Så här blev det att vi träffades
Niklas, hur är det med dig egentligen? frågade Elvine och såg oroligt på honom efter flera minuters tystnad. Du ser ut som om du sett ett spöke Allt okej?
Jodå, det är lugnt, svarade Niklas och lyckades samla sig. Han lade besticken åt sidan och tog ett djupt andetag medan han tog glaset med äppelmust, bara för att vinna sig några extra sekunder innan han behövde ge sitt svar.
*****
Niklas stod utanför porten till Elvines hyreshus i Vasastan. Han fattade tag i dörrhandtaget till den stora gröna ytterdörren men stannade plötsligt till.
Han ville verkligen inte gå in.
Niklas visste att han var förväntad. Han hade ju lovat Elvine att hälsa på hennes föräldrar, men nervositeten höll ett fast grepp om honom.
Det kändes så pinsamt en vuxen man som står darrande med knäna som en gymnasist kallad till tavlan.
Det hela verkade så enkelt: öppna dörren, gå in på innergården, ta hissen till tredje våningen och hitta lägenhet 36…
Men något höll honom tillbaka.
Ett slags irrationell oro band honom vid platsen, och han kunde inte komma vidare.
Allt han ville var att bara vända om hemåt, eller till andra sidan stan. Bara bort härifrån.
Varför gick jag ens med på det här? mumlade han och tog ett steg bakåt. Det är ju upplagt för att de inte ska gilla mig.
Han tog några steg till ifrån huset och lyfte blicken mot fönstret på tredje våningen, där ett varmt ljus lös upp.
Det fönstret lös tydligare än alla andra på gården, tyckte han som en liten fyr, så att det inte skulle vara någon tvekan för honom om var han skulle.
Men det hjälpte föga. Han ville fortfarande inte gå upp.
Det enda som gjorde att han stod kvar var tanken på hur Elvine skulle reagera om han bara smet därifrån. Hon hade ju verkligen bett honom komma.
Och han hade lovat.
*****
Niklas, det är en liten grej bara… Men bli inte nervös, okej? Mina föräldrar vill träffa dig, hade Elvine sagt kvällen innan och log lite försiktigt.
Elvine det var hans flickvän.
De satt tillsammans på ett mysigt kafé på S:t Eriksplan, där de skrattade, pratade om planer till helgen och drack cappuccino. Han hade tuggan i munnen när hon kom med nyheten att hennes föräldrar ville bjuda hem honom till middag. Han stirrade på henne ett långt ögonblick, försökte avgöra om hon skämtade.
Men det här var inget ovanligt det är klart att hennes föräldrar ville se killen som deras dotter dejtar på riktigt, kanske till och med deras blivande svärson.
Men ändå.
Niklas var orolig för att han inte skulle duga. Mer exakt att han inte var bra nog i deras ögon. Och han hade ju sina skäl.
Hennes mamma, Helena, hade jobbat på Stockholms universitet i hela sitt yrkesliv från lektor till rektor, och nu satt hon tydligen på ett viktigt jobb på Utbildningsdepartementet.
Pappan, Stellan, började själv som ingenjör på Skanska, blev senare vice VD, och driver nu sin egen byggfirma och var bjuten på lunch med borgmästaren.
Och Elvine hade, vid trettioett, gjort karriär som chefsjurist på en stor finanskoncern.
Vad hade då Niklas åstadkommit i sin karriär, vid trettiofem? Han var systemadministratör på en mindre IT-firma. Utan universitetsutbildning. Visst, lönen var väl okej för att vara Stockholm, men han såg inte så mycket framtid där.
Och nu skulle han sitta vid samma bord som Elvines topputbildade föräldrar. Vad skulle han säga? Vad skulle han se dem i ögonen för?
Hur träffades han egentligen och Elvine? Helt av en slump.
Just den dagen hade Niklas bestämt sig för att ta en promenad i Hagaparken, och Elvine var också där med två vänner. Vännerna gick för att köpa glass medan Elvine väntade kvar vid bänken, ringde sin mamma.
Hon såg därför inte att en snubbe på elscooter, vinglande och förmodligen berusad, kom rasande rätt mot henne.
