Jag och min dotter lever på underhållet från hennes biologiska pappa. Det är faktiskt mitt exmans fel att jag knappt kan hitta ett jobb han gör allt för att se till att ingen anställer mig, och om jag ändå får ett jobb så får jag sparken efter ett tag, alltid utan att jag får någon ordentlig förklaring. Men innerst inne vet jag ändå vad det handlar om.
Alla mina problem började när jag bestämde mig för att skilja mig. Jag stod bara inte ut med honom längre. Mitt mål var att gå vidare utan konflikter och drama, men så blev det inte. Han ville verkligen inte skiljas, och gjorde allt för att stoppa det.
Efter skilsmässan åkte jag och min dotter hem till mina föräldrar i Uppsala ett tag. Mamma hjälpte till med att ta hand om lilla Vilhelmina, medan jag försökte hitta jobb. Sanningen är den att jag knappt hade någon arbetslivserfarenhet jag hade ju mestadels jobbat som kassörska tidigare och kan ju inte så mycket mer än så. Men mitt ex, som är butikschef för en större kedja, såg till genom sina kontakter att jag inte blev anställd någonstans.
Ingen av butikerna i Uppsala ville ha mig, och fick jag ett jobb så blev jag utkastad efter ett tag.
Och varje gång jag försökte prata med honom, log han bara självgott och sa att det var mitt eget fel för att jag var okunnig och oduglig. Trots att han har en riktigt bra lön, så ger han oss bara det mest minimala underhållet. Mamma och jag får verkligen vända på varenda krona för att kunna betala hyran, elen och få råd till mat och allt som Vilhelmina behöver.
När han kommer och hälsar på Vilhelmina blir det nästan alltid jobbigt. Då passar han på att förnedra mig inför henne och säger saker som att det är mitt eget fel att vi inte har råd, att jag dumpade honom och nu får betala priset och att det är synd om Vilhelmina som får klara sig utan leksaker och bra mat eftersom mamma är “dum”.
Sedan trycker han åt henne en bunt sedlar, kanske tusenlappar, och drar därifrån. I början brydde jag mig inte så mycket, men nu när Vilhelmina börjar bli äldre så märker hon ju vad som händer. Hon förstår inte varför hennes pappa alltid har pengar till allt medan jag inte har det. Nu på sistone har hon till och med börjat säga att hon vill bo hos honom istället: Pappa är så snäll och köper allt till mig, du är bara elak och sur så jag vill bo hos honom!
Jag vet faktiskt inte hur länge jag ska orka mer. Jag är helt slut i huvudet redan. Mamma gör allt hon kan för att stötta mig och säger att det säkert kommer bli bättre, men ibland känns det bara hopplöst. Mitt ex vet precis vilka knappar han ska trycka på för att göra mig illa och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jag ser liksom inget ljus i tunneln just nu.
