DAGBOK Bruden
När jag såg min fästman Simon slå lilla Märta bara för att hon råkat sätta sin smutsiga tass på hans vita sneakers förstod jag allt. Bisse, som ville skydda henne, fick sig en hård smäll av kopplet över nosen. Då insåg jag varför varken mina katter eller hundar riktigt tålt Simon.
Nu sitter jag här, vid mitt fönster, när mörkret faller över Uppsala och lampor tänds överallt. Mig kvittar det om det är ljust eller mörkt, för jag har mycket att fundera över.
Ytligt sett har jag allt: en lagom fin lägenhet, ett tryggt jobb som ambulanssjuksköterska och, rent materiellt, ingen anledning att klaga. Bara kärlekslivet som tycks gå mig förbi. Alla gamla skolkompisar är gifta, har barn, men jag är fortfarande ensam. Kanske blir jag en ensam dam med katter och hundar. Vad gör mig sämre än andra? Ibland tänker jag så, när mina pälsiga vänner kryper nära mig, var och en lojal på sitt sätt.
Mina föräldrar dog tidigt och mormor tog hand om mig. Alltid har jag vetat att jag ville jobba med människor, så jag sökte till Karolinska men kom inte in. Högskolekonkurrensen var hård. Det fick bli sjuksköterskeutbildningen istället, och nu går dygnspassen på akuten. Mormor har flyttat ut åt landet så jag kan få mitt eget, “börja vuxenlivet” som hon sa men det går sådär.
Som barn drömde jag om katt och hund, men mamma fick allvarlig pälsallergi. Det upptäcktes den dagen jag kom hem med en hittekatt, en röd liten Pralin, och samma kväll fick mamma astmaattack. Pralin fick bo hos mormor. Efter att föräldrarna gått bort, dök ytterligare en katt, Ture, upp, upphittad hungrig vid soptunnorna. Men hund fick jag inte för stort ansvar, tyckte mormor.
Nu har jag fem trofasta pälsbollar i hemmet. Livet vore tungt utan dem. Bisse, min blandrashund, hittade jag som frusen valp utanför Ica en vinterdag. Hon försökte kila in sig mellan kundvagnarna men blev jagad av vakterna. Jag stoppade henne i tygkassen och åkte hem. Bisse är snabb, viffig, fick därför sitt namn och blev direkt vän med Ture.
Sedan kom Märta, taxen. Hennes tidigare familj skulle flytta till nyrenoverad bostadsrätt och valde lämna kvar henne, mitt i vintern, utomhus. Märta grät utanför porten i flera dagar innan jag hörde om hennes öde via grannskapets hundägare. Hem till mig, vård, värme och trygghet. Märta är klok, försiktig, ställer alltid saker till rätta, nästan som en gammal tant. När vintern piskar på får hon bära ullhalsduk, och det bjuder hon på utan knot, även om hon ser smått teatralisk ut.
Katten Maja Nilsson flyttade in själv. En morgon på väg till nattpasset kastade sig ett snöigt, smått hysteriskt kattskrälle över mina fötter. Jag gav henne mackor med ost och skinka, satte lapp i porten: “Snälla, släpp inte ut katten! Kommer efter jobbet städar efter mig om det behövs. Lina, lgh 15.” Väl hemma döpte jag henne spontant till Maja Nilsson och hon svarade direkt! Maja grå, kraftfull, mycket bestämd ordnade snabbt rutiner för hela flocken, till och med nattliga kontroller.
Sist kom en liten kattkille, Måns, som jag räddade undan skator i stadsparken. Han var rädd, stilla, aldrig i vägen ett mönster som hållit i sig upp i vuxen ålder. Tillsammans utgör de mitt gäng, mitt hjärteguld.
Men jag vet att för många killar blir det för mycket. Två hundar och tre katter även om min lägenhet är rymlig, så är det ovanligt. Mormor sa ofta: “Lina, det blir svårt att hitta någon som förstår så många djur.” Jag brukade svara att då var han ändå inte rätt för mig.