Niklas reagerade instinktivt tog tag i Elvine och drog henne ur vägen precis när scootern swishade förbi och sedan körde rakt in i papperskorgen.
Men vad gör du?! utbrast Elvine först, men när hon såg vad som hänt, förstod hon.
Efter det började de prata. När vännerna återvände, stod de kvar och skrattade. De bytte telefonnummer. Och nu har det gått ett halvår.
Allt det där snurrade genom Niklas huvud när Elvine nämnt över middagen att föräldrarna vill träffa dig.
Han var så nervös att han skulle behöva konfrontera dem, eftersom han hade erfarenhet han hade förlorat sin första ungdomskärlek på grund av sånt här: att hennes föräldrar tyckte han var fel sorts kille.
Och nu riskerade han att förlora Elvine…
Niklas, hur mår du? Du blev sådär blek. Är du säker på att du är okej? Elvine såg honom rakt i ögonen.
Jo då, det är bra, svarade han, försökte le. Han plockade upp sitt glas med must igen för att vinna sig lite tid.
Så… kommer du imorgon?
Vart?
Hem till oss förstås! log Elvine. Mamma tänkte laga en klassisk söndagsstek, och pappa har fått tag i ett exklusivt rött från sin vinvän. Det enda du behöver göra är att tacka ja! Så, kommer du?
Jag vet inte mumlade Niklas. Känns bara som att dina föräldrar nog inte riktigt gillar såna som mig.
Jaha, varför det?
Jag har ju ingen examen, liksom… Kan bara installera mjukvara och rädda folk när deras hårddiskar kraschar. Du vet, de drömmer väl om någon med stort jobb eller politiker till svärson. Men jag…? Vad har jag att visa upp…?
Oroa dig inte, skrattade Elvine, tog Niklas hand. De är vanliga människor mitt i allt, du känner dem ju inte ännu! Kom imorgon klockan sju, okay? Ingen stress.
Mm, svarade Niklas, fast han visste inte alls om han vågade dyka upp.
*****
Så blev det söndag.
Niklas stod utanför porten i fuktig febrikväll, fem i sju. Han… ja, han visste ärligt talat inte om han skulle gå in eller gå därifrån.
Han visste ju att han någon gång måste träffa hennes föräldrar på riktigt han hade faktiskt tagit henne på fullaste allvar, ville till och med fria henne. Men inte idag, det kändes bara fel.
Inom några månader kanske han skulle bli befordrad inom IT på firman då kunde han i alla fall kliva in med rak rygg. Men nu?
Han skulle just vända om när mobilen vibrerade i fickan.
Det var Elvine.
Hej, Niklas! hörde han hennes sprudlande röst. Mamma har dukat och vi har nästan klart! Pappa är lite sen, men han är på G nu. Är du nära?
Hej, Elvine han tvekade, rösten knappt hörbar. Jag är typ…
Det är dålig täckning, är du här snart?
Ja ja, jag är nästan framme, suckade Niklas. Men…
Hör du, om det är som igår, så vill jag inte ens lyssna på dig nu. Det kommer gå bra! Jag går ner o möter dig om du vill?
Nej, nej, svarade Niklas snabbt. Jag kommer snart.
Bra, vi väntar.
Niklas stoppade mobilen i fickan, gick långsamt ifrån porten och masserade tinningen.
Fan också, tänk om jag träffar Stellan direkt här ute, orkar inte det oroade han sig, och lufsade iväg längs huset.
På hörnet mötte han en snubbe och låna en cigg trots att han slutat röka för länge sen. Det fick honom att slappna av, tankarna skingrades lite när röken smälte ihop med kvällsdimman.
Han stod där och rökte, blicken slängde åt sidorna till höger låg sopkärl, till vänster en öde liten grusyta där en hund låg hopkrupen i snön.
Först blev Niklas lite spänd herrelösa hundar kan vara knepiga, tänkte han. Speciellt om man verkar uttråkad och kall.
Men när han gick lite närmre såg han att hunden som låg där liksom hopkrupen inte brydde sig alls. Den bara låg där, helt utslagen.
Konstigt att den låg rätt på snön, men vad hade den för val… Ingen skulle släppa in den i trapphuset direkt.
*****
Hunden hade tydligen inget namn där och då, men vi kallar honom Max som alla slår följe på plattan.
