När Tyra fyllde sjutton år öppnade hennes mamma plötsligt munnen och släppte ut orden som dansande snöflingor: hon väntade ett barn till. Nyheten kändes overklig och Tyra kände sig som om hon sjönk ner i en dröm av frostigt ljus och gamla lägenhetshus i Malmö. Det är ju jag som borde få barn! Du har redan barnbarn att ta hand om! Ville jag ha en unge hade jag väl redan haft det! Nu kommer du göra bort mig inför alla på gymnasiet! Vad håller du på med, gamla kärring! ropade Tyra med rösten som sprack i tunna trådar, så mamman grät tysta tårar över diskbänken där vattnet föll som evigt duggregn.
Under månaderna som följde bar Tyra på en tung dimma i bröstet, lika grå som novemberhimlen över Öresund. Hon gick hemifrån ibland, förvirrad och rastlös, och Malmö gator vek sig likt filtar under hennes steg. Hon visste med hemskhet att det nya barnet skulle bli allting; hon skulle själv glömmas bort som en gammal stickad halsduk i hallen. Trots allt det födde pappan tillbaka mamman och den lilla flickan till lägenheten i Limhamn. Det kändes som om hela världen snurrade när mamman kom över tröskeln med bebisen i famnen och sa: Titta Tyra, din lillasyster. Då smälte muren i Tyras inre tårarna rann och något varmt slog rot i det kalla, en mjuk och overklig kärlek till detta nya, lilla liv.
Några drömska decennier senare fyller Tyra trettiosju år. Hon bor nu i ett trerumsgated lägenhet i Lund tillsammans med maken Karl och sonen Vidar, som är sexton och snart storbror. Tyra vandrar omkring i köket, där ljusen speglas i kokande kastruller likt norrsken i spisen, väntande på att sonen ska komma från gymnasiet. Inuti henne snurrar oro och minnen likt trasiga grammofonskivor. Tänk om Vidar reagerar som hon själv gjorde som tonåring? Rädd och förväntansfull försöker hon hitta rätt ord.
Men när Vidar kommer in, slår han armarna om henne och ropar: Får jag ett syskon? Mamma, det är fantastiskt! Jag vill hjälpa dig! Hans ögon tindrar av Glädje, och Tyra börjar gråta, en glädjetårarnas storm för all skuld och all kärlek hon bär. Hon håller om honom hårt, viskandes för sig själv mellan raderna, Mamma, förlåt mig… Mamma, snälla förlåt mig…
Inne i köket, där kaffedoften blandas med välling, tittar Vidar på henne med frågande ögon. Tyra rycker till, torkar kinden, och frågar: Vad är det, älskling?
Vidar ler och säger: Det är inget, mamma. Vi äter nu. Sedan åker vi till mormor, morfar och moster Linnea för att berätta den fantastiska nyheten Och allt i världen gungar mjukt som isflak i skymningens sken, drömlikt och ofattbart, där familjen flyter vidare tillsammans, över tidens glittrande vatten.
