Jag har alltid trott att han var en bortskämd, självsäker guldgosse. Carl hade allt man kunde drömma om: en egen lägenhet mitt i Stockholm, bil och snygga märkeskläder.
Själv har jag alltid varit den osynliga lilla grå musen. Jag dolde att mina föräldrar var alkoholister och att jag jobbat sedan jag var fjorton. Samtidigt lärde jag mig att sy, så jag sydde och lagade kläder åt vänner för att tjäna en extra slant.
I början av universitetstiden bestämde min klass sig för att ordna en fest. Det som förvånade mig mest var att jag också blev bjuden. Jag längtade verkligen efter att få visa alla att jag betydde något.
Jag hade inga pengar till någon ny festklänning, så jag sydde en själv. Min granne hjälpte mig att fixa håret. När jag väl kom till festen kände ingen igen mig. Carl lade märke till mig direkt, och han höll ett öga på mig hela kvällen. Jag försökte smita iväg, men han hann ikapp och erbjöd sig att köra mig hem i sin bil.
Jag gav honom adressen till huset bredvid vårt, eftersom jag skämdes över att visa var jag bodde. Efter den natten började vi ses allt oftare och så småningom blev vi kära. Han verkade inte alls dryg längre, för han behandlade mig jämlikt och med värme.
Allt kändes bra tills mina kursare fick veta var jag jobbade då började de håna mig. Jag ville bara sjunka genom jorden av skam. Jag såg ingen annan utväg än att fly, så jag gick till studievägledaren och skrev in mig för ett uppehåll från studierna.
Jag tänkte att om ett år skulle de nog ha glömt mig och då kanske jag kunde byta till en annan utbildning. Idag inser jag att det var ett dumt beslut, men då kändes det som min enda chans. Jag bytte telefonnummer och i och med det tog det slut med Carl. Två månader senare upptäckte jag att jag var gravid.
Jag hade ingen att dela nyheten med. Jag slet hårt på jobbet hela dagarna och grät mig till sömns om nätterna. Mina föräldrar var likgiltiga och frågade bara om pengar till mer sprit. Till slut märkte min gudmor hur det låg till och tog hem mig till sig.
När jag berättade allt för henne kändes det en aning bättre. Det var hon som följde med mig till BB och hon var den första som fick veta att min son var född. Min pojke, så ljushårig och blåögd en liten ängel att se på. Jag kunde inte se mig mätt på honom.
Plötsligt fick jag ett sms från Carl där han skrev att han älskade oss djupt och ville vara med oss. Dagen därpå blev vi utskrivna från sjukhuset och jag var så nervös över att möta min älskades blick. Jag minns fortfarande hur jag stod i dörren och höll min son hårt och vågade knappt höja blicken mot honom.
Så dum jag var då ett helt år av vårt gemensamma liv slösade jag bort på grund av rädsla och skam. Hur kunde jag ens tänka tanken att lämna min kärlek för alltid? Det var först när jag såg hur kärleksfullt och ömt Carl såg på vår son, och hur han höll honom, som jag insåg hur fel jag hade haft.
