Goda avsikter
Tove! Äntligen! Jag har blivit helt till mig, Margareta Pettersson öppnade dörren och slöt sin syster i famn. Jag vet varken ut eller in!
Lugna dig nu först, svarade lugna, stadiga Tove Pettersson och klev in i hallen. Är hon hemma?
Nej! Hon packade med sig barnen i morse och for iväg! Margareta gestikulerade hjälplöst. Vägrar lyssna alls. Det är kärlek, påstår hon!
Vad ska jag säga, Maggan? Har du släppt taget om flickan får du stå ditt kast. Låt oss slå oss ner och ta allt från början. Berätta för mig, och sen kan vi se vad som ska göras.
Tove marscherade mot köket, och satte sig med allvar medan hon iakttog sin syster fixa teet.
Du kan väl skölja tekannan med hett vatten först! Hur många år har jag tjatat om det nu?
Margareta ryckte till, grep kannan, svängde sig och brände genast fingrarna på örat.
Gud, jag lär mig aldrig! Låt mig, Tove! Sätt dig ner, annars skadar du dig snart på riktigt i din stress.
Tove föste Margareta till bordet och självmant skötte teet.
Sådär! Nu vill jag höra. Tala om allt! Vem är han? Vad har hänt? Vad tänker Lina på?
Margareta grep sina händer kring koppen. Vad skulle hon säga? Hon visste knappt själv varför det hela oroade henne så mycket. Mannen dottern tagit hem var ju trevlig: inget drickande, inget slarv, hade eget bilverkstad inget märkvärdigt men ändå ett arbete. Händig var han också, kranen som läckt i en månad fixade han på en gång, till och med efter att rörmokaren försökt utan framgång. Men Margareta hade vant sig, efter alla år och systerns ord, att den yngsta dottern betydde problem. Det krävdes mer än ett gott intryck för att hon skulle lita på Linas beslut, och deras historia var udda. Vem hade hört talas om att en man som lever av att reparera bilar, plötsligt skulle laga någon okänd kvinnas bil gratis? Och för att det var vinter och Lina blev stående med barnen mitt i snöyran? Så gör ingen, inte ens i iskalla Stockholm. Men den här Dan, som han hette, återkom helg efter helg för att se hur barnen mådde och om bilen gick som den skulle. Halvår hade gått men han dök fortfarande upp. Lina hade blivit helt uppslukad tänkte varken på barn eller mor. Bara äktenskap för henne! Inte lärde hon sig av första gången!
Hon berättade allt detta för Tove, som väntade tyst och sedan levererade sin dom. Margareta litade mer på sin syster än på sig själv så hade det alltid varit. Som barn var hon ständigt i Toves släptåg, den stora systern som på sätt och vis uppfostrat henne när pappa dog ung och deras mor jobbade dag och natt, och ansvar hamnade på Tove:
Tove, du är stor nu. Du måste hjälpa till!
Åtta år emellan dem. Mamma först skrattade, sedan blev hon rädd när hon fick veta att Margareta var på väg. Det var tuffa tider. Men både maken och dottern hade sagt:
Vi klarar det!
Katarina trodde dem och Margareta föddes tanig och svag, men Tove var alltid där. Katarina flätade små flätor, på väg mot jobbet, och sade:
Du är som hennes skyddsängel, hur mycket folk än säger att de inte finns.
Tove ledde lillasystern till förskolan varje morgon innan skolan, återvände för att hjälpa henne med läxor. Redan före första klass kunde Margareta skriva vackert och läsa snabbt. Hela första klassens program hade gåtts igenom redan, tack vare Tove. Och tur var det Margareta blev sjuk igen och tillbringade mestadels första året hemma.
Katarina släpade henne till läkare, men de sade:
Ge henne tid. Hon anpassar sig och det ordnar sig.
Tove styrde med vitaminer och medicin, övervakad eftermiddagssömn, härskade med rynkade ögonbryn över lilla Margo och hennes motvilja mot mjölken.
Jag avskyr den! Skinnet!
Sluta gnälla! Det är för ditt eget bästa!
Gråt och protester hjälpte inte mjölken skulle ner.
Läkarna fick rätt och den extra omsorgen bar frukt. Margareta frisknade till, klarade sig bättre i skolan och när hon tog studenten kallade mor på systern, som själv precis blivit gift och snart skulle ha sitt första barn.
Vad ska vi göra med henne nu?
