Min man och jag är lyckligt gifta.
Vi träffades när vi studerade på universitetet. Jag hade egentligen aldrig tänkt stanna kvar i Stockholm utan ville tillbaka hem till Umeå. Med min utbildning visste jag att jag skulle vara stjärna i min hemstad specialist på hjärtsjukdomar, fast för djur. Jag tar hand om katter, hundar och till och med kor. Det finns inte många rika djurägare här, men de finns, och även de med mindre pengar kommer för att deras djur ska få den bästa vården.
Min man är också veterinär, riktigt vass på att ställa diagnoser. När jag frågade runt på de lokala klinikerna märkte jag att det egentligen bara gjordes rutinsaker kastreringar och vaccinationer. Ingen tar sig an de svåra fallen det är inte lönsamt, säger de.
Så vi öppnade vår egen klinik. Vi arbetar med komplicerade fall och är noga med att erbjuda ordentliga utredningar. Vi hjälper även andra veterinärer med forskning och råd. Det går bra för oss, för vi samarbetar som ett lag.
Vi tjänar bra, men vi har inte höga priser. Därför är vi alltid fullbokade. Vi har redan köpt en egen lägenhet, anställt assistenter, och nu slipper vi bo på kliniken. Jag har tid till barnen och hemmet också.
Men min mans föräldrar är ändå inte nöjda.
Jag vet att de blev besvikna när han flyttade till mitt Umeå, de ville ha oss tillbaka i Stockholm så att han kunde ta över och flytta kliniken och familjen dit. Jag förstår inte riktigt varför de är missnöjda han har två systrar som bor kvar hos dem, de är inte ensamma. Dessutom har vi hjälp båda systrarna med pengar till handpenning när de köpte sina bostadsrätter.
Jag är alltid artig mot min mans föräldrar.
Men de har verkligen aldrig hört talas om gränser eller respekt för privatlivet.
Idag ringer min svärfar:
Vi ses kl 19 ikväll. Kom och hämta mig.
Det är kl 17 nu. Då får du skynda dig.
Jaha, jag måste hämta barnet, se till att min assistent är glad över att behöva jobba över, och jag säger ingenting om den sabbade tårtan som jag just börjat baka.
På vägen.
Yngsta barnet sitter bak, fastspänd i bilbarnstolen.
Min man är kvar på kliniken han har fått in ett skadat djur och ska operera. Min svärfar vägrar låta mig ta taxi.
Så jag kör själv.
Redan när svärfar kliver in börjar han högljutt prata i telefon och leta efter någon bortglömd bilnyckel. Jag vägrar gå ur bilen vill inte väcka barnet.
Han sätter sig, smäller igen dörren och börjar skälla på mig: Du kunde väl gått ut. Min dotter sover, väck henne inte. Vadå, säger han och drar upp volymen på mobilen, den som vill sova får väl göra det ändå.
Barnet vaknar och börjar gnälla.
Tror ni att morfar försökte trösta henne? Gav han henne ens någon leksak?
Nej, självklart inte. Istället fick jag höra att vi har ouppfostrade barn, och att det är mitt fel eftersom jag är hemma med dem man växer ju inte av att sitta hemma framför tv:n. Men att jobba fem och ibland tiotolv timmar på kliniken, räknas det verkligen som att vara hemma?
Men hans son arbetar, minsann!
Sedan klagar han på att jag kör för fort och att vi kommer dö. Och så informerade han mig om att min man redan har en ny fästmö hemma i Stockholm, en ung kvinna som kommer föda honom ordentliga, lydiga barn.
Barnet gnällde, och morfar vände sig om och röt åt henne att vara tyst när de vuxna pratade.
Så jag vände om.
Körde honom direkt till tågstationen: Hej då. Ja, hej då…
När jag kom hem stod min man i dörren och såg bekymrad ut hans far hade redan skickat filmer till honom. Jag gav över vår gråtande dotter:
Ett enda hårt ord till och du kan åka till din pappa. Där väntar din nya fru och lydiga barn. Under tiden, börja med middagen annars börjar jag väl också skrika.
Min man tittade bort, och jag insåg att vi haft den här diskussionen förr. Hans pappa kommer nog aldrig hälsa på oss igen.
Ibland måste en människa själv bestämma gränserna i sitt liv även om andra aldrig förstår varför. Först när du står upp för dig själv och din familj, kan du verkligen känna dig fri.
