiden.
Stök i garderoben, berg av ostrukna kläder och sur soppa i kylen jag bestämde mig för att försiktigt säga något till min fru, men då blev jag också skyldig till allt.
Jag blev förälskad i Linnea direkt. En sådan skönhet kunde ingen motstå. Under lång tid såg jag henne som en skatt: smart, vacker, noggrann. Jag tvekade inte länge innan jag friade.
Sedan flyttade vi ihop. Linnea sa på en gång att hon inte var särskilt intresserad av hushållsarbete och att hon gärna ville jobba, bara vi delade ansvaret lika. Jag är inte stolt, så jag gick med på det. Då tyckte jag det lät klokt och rimligt, men senare blev jag besviken.
Vi kom överens om vem som skulle göra vad i vårt nya hem. Min fru försäkrade mig att det inte skulle vara svårt att kombinera ansvar med hennes karriär, som hon alltid hade drömt om. Jag protesterade inte heller.
Men efter ett halvt år som gifta insåg jag att något inte stämde. Livet ändrade våra regler. Linnea blev aldrig den framgångsrika personen hon ville. Hon jobbade på deltid på något okänt företag i Stockholm, med osäkra arbetstider och lön. Pengarna hon fick gick mest till egna nöjen. Jag fick jobba från tidig morgon till sen kväll. Men Linnea glömde aldrig hur vi delat ansvaret hon kom exakt ihåg vad jag skulle göra, men såg ofta mellan fingrarna med sitt eget.
Förut skötte hon sitt ansvarsområde noggrant, men nu blev hon allt slöare. Jag brydde mig inte så mycket till en början, men när hennes ovilja blev allt tydligare började jag reagera. Röran slog mig varenda gång jag kom hem.
Det låg berg av kläder på stolarna och garderoben var fylld med ostrukna kläder, ändå lyckades Linnea skylla allt på mig. Hon sa: “Du jobbar ju också, du tjänar pengar, är det så svårt att hjälpa till?” Jag blev sårad av den inställningen. Det räcker att jag sliter för oss båda på jobbet ska jag sköta hela hushållet själv också? Vi hade ju ärligt delat på allt från start.
Igår hittade jag sur köttsoppa i kylen, doften var så dålig att den kunde skrämma bort grävlingar. Jag trodde att Linnea skulle ta tag i hushållet efter att vårt barn föddes och hon gick på föräldraledighet att hon skulle få mer tid. Men det blev bara värre. Ibland tänker jag att det vore enklare utan fru. Nu har bråken blivit vardagsmat. Linnea tycker att jag måste förstå henne och sätta mig in i hennes situation. Men vem tänker på mig? Det är inte så att jag åker till spa varje dag jag jobbar på kontor och sköter hemmet, och måste ha koll på allt. Allt jag vill ha är lite vila.
Jag fattar inte vad Linnea gör hela dagarna när hon är hemma på föräldraledighet, att hon inte ens kan laga middag. Eller åtminstone plocka undan. Är det så svårt? Vår dotter är bara sju månader och sover större delen av dagen. Någon borde i alla fall kunna damma lite. Hur ska det bli med ett barn till? Jag tror fortfarande på jämlikhet och att hjälpas åt. Jag är beredd att acceptera och stötta allt, men jag behöver detsamma tillbaka. Men av någon anledning verkar Linnea inte kunna förstå det.
Jag vill inte förstöra familjen jag älskar vårt barn djupt men jag vet inte hur jag ska fortsätta i den här cirkusen. Mitt tålamod börjar ta slut.
På vems sida står du i den här berättelsen?
