Den här historien utspelade sig på en svensk mellanstadieskola 1986. Vittnena ett gäng åttaåriga barn berättade aldrig något, så händelsen fick aldrig någon uppmärksamhet. Inte ens föräldrarna, som troligen hörde talas om vad som hänt, ställde några krav på lärarinnan. Ingen sa något.
Jag fick höra om detta många år senare, direkt från lärarinnan själv. Hela hennes liv plågades hon av skuldkänslor och minnen av hur strängt hon hade behandlat en av sina elever.
Jag kan verkligen inte själv avgöra hur man ska se på det här. Det är en svår situation, och kanske kan du som läser ha en åsikt.
En ung lärarinna, endast 22 år gammal, kom som nyexaminerad till en mindre stad i Sverige. Hon hade ingen riktig erfarenhet men brann för uppgiften äntligen fick hon sitt första egna klassrum och ville visa vad hon gick för, både som pedagog och människa.
Allt gick faktiskt ganska bra. De elever hon fick var utvalda, eftersom fler klasser startades parallellt och några barn sorterades bort i urvalsprocessen. Föräldrarnas och skolledningens glädje över skolframgångarna var påtaglig, och några allvarliga disciplinproblem uppstod inte.
I en klass på trettiofem barn finns alltid några som testar lärarens tålamod. Det var inget undantag för Linnéa Bergström låt oss kalla henne så. Men hon hittade snabbt sätt att få kontakt, engagera och vinna förtroendet även hos de busigaste. Alla utom en.
Erik kom från en splittrad familj. Hans mamma hade fullt upp. Så länge han var mätt och klädd var det gott nog. Därför växte han upp lite som maskrosbarn ensam, sluten och med bristande intresse att umgås med andra barn. Vuxna undvek han helst.
Linnéa försökte gång på gång närma sig Erik, men det gick inte in. Allt han gjorde verkade vara tvärtom mot vad som förväntades. Han kunde sitta under bänken under lektionerna och göra grimaser så alla brast ut i skratt. Han svor högt och kallade sina klasskompisar fula saker, särskilt flickorna, som ibland började gråta. Han rökte demonstrativt ute på skolgården, något även de äldre eleverna aldrig skulle våga.
När någon sa till honom svarade han kaxigt:
Jaha, vad ska du göra åt det då?
Men det värsta av allt Erik spottade på alla. Ingen i klassen gick säker. Med skratt och ett nöjt uttryck samlade han ihop saliv och skickade iväg ett ordentligt spottloska mot nästa offer Motbjudande är ett svagt ord.
Hur många samtal Linnéa än tog, hur mycket hon än skämdes och förklarade att man inte gör så, hjälpte det inte. Erik bara ökade tempot.
Till slut kände sig Linnéa tvungen att prata med Eriks mamma. Hon brukade sällan involvera föräldrar i disciplinfrågor men nu fanns ingen annan utväg.
Ni måste prata med Erik, bad hon. Han lyssnar inte på mig längre. Snart blir det min tur.
Mamman lovade hjälp och pucklade tyvärr på sonen hemma. Nästa dag dök Erik upp blåslagen, med hat i ögonen.
Den dagen breddade han sitt verksamhetsområde och spottade även i korridorerna under rasterna, först i smyg men sedan alltmer öppet. Det verkade nästan som om han njöt av att plåga andra barn. Känslan av makt över att göra de andra ledsna eller kränkta, att få dem att gråta, gav honom något han saknade.
Äldre elever samlade snart ihop sig och gav honom några omgångar i skydd från vuxna hotade, skällde ut, släppte sedan taget. Men han sprang därifrån och skrek fula ord mot dem på avstånd.
Slutligen kulminerade hans upptåg när han via en trappa spottade ner på läraren i geografi fröken Ingeborg, älskad av hela skolan. Han trodde nog att det var någon annan, men elever från nionde klass såg allt. En stund senare fick han gå till skolsköterskan.
Linnéa, det här kommer sluta illa, sa den äldre skolsköterskan, när Erik rusat tillbaka till klassrummet. Du måste göra något.
Jag har provat allt han lyssnar inte. Blir bara värre.
Sådana som han förstår nog bara sitt eget språk, muttrade sköterskan.
Ska jag spotta på honom för att han ska förstå?! svarade Linnéa frustrerat.
