31 mars
Ibland finns det knappt ord som räcker till för att beskriva allt jag bär inom mig. Igår hände något som förändrade allt.
Jag har levt länge i ett kyligt äktenskap med min man, Henrik. Våra samtal tystnade för länge sedan och ilskan i huset låg som ett lock över oss. Men så, för ett par dagar sedan, föll jag ihop hemma hjärtat stannade. När livet höll på att lämna mig såg jag en ängel, så tydligt och verkligt. Den sade att mitt livs handlingar skulle vägas ännu hade jag inte gjort tillräckligt gott för att få komma in i himlen. Ängeln erbjöd mig några dagar till, så att jag kunde rätta till min del. Jag tackade ja och vaknade till hemma igen, i vår lägenhet i Uppsala.
Henrik sade ingenting till mig när jag kom tillbaka. Han sov på soffan nuförtiden, och jag hade för länge sedan slutat laga mat till honom. Just nu stod han och strök skjortan för morgondagen.
Jag tänkte för mig själv:
Jag borde försöka förena oss igen. Han förtjänar bättre än det här, och det gör jag också. Kanske kan jag börja med att överraska honom.
När Henrik gick till jobbet tvättade och strök jag alla hans kläder. Lagade hans favoriträtt till middag, dukade med ljus och tulpaner på bordet. På soffan lade jag en lapp:
“Kanske vore det skönare för dig att sova i vår säng, den där våra barn blev till. Sängen där vi tröstade varandra genom svåra nätter, där närheten fanns, trots rädslor och bekymmer. Kärleken finns fortfarande där och väntar på oss. Om du kan förlåta mina misstag så möt mig där.”
Din hustru
När jag skrev raden “Om du kan förlåta mina misstag” stannade jag upp.
Har jag blivit galen? Ska jag be honom om ursäkt? Han som alltid kom hem så arg efter att ha blivit av med jobbet på bruket. Jag slet med vårt sparsamma hushåll, fick stå ut med hans ilska och oro. Han började dricka, satt timmar i fåtöljen och tystade barnen när de bara ville leka. Han skällde ut mig när jag försökte prata. Han rev ner allt vi hade och ändå är det jag som ska säga förlåt?
Jag rev sönder brevet, ilsken och förvirrad. Då hörde jag åter ängelns röst:
Tänk på det: det krävs bara några goda handlingar till, så når du himlen. Annars förblir du utanför.
Jag funderade länge.
Är det värt det?
Till sist skrev jag ett nytt brev, med ännu varmare ord:
“Jag förstod aldrig din rädsla när du förlorade jobbet som gett oss trygghet så länge. Du måste ha varit livrädd. Jag minns drömmarna om våra dagar som pensionärer, vad vi skulle göra tillsammans. Jag kunde ha hjälpt dig förverkliga dem, istället för att pressa dig att köra taxi som du hatade.
Minns du natten jag förstörde dina kärleksbrev och brände dina målningar? Jag blev så arg på att du stängde in dig med dina färger, la pengar på penslar och skrev dikter till mig. Jag borde ha hjälpt dig sälja tavlorna de var vackra. Jag var lika rädd som du, trygg bara när du hade fast lön. Jag såg aldrig din smärta.
Förlåt mig, min älskade. Jag lovar att allting ska bli annorlunda nu. Jag älskar dig.”
Din hustru
När Henrik kom hem från jobbet kände han genast att något hade förändrats. Doften av mat, stearinljusen, hans favoritmusik, välkomstlappen på soffan.
När jag kom ut ur köket med maten såg jag honom stå gråtande, som ett litet barn. Jag ställde fatet, la armarna om honom. Vi behövde inte säga något. Vi grät tillsammans. Han lyfte mig i famnen, bar mig till sängen. Vi älskade med samma passion som när allt var nytt.
Efteråt åt vi tillsammans, skrattade åt barndomsminnen om våra barn och kände en värme som jag saknat.
När jag senare stod och diskade såg jag ut genom fönstret och såg ängeln stå där i trädgården. Jag sprang ut, tårögd:
Snälla, låt mig stanna ett litet tag till. Jag vill hjälpa honom hitta tillbaka till målandet, laga det jag själv förstört. Jag lovar, snart blir han lycklig igen. Då följer jag med dig.
Ängeln log:
Du behöver inte följa med någonstans. Du är redan i himlen. Du har gjort dig förtjänt av det. Glöm bara aldrig det helvete du levde i och kom ihåg att himlen ofta är närmare än man tror.
Då hörde jag Henriks röst inifrån:
Älskling, det är kallt! Kom och sov. Imorgon är en ny dag.
Jag log för mig själv:
Ja tack gode Gud, imorgon är en ny dag.
Till eftertanke:
Du som klagar över vad du inte får har du tänkt på hur mycket du själv ger?
Du som lider ser du hur mycket smärta du ger andra?
Du som anklagar för okunskap granskar du din egen insikt?
Du som dömer andras fel ser du dina egna?
Du som säger att du är en uppriktig vän är du ärlig mot dig själv?
Du som saknar och längtar ser du vad du redan har?
Du som kritiserar världen gör du något för att förändra den?
Du som drömmer om himlen hur mycket gör du för att minska helvetet här på jorden?
Du som säger att du är ödmjuk är du verkligen det?
Du som fördömer ondskan sprider du godhet?
Du som klagar på likgiltighet visar du kärlek själv?
Du som fruktar fattigdom tar du väl hand om det du har?
Du som sticks av törnen planterar du rosor?
Du som är rädd för mörkret tänder du ljus?
Du som fokuserar på dig själv bryr du dig om andra?
Du som känner dig liten försöker du växa?
Du som fruktar ensamhet ger du din närvaro till någon?
Du som är rädd för sjukdom tar du hand om din hälsa?
Du som längtar efter fred arbetar du för att bekämpa konflikter?
