Som enda barnet i familjen har jag aldrig varit favoriten, även om jag var efterlängtad. När jag var 23 år och gravid i femte månaden började jag tvivla på om jag verkligen var mina föräldrars biologiska son. Mina föräldrar är båda över sjuttio år och vår ekonomi är usel. Vi bor i en hyreslägenhet i ett slitet område i Göteborg och det är knappt att vi får livet att gå ihop. Jag och min sambo, Oskar, pluggar båda två och extrajobbar så mycket vi kan, men inte ens det räcker för att täcka alla utgifter. Två gånger har vi fått hyresavin med hot om vräkning, och vi har tvingats låna pengar av vänner. Nu är vi skuldsatta och vi har ofta inte ens råd med basvaror mat är lyx och de flesta dagar snålar vi så gott vi kan. Då och då ger mina föräldrar oss lite matvaror, men det räcker inte långt.
Mamma och pappa vill att vi gifter oss, så vi tvekade inte när de insisterade på att vi skulle registrera vårt förhållande på folkbokföringen. Strax därefter började de prata om att skaffa barnbarn. Mamma har gång på gång poängterat för mig att jag borde skaffa barn, annars skulle jag bli som henne bitter och ensam. Varken jag eller Oskar kände oss redo, särskilt med tanke på allt ansvar och de kostnader ett barn innebär. Men snart gjorde mina föräldrar ett erbjudande som ändrade allt. De lovade att ge oss hela sitt sparande om vi skaffade barn, så att vi kunde köpa ett eget litet hus på landet. I utbyte skulle de själva flytta ut från stan och vi skulle få behålla lägenheten i Göteborg.
Jag och Oskar pratade om saken och kom fram till att det kanske vore bästa lösningen för oss. Då skulle vi slippa bekymra oss för hyran, och kunde använda de pengar vi tjänade till våra egna behov. Mamma lovade att ta hand om barnet så att jag kunde slutföra mina studier. Dessutom sa de att de skulle hjälpa oss ekonomiskt med allt vi kunde tänkas behöva barnvagn, kläder, blöjor och så vidare.
Nu är jag i sjunde månaden, men hittills har mina föräldrar inte hållit ett enda löfte. De har inte köpt så mycket som en napp. Mamma ringer ofta och frågar hur det går med förberedelserna inför förlossningen medan jag förtvivlat försöker förstå hur vi ens ska ha råd med några kläder till det kommande barnet. Hon tycker att Oskar borde skaffa sig ett tredje jobb för att vi ska klara oss. När jag påminner henne om den hjälp de lovade, förnekar hon att det någonsin sagts och kritiserar oss för att vi inte tänker ekonomiskt.
När vår dotter, Svea, väl föddes kom föräldrarna plötsligt ihåg det där med sparpengarna. Men då hade jag och Oskar redan bestämt oss vi köper en egen lägenhet, utan deras hjälp. Vi har insett att vi aldrig kan räkna med deras stöd.
