Min sambo ställde ett ultimatum:
Jag orkar inte mer! utbrast han så fort han fick syn på mig. Jag är så trött på den där gamla katten! och jag satte honom utanför dörren han var helt enkelt inte rätt för mig.
I hallen lade sig en tung tystnad. Han gick därifrån och slog igen dörren med full kraft. Hans jacka hängde inte längre på kroken, hans starka parfymdoft var som bortblåst och på skohyllan gapade en tom plats, som om någon rivit bort en bit av ett främmande liv.
Jag andades ut djupt och sänkte blicken. Precis vid mina fötter satt Sigvard, tryckt mot golvet med öronen bakåt och tassade lite försiktigt på sitt bakben. Femton år och sex kilo orubblig lojalitet.
Nå, gamle vän, sa jag tyst, satte mig på huk och lät fingrarna vila i hans tjocka men numera lite matta päls. Det verkar som vi klarade det igen.
Sigvard svarade med ett bestämt, kort mrr.
Katten som såg allt och illusionen av kompromiss
Emil dök upp i mitt liv för ett halvår sedan. Vi klickade direkt och ganska snart bestämde vi oss för att bo ihop. Sigvard var ingen överraskning för honom: på våra dejter hade jag ofta berättat om hans egenheter och Emil bara log och sa att han gillade djur. Jag har absolut inget emot djur, försäkrade han.
Men Sigvard är ingen vanlig katt. Jag hittade honom som pyttelitet kattunge ute i ösregnet. Han har varit med om allt glädje, sorg, svåra växlingar. Han är min tysta följeslagare och bevarare av hemligheter. Nu är han femton, med kronisk njursvikt, strikt diet och regelbundna dropp. Det har blivit vardag för oss.
Sedan Emil flyttade in kändes det som om hans kärlek till djur försvann.
Till en början verkade det harmlöst. Varför sover han i din säng? Är inte det ohygieniskt? Varför lägga så mycket pengar på veterinären? Det är bara en katt, vi kan ju skaffa en ny.
Jag försökte jämka: bytte sängkläder oftare, köpte dyr kattsand, gav medicin när Emil inte var hemma. Jag kompromissade, intalade mig att det var så man byggde en relation.
Ett val måste till slut göras
En tisdag blev jag sen från jobbet, och Emil var redan hemma. När jag kom in möttes jag av stark klordoft och någon som ropade.
Sigvard hade kräkts på den nya mattan vid sängen som Emil köpt. Obehagligt, men ingen katastrof.
Emil stod mitt i sovrummet, röd i ansiktet av ilska och pekade på katten som skälvde under sängen.
Jag står inte ut längre! skrek han direkt när jag kom in. Jag är less på den där katten!
Tyst tog jag av mig kappan och började säga självklara saker.
Han är ett levande djur. Han är femton år. Han är sjuk, sa jag och tog fram rengöringsmedel.
Det spelar ingen roll! Jag vill ha det rent och bekvämt hemma. Välj nu: antingen jag eller den där gamla trasan. Bestäm dig innan kvällen annars måste du avliva honom eller ge bort honom, för jag flyttar annars.
Jag reste mig upp, höll trasan hårt i handen. Emil såg ut att vänta på tårar och böner, men jag gjorde tvärtom.
Du behöver inte vänta till kvällen, sa jag lugnt. Resväskan står på vinden. Du har femton minuter.
Är du allvarlig? Du sparkar ut mig för en katt? Du förstår väl att du blir ensam vid fyrtio, med bara den där
Din tid börjar nu.
Han slängde ner sina saker i väskan, strödde förolämpningar omkring sig. Jag var tyst varje ord han sa gjorde mig bara mer övertygad. Under tiden satt Sigvard tyst under köksstolen, utan att ge ifrån sig ett ljud.
När resväskan var stängd och Emil kom fram till mig igen.
Malin, vad håller du på med? Jag hetsade upp mig. Kan vi inte prata om det här lugnt? Kan inte katten få bo hos din mamma? Alltså, lukten
Nej, svarade jag kort. Det handlar inte om lukten, Emil. Det handlar om att du tvingade mig att välja.
När dörrlåset slog igen, gick jag ut i köket och hällde upp ett glas vatten. Sigvard tassade fram från sitt gömställe, tryckte sin blöta lilla nos mot min vrist och gav ifrån sig ett kort, kärnfullt: Mjau.
