Vi körde på E4:an, när en enorm brunbjörn plötsligt kastade sig ut på vägen och började långsamt röra sig mot vår bil. Skräcken grep oss; vi var säkra på att djuret tänkte attackera tills det oväntade inträffade
Det regnade lätt, och mellan de täta granarna låg dimman tyst över landskapet. Jag och min man Anders satt tysta och längtade hem till lägenheten i Umeå. Vi pratade om kvällsmat och trivdes i stillheten, tills allt förändrades.
Precis framför motorhuven dök björnen upp. Anders hann bromsa i sista sekund och bilen sladdade till så hjärtat slog volter i bröstet på mig. Björnen stannade knappt en meter ifrån oss och reste sig på bakbenen. Han såg hotfull ut, större än någonsin hade kunnat föreställa sig. Det kändes som att han mätte oss, redo att anfalla.
Han stirrade rakt in i bilen med svarta ögon, orörlig och vaksam. Han tog ett steg till mot rutanlångsamt, nästan som om han ville visa att han bestämde här. Jag var övertygad om att han var hungrig och beredd att krossa glaset vilken sekund som helst. Dörrarna kändes tunna som papper, rutorna lika värdelösa.
Anders växlade försiktigt till backen och började långsamt åka bakåt, medan jag satt helt paralyserad av rädsla, ögonen fastnaglade på björnen framför oss.
Då händer det. Något ingen av oss hade kunnat ana. En dånande smäll ekar genom skogen en urgammal tall välter plötsligt, rotvältan frigörs och trädet störtar mot asfalten. Bara meter emellan. Chockad ser jag trädet missa bilen med några hårsmån vi är mirakulöst oskadda.
Björnen rycker till, svingar huvudet mot ljudet och rusar i panik tillbaka in bland träden. På ett ögonblick är han borta och tystnaden lägger sig återigen över vägen som om inget har hänt.
Jag kan inte släppa tanken. Ville björnen egentligen attackera oss, eller försökte han varna för faran? Eller blev han lika skrämd av smällen som vi? Jag vet inte. Men hans blick kommer aldrig lämna mig.