Max hade knappt fått någon mat på flera dagar.
Han hade bott på en annan gård tidigare, där han ibland fick en matbit av någon snäll granne. Men så fanns det en kvinna som bestämt sig för att driva bort honom, skrev till kommunen och samlade grannarna i protest.
Halva huset ville hjälpa, andra halvan ville bli av med honom:
Den där herrelösa hunden ligger vid lekplatsen där våra barn leker! klagade kvinnan gång på gång. Tänk om den biter någon? Ser ni inte hur elak och hungrig den ser ut!
Men sanningen var att Max inte var vare sig elak eller hungrig han såg mest bara ledsen ut. Han hade haft en liten pojke som första husse Albin.
Första gången blev Max upplockad av en liten Toyota Corolla utanför en villaväg någonstans i Sörmland, pojken Albin hade ropat: Snälla mamma, titta vilken fin hund! Kan vi ta med honom till landet? Och visst, så blev det.
Men när semestern var över och familjen skulle till stan, fick Max inte följa med.
Vi kan inte ha en hund i lägenheten, sa de. Vem ska gå med honom?
Inte jag, sa Albin villrådigt.
Så Max blev kvar. Han förstod aldrig varför.
En gång till blev han räddad av en vänlig själ, men kort därefter försökte kvinnan pracka på honom till folk på Hötorget med löfte om att han var renrasig, fast papper saknades. Så småningom hamnade han hos ett ungt par, som när han blev större insåg att han bara var en vanlig blandras och så blev han dumpad igen i en förort.
Tur i oturen det var vår, och inte kallaste vintern. Sedan dess var han själv.
Max hade trivts i det nya området, gömt sig för större, ilsknare hundar och ibland blivit bjuden på rester av lekande barn, där han brukade tänka på Albin.
Ibland hoppades han att någon skulle komma och ta hem honom. Men när kvinnan börjat kasta pinnar och skrika på honom, kom den där oron. De andra grannarna började också ge honom onda ögat trots att han bara låg där och mindes.
Så Max fattade själv beslutet. Det var bäst att lämna platsen.
Nu låg han i kylan, så svag av hunger och kyla att han knappt kunde röra sig alls.
Och jo, han såg Niklas stå där. Hoppades inget, förmodligen skulle männen försvinna snabbt och lämna honom där han låg.
*****
Niklas rökte färdigt, trampade bort fimpen och gick mot sopkärlet. Kunde lika gärna ha slängt den direkt på marken men hans mamma hade alltid sagt: Om du vill göra världen lite bättre börja med dig själv.
Just när han kom till soprummet rullade en svart Volvo in på gården. Han fick för sig att det nog var Elvines pappa Stellan, så han skyndade sig undan, ut mot grusytan och snubblade nästan över Max, som låg där i snön.
Hoppas för guds skull inte att han börjar skälla nu, tänkte Niklas nervöst.
Men Max reagerade inte överhuvudtaget.
Hallå där, hur mår du? frågade Niklas spontant. Ingen reaktion. Han vågade sig närmare, hukade sig och lade handen på hundens rygg.
Ingenting.
Det fanns ändå liv; han andades tungt, långsamt, helt utmattad.
Det var tydligt om ingen gjorde något nu, skulle Max nog inte överleva ens till morgonen.
Så Niklas lyfte honom i famnen och började gå mot porten. Han visste inte exakt vad han skulle göra, men någon form av veterinär akut det borde väl finnas i stan?
Alla portarna var låsta. Så han började helt enkelt traska mot nästa kvarter, bestämd att hitta någonstans med värme.
Telefonen i fickan vibrerade om och om igen, men han orkade inte svara. Han hade ju fullt upp…
När han gick förbi Elvines port såg han upp mot fönstret igen där väntade de. Elvine skulle säkert förstå, men föräldrarna?
Ingen lär jubla om han dök upp med en halvdöd hittehund på första träffen.
Som han funderade rullade en ny bil in genom grinden. Fina bilar syns alltid den här var svart metallic och bländade honom i några sekunder.
Sen stannade förardörren och en man lutade sig ut:
Hur går det? Behöver du hjälp?