Samtalet tog slut, men tanken fastnade.
Efter misshandeln blev Erik ett tag lite lugnare, men började snart om på nytt.
En dag fyllde en av flickorna, Alva, år. Hon bjöd på Marabou-choklad. Alla grattade henne, även Linnéa. Då gick Erik fram och spottade Alva rätt i ansiktet. Flickan började storgråta. Erik bara flinade, lutade sig mot läraren och med blicken sa han:
Vad ska du göra nu?
Där tappade Linnéa tålamodet.
Hon bad Erik komma fram till tavlan. Hon gick till dörren, stängde och låste. Sedan samlade hon sig, såg ut över klassen och sa:
Ställ er upp, alla som blivit spottade på av Erik.
Nästan hela klassen ställde sig upp.
Vi har sagt många gånger att det här är hemskt, men Erik verkar inte förstå. Nu måste vi visa honom. Jag tycker detta är fruktansvärt, men vi har inget val. Nu får alla gå fram och spotta tillbaka en gång var.
Barnen såg på läraren, först tveksamt, men sedan gick de tyst fram mot Erik. Han rusade mot dörren, men den var låst. Några höll fast honom vid handfatet, och en efter en gick de fram, vissa tydligt lättade, andra mest av pliktkänsla. Ingen skrattade. Ingen sa något.
Endast Eriks dämpade gråt hördes.
När det hela var över, stod han där, täckt av spott, tårarna forsade. Ingen sa ett ord.
Linnéa såg ut över barnen.
Jag vet inte hur ni känner, men jag skäms. Jag skäms för mig själv, för Erik, för oss alla. Men kom ihåg denna dag. Hån eller förnedring, vare sig i ord eller handling, leder ingenstans. Ni har sett vad det kan sluta i.
Hon öppnade dörren. Erik försvann ut. Lärarinnan sa tyst:
Jag behöver inte säga att detta stannar mellan oss. Ni förstår.
Erik var borta hela dagen. Nästa dag dök han inte heller upp.
Linnéa tog sig hem till honom, beredd på ett svårt samtal med mamman, men hon hade inte fått veta något.
Han är helt knäckt. Gråter och vill inte till skolan.
Får jag prata med honom? undrade Linnéa.
I sovrummet dök Erik, vid synen av lärarinnan, ner under täcket.
Jag fattar att du är ledsen, sa Linnéa. Det är tufft. Det känns säkert som alla kommer skratta åt dig nu.
Erik svarade inte.
Men du är ingen fegis. Kanske skrattar de, men ingen dör av det.
Tystnaden fortsatte.
Vad tror du, ska vi flytta dig till en ny klass där det kanske passar bättre om du börjar spotta igen?
Där flög Erik upp under täcket, ögonen vidöppna:
Jag ska aldrig mer spotta! Snälla byt inte min klass!
Bra. För barnen är oroliga att du är borta och undrar om du mår bra.
Erik sänkte blicken och sa inget mer.
Linnéa strök honom över håret.
Då ses vi i morgon.
Ja, vi ses, mumlade han.
När Erik kom tillbaka till skolan var det som om inget hade hänt. Och ingen spottades någonsin igen.
När klassen senare blev äldre brukade lärarna säga: så sammansvetsad har de aldrig sett en klass.
Det är som om de bär på en stor hemlighet, sa några och skrattade lite nervöst.
Kanske skulle Linnéa ha sagt något om detta, men hon flyttade till en annan stad och kom aldrig tillbaka.
I många år plågades hon av skam och oro för om barnen tagit skada. När hon till slut berättade för mig, sa jag åt henne att söka upp Erik.
Hon gjorde det, och fick veta att när Erik gick i sjätte klass gifte sig hans mamma med en officer. Han såg till att Erik började på militärskola och hjälpte honom vidare.
Idag är Erik runt 45 år och själv officer. Han har haft kontakt med många gamla klasskompisar och återvänt till sin barndomsstad flera gånger.
Men på återträffarna nämns aldrig den där händelsen inte ens som ett skämt. Ingen tycks minnas.
Det finns lärdomar i allt vi gör. Den här svåra erfarenheten lärde både barnen, Erik och Linnéa att förnedring föder inget gott. För att verkligen förstå varandra krävs ibland mod och framför allt medmänsklighet.