Hon måste plugga vidare, mamma. Ett sånt huvud får inte försvinna.
Jag orkar inte själv.
Men vi hjälps åt!
Stipendiet var blygsamt, men Margareta var van att spara. Tove kom en gång i månaden med välfyllda väskor, undersökte systrarnas studentrum ingående.
Varför är det så dammigt? Beter du dig som ett svin?
Margareta slet fram dammtrasan, fast rummet alltid var städat när systern kom hon visste att Tove skulle kontrollera allt.
När mamma blev sjuk gick Margareta på andra året. Hon hade just rodnat och berättat om sin pojkvän när beskedet kom.
Tove! Vad gör vi?
Du? Inget! Plugga vidare! Och INGET till mamma att du vet, förstår du? Jag tar det här.
Margareta hann bara säga adjö, närde henne sista veckan. Bet ihop när medicinerna inte hjälpte och mor stönade, gick ut i köket, bet i det gamla träsleven pappa gett, och skrek ljudlöst när tårarna vägrade komma.
Tove ärnade sig. Hon gjorde det som måste, drev systern att vara stadig.
Räcker nu! Vad hjälper det mamma om du gråter? Låt henne gå i fred!
Orden var som isvatten över Margareta. Vad var hon för dotter om hon knappt kunde hålla ihop?
Katarina gick bort en tidig morgon, höll Margareta i handen och för första gången på länge grät Margareta öppenhjärtigt. Allt det förträngda kom ut nu var det äntligen tillåtet.
Systrarna bytte sedan bort föräldrahemmet. Margareta fick en liten etta nära Tove.
Bra byte. Du stannar nära. Tove granskade noggrant, satte igång renovering själv med hjälp av sina trogna arbetskamrater.
Tove, arbetsam och noggrann, blev snart mästare bland kvinnor firman hon startade gick runt på rykte och rekommendationer. Parallellt pluggade hon vidare och klagade då:
Det finns aldrig tid! Om Alex bara kunde hjälpa till
Men företaket mötte snart motgångar. Tove kämpade, men tiderna blev tuffare. Det var knappt att de klarade sig.
Alla kan inte ha mitt huvud och mina händer! Jag blir ju generad för kunderna
Då redogjorde Margareta för barnen och deras situation. Trots att maken aldrig riktigt fallit Tove i smaken, kände Margareta alltid skuld, första gången hon gått emot sin auktoritet. Maken, Mattias, visade sig vara enveten; det tog honom tre år innan Tove accepterade honom. Han värnar om familjen, älskar döttrarna, är ständigt hemma på helger. Tove rynkade på näsan över detta.
Inte rätt. Han ska inte vara dagmamma de blir bortskämda!
Margareta höll med men tänkte att Tove nog var avundsjuk, för hennes Alex höll sig helst borta. När deras son hamnade i trubbel, vägrade Alex hjälpa till och allt föll på Tove. Sonen blev till slut skickad till lumpen det gjorde honom gott; han trivdes och stannade kvar.
Med en general till mamma var det väl givet!
Sonproblemet var löst när dottern började “krångla”.
Mamma, jag väntar barn!
Tove sjönk ihop på soffan.
Hur? Du fyllde just arton!
Och vad då? Jag är myndig. Inga föreläsningar, mamma.
För sent! Nu blir det bröllop.
Han vill inte gifta sig.
Nåja! Det blir så ändå. Mitt barn växer inte upp utan far!
Dottern tvivlade inte ett ögonblick: bara hennes mamma kunde ordna sådant här.
Bröllopet firades inom en månad, och Tove fixade boende åt dem.
Livet lugnade sig i några år. Men snart började problemen regna från Maggans håll fast hennes döttrar var robusta, friska och levnadsglada.
Hejdlöst starka! Margareta tittade stolt på flickorna Sofie och Lina. Inte som jag! Kommer du ihåg hur sjuklig jag var, Tove? Dessa är pigga som unghästar.
Bra det! Bara de är kloka också.
Och det var de, fast olika varandra. Sofie försiktig och blek, Lina livlig och färgstark släkt på pappas sida. Båda gick i samma klass, och även det var Toves idé.
Blir lättare så.
Det gynnade egentligen bara Sofie. Linas skolgång gick lätt, dessutom drog hon med sig systern. Mattias var stoltast i världen över sina flickor.
Men så, precis när de gick in i sjätte klass, dog Mattias i en bilolycka. Mor och döttrar satt på sjukhuset dryga veckan, men ingenting gick att göra.