Jo, den här hunden den låg där borta på grusplanen tror den håller på att frysa ihjäl, svarade Niklas förvirrat. Finns det en veterinär här i närheten som är öppen?
Nä, men jag vet en på Lidingö min gamla vän har nattjour där. Hoppa in, så åker vi.
Vad…? Kör du oss?!
Kom igen, sa jag! Sätt dig där bak, vet du vi har inte tid att snacka.
Niklas behövde inte övertalas. Minuten senare satt han bak i Volvon, och föraren ringde samtidigt till någon:
Hej gumman. Något har hänt, det blir lite sena. Jag förklarar sen. Niklas? Nej, jag har inte sett honom. Han är inte där än? Ring honom. Hur ser han ut? Jaha, jag ska ringa om jag ser honom.
När han lagt på vände han sig om.
Skapliga problem du gav mig nu, va? log han i backspegeln.
Va? Nä, det är lugnt… Hur går det med hunden? Andas han?
Tror det. Men ögonen är stängda.
Då bombar vi på!
Tio minuter senare var Niklas och Max framme på kliniken och togs emot direkt.
Max bars in på akuten. Niklas blev kvar i väntrummet, tog upp mobilen och såg flera missade samtal från Elvine: Niklas, var är du? Allt okej?
Han borde ringa och förklara. Men han kunde bara inte. Allt han brydde sig om var Max.
Till och med Volvons förare hade han glömt tacka. När han rusade ut för att göra det, hade bilen försvunnit.
Så han gick in för att vänta.
*****
Ungefär fyrtio minuter senare, medan Niklas fortfarande satt och sneglade nervöst mot dörren till akutrummet, hördes röster utifrån receptionen. En kvinnlig, en yngre och så en mansröst han kände igen.
Han vred på huvudet. Där kom Elvine, hennes mamma Helena och förstås Volvons förare Stellan, hennes pappa.
Vad var det jag sa, Elvine? Att han skulle sitta här och oroa sig för hunden! fnittrade Stellan. Hjälpsam kille du har hittat.
Niklas blev röd om kinderna och reste sig.
Niklas! Varför ringde du inte, jag var orolig! Elvine kramade om honom.
Förlåt… Jag tänkte att ni nog inte ville att jag kom till er första gången med en hittehund i famnen…
Men du är ju knasig! skrattade Elvine. Jag sa ju vi är vanliga. Och djurvänner! Mamma har tagit in tre katthemskatter hemma, tre!
På riktigt?
Såklart!
Föräldrarna kom också fram, och det som Niklas oroat sig för längst av allt hände plötsligt de hälsade.
Ja, nu har vi träffats, sa Stellan med ett fast handslag till Niklas. På tiden.
Jag vill också tacka dig, sa Helena, och lade handen över hans. Det du gjorde, är precis sånt som visar vem du är. Vi hoppas bara hunden klarar sig.
Oroa er inte, log veterinären som nu öppnade dörren. Max kommer att leva, han är tuff.
Samma kväll fick Max följa med hem, och det tog inte lång tid innan han började få tillbaka krafterna. Kärlek gör underverk.
Kärlek kan dra vem som helst tillbaka till livet! log veterinären.
Niklas ville gå hem till sitt, men Elvine och föräldrarna övertalade honom ikväll fick även Max och han fira på Kungsholmen. Katterna skulle se till honom bättre än någon veterinär. Och det fanns nog tid för ett glas vin med, för nu hade de ju både firat Max och att de lärt känna Niklas på riktigt.
Max, tätt omgiven av tre nyfikna katter i soffan, låg och kände drömmen om värme och mat komma tillbaka. Niklas satt i köket, skrattade med Elvine och hennes föräldrar. All oro visade sig helt i onödan.
Några dagar senare var Max på benen igen.
Ska du ta med dig någon mer hem? skrattade Elvine och dök upp med resväska i handen.
Dig menar du?!
Mer än gärna! Förstår du, mina föräldrar har sagt att jag får inte sova här mer. De säger att vi måste öka befolkningen i landet.
Niklas brast ut i skratt, Elvine också, och Max svansen slog som en glad trumma mot mattan.
Han förstod kanske inte riktigt vad som hände, men han visste allt skulle bli bra.
Så kan det gå.