Jag dejtade Anton halvåret när jag precis börjat på akuten, men han stod knappt ut med hårstrån och djurmat. Inga tårar efter det. Sen kom Simon, trevlig, sportig, rätt snygg, med många medaljer i simning. Han visste hur han skulle charma och hjälpte mig ibland promenera med Bisse och Märta. Vi pratade om giftermål.
Men, under ytan ville husdjuren inte veta av honom. Bisse morrade, Märta gömde sig, katterna smög undan och Maja fräste när han kom nära. En kväll såg jag honom ge Märta en spark, bara för att hon smutsat ner hans skor. När Bisse försökte skydda henne fick även hon stryk.
Jag rusade ut, slet kopplen ur Simons händer och gav honom ett rakt slag över knogarna med samma koppel.
“Aj, Lina, vad gör du?!”
“Blev det plötsligt synd om dig? Hur vågar du slå mina djur? Är det så du visar kärlek?”
“Äh, de behöver lära sig, så de inte trampar på folk,” muttrade han.
“Stick. Kom inte tillbaka.”
Han flinade: “Herregud, vilket zoo, vem vill leva så?”
Deras ord brände i mig i månader. Jag hade nästan trott på kärleken, men upptäckte för sent hans sanna jag. Återigen ensam, och ute i kylan.
Men livet kan vända. Ett år senare mötte jag Erik Jakobsson ortoped och lång, tystlåten, men full av värme. Han frågade om mitt nummer efter att vi samarbetat en natt på akuten. Kärlek vid första ögonkastet! Jag trodde inte på sådant, men så fel jag hade.
Månaderna flöt ihop möten, samtal, middagar. Sakta förstod jag att Erik ville något hållbart. Men rädslan gnagde: om han visste om min flock djur, skulle han lämna mig? Till slut gömde jag alla djuren hos mormor. De har alltid trivts där, mormor tog emot men muttrade:
“Lina, börja inte med lögner du är bättre än så.”
“Men mormor, jag orkar inte förlora Erik också. Han kanske klarar av sanningen när vi är gifta.”
“Du vet vad du gör men var försiktig.”
Jag hämtade dagligen mina fyrbenta för kel och lek. Erik märkte inget och friade till mig, gav mig en silverring med ametist. Jag, lyckligast i stan, men ändå brände skuld inom mig. Allt gick fort provsmakning av menyn på restaurangen, provning av brudklänning, samtal om gäster och fest.
En dag kom Erik hem till mig för första gången. Jag stress-städar, hinner inte tömma soptunnan. Plötsligt öppnar han locket och hittar tomma katt- och hundmatsförpackningar. “Var kommer det ifrån?” frågar han. Jag mumlar nåt svävande och skiftar samtalsämne.
Under tiden i mormors hus råkade postkvinnan lämna grinden öppen. Bisse, Märta, Maja, Ture och Måns smet ut. Grannarna såg förvånat på när djuren, med Bisse i täten och Maja längst bak som ordningsvakt, travade genom staden. Märta hade sin halsduk på svaj. De visste var hemma var.
Plötsligt krafsade det på dörren. In strömmade hela gänget, snötäckta, glada. Erik stod och gapade.
“Vilket sällskap är detta?”
Jag satte mig på skohyllan och grät av skam.
“Är de dina? Alla?”
“Ja. De bodde hos mormor.”
Bisse och Märta började skälla på Erik, Maja fräste.
“Du sa att du inte hade något arv”
Utan ett ord tog han på sig jackan och gick hem. Jag ringde mormor för att lugna henne, låg sedan hulkande bland djuren, överväldigad av tomhet och min egen lögn.
Ett par timmar gick, så plingar det på dörren. Där står Erik med påsar från djurbutiken, ler, ställer in dem i köket, går ut igen.
“Stäng inte dörren, är strax tillbaka!”
Han kom tillbaka några minuter senare med en tax i röd overall i koppel.
“Det här är min hund, Freja. Och så Misse, katten, som bott hos min syster. Kan de joina flocken?”
Åren har gått. Lina Nilsson och Erik Jakobsson minns den dagen med skratt. Vem vet hur livet hade blivit, om inte våra pälsiga vänner förde oss samman. Kanske var det vårt riktiga bröllopsgods och vår lycka.