Stackare små Tove kramade flickorna. Men ni är inte ensamma. Jag finns här. Det kommer gå.
Flickorna vågade knappt titta på sin mor, som förändrades snabbt; blev bister, håglös och arg. De kröp varje natt tätt intill henne för att försöka trösta, minnas den mamma de hade när pappa levde.
Åter var det Tove som räddade dem höll ett brandtal till Margareta för att hon inte skulle förlora barnen också.
Du tänker bara på dig själv! Titta på dem! De behöver dig NU!
Sakta återvände livet till normalitet, om än med mindre glädje.
När båda flickor i tioan blev förälskade samtidigt, reagerade Sofie precis som Tove ville: avstånd. Lina, däremot, var mer bestämd.
Jag älskar honom!
Vad ska du ha för man, du vet ju inget! Tove försökte få henne på andra tankar.
Om du älskar honom får du gifta dig, då!
Han behöver bara prata med sina föräldrar först.
Till sist stod det klart att Lina ärvt Toves beslutsamhet. Året senare blev det bröllop, och Margareta grät hela festen, medan Tove undrade varför de hade så bråttom.
Barnbarnet kom dock först två år senare, och Lina fortsatte plugga trots nya barnet. Både hon och hennes make, Daniel, jobbade hårt och klarade sig hyggligt, hennes svärfar fixade jobb åt henne som ekonom på företaget.
Margareta var lättad men Tove fortsatte att varna:
Går det för bra, kommer störten. Med Linas humör kommer det alltid trubbel.
Och trubbel kom, men oväntad väg. Daniel, som jobbat mycket, hade varit otrogen. Lina fick veta det på det mest förödmjukande sätt av älskarinnan själv. Chocken var stor men Lina höll masken inför pojkarna.
Det blev en smärtsam skilsmässa. Daniel förändrades, slogs om varenda detalj inför domaren, och Margareta försökte skydda sin dotter så gott det gick. Svärföräldrarna bad henne säga upp sig, men fortsatte att skämma bort barnbarnen.
Lina byggde sakta upp sitt liv igen tack vare modern och syskonens stöd. När hon så småningom träffade Leon, kom Tove genast springande med misstankar han tjänade mindre, Lina hade bil och lägenhet.
Han är väl bara ute efter pengarna, eller? Men Margareta vågade inte tro det skulle gå illa.
Tove insisterade på kontroll:
Ring Lina nu! Och när Margareta tvekade plockade hon upp mobilen själv. Mamma är dålig. Kom NU.
Lina for orolig i väg. Leon försäkrade att han fixar barnen.
Väl på plats ställdes Lina inför tuffa anklagelser om sin livsstil. Något brast i henne där och då.
Har ni inga egna problem att ta hand om? Tror ni att ni kan styra mitt liv? Jag är vuxen! Och blir det fel får jag stå mitt kast.
Se då till att ta ansvar, på riktigt! Tove röt.
Jag är så trött på att ni alltid ska lägga er i, på att ni kollar mig och jämför med Sofie. Se till era egna liv!
Tove blev röd av ilska, men Lina log bara kallt.
Nu är det slut på rapporteringen. Kommer ni nära min familj märker ni nog att jag vuxit ifrån er.
När Margareta försökte hinna emellan fick hon hjärtklappning, segnade ner. Lina grep telefonen, Tove blev plötsligt stum såg bara lilla Margo sittande där och vägrade dricka sin mjölk.
Lina! Ring ambulansen!
Margareta överlevde. Dagen därpå samlades familjen på akuten. Tove gick stapplande fram till Lina:
Dina ursäkter är godtagna.
Det viktigaste nu är att mamma blir bra.
Margareta och Tove försonades på sjukhuset. Aldrig mer skulle Margareta lyssna på Toves kritik om barnen. Och Tove, efter en lång tid, accepterade. På Linas och Leons bröllop var det Tove som ropade “Kyss bruden!” och gav sin välsignelse.
Och när Tove själv blev sjuk, var det Lina och Leon som fanns där skjutsade till läkare, hjälpte med allt innan hon blev sängliggande. De fann snabbt ett språk, och efter en tid, när Tove låg där med sista krafterna, sade hon med ett leende:
En riktig man fick du där, Lina. Håll fast vid honom! Förstått?
Jag förstår! log Lina.
Och det var Lina som höll Toves hand när hon tog sitt sista andetag. Det sista Tove sade var:
Tack.
