En slumpmässig möte
Min dunjacka värmde egentligen bara nedtill. Dunet hade sjunkit ihop, så upptill var plagget tunt som en vindjacka, genomblåst av alla isiga vindar. Längst ner räddades jag av yllebyxor och gamla tjocka kängor, och en ullsjal drog jag längs axlarna genom ärmarna för att inte frysa.
Bilen som skulle komma, fixad via min väninna Ann-Sofie från torget, svek oss. Så stod vi nu, omgivna av stora packningar, och försökte få lift. Våra väskor var så många att de ändå knappast fått plats i en och samma bil, så vi skildes åt och gick åt varsitt håll för att prova lyckan.
När jag var anställd av handlare, hade jag inga sådana bekymmer. Men pengarna räckte inte jag sliter fortfarande ensam för att försörja två barn så jag började på senaste tid själv åka ut på inköpsresor ihop med Ann-Sofie.
Pengarna har dock inte blivit fler, varorna har ännu inte blivit sålda, men problemen har definitivt vuxit.
Nu måste jag tidiga morgnar få med mig allt till loppmarknaden, sälja hela dagen, på kvällen packa ner, bära hem och släpa allt fyra våningar upp hem, om nu inte sonen råkar vara hemma och kan hjälpa.
För inte så längesen sjöng vi högt tillsammans Vi kräver förändring, och nu har de där förändringarna brutalt raserat vardagen kooperativet där jag jobbade lade ner, vi blev uppsagda. Min man försvann för länge sen, så valet var lätt: börja köpslå på torget. Trots att jag alltid tyckt mig vara fullständigt utan fallenhet för handeln.
Där stod jag nu, vid vägen i snömodden, fortfarande rätt ung men med spruckna läppar, rödblossigt ansikte efter kalla dagar på torget och tårfyllda ögon. Bil efter bil for förbi, skvätte snöslasket på mig. Jag försökte undvika att titta på smutsen, sneglade hellre upp mot taken och träden där snön ännu var vit och ren. Det finns tillräckligt av den där grå smutsen i livet ändå.
Så vinkade jag igen, och äntligen stannade en lika smutsig som alla andra, utländsk bil.
Kan du köra mig till Kopparberg för en lagom slant? frågade jag i den öppna bildörren, men stannade tvärt.
Jag kände igen honom direkt. Trodde faktiskt inte så många år hade gått. Han har nästan inte förändrats, kanske till och med blivit vackrare. Samma allvarsamma, mystiska blick, lyfta ögonbryn och lite leende mun.
Medan jag samlade mig, klev han ur bilen, lade snabbt in mina väskor i bakluckan.
Jag sjönk ner på passagerarsätet, rättade till sjalen och förberedde ursäkter för mitt upplagda utseende för han borde ju också känna igen mig.
Eller…?
Så många år har gått. Hur många?
***
Jag var tjugotvå. Jag skickades på praktik till ett gammalt skogsvårdsområde. I Örebro väntade redan min fästman Pontus. Allt gick enligt plan: praktik examen bröllop.
Vad kan tre månader praktik ändra? Ingenting, så klart.
Jag fick inackordering hos en äldre kvinna, Inga, som också jobbade i skogen och bodde med sin gamla, hörselskadade svärfar. Jag var lättsam och social, så vi blev snabbt vänner och hjälptes åt med farfar.
En dag fick den gamle kramp. Jag sprang till grannen ingen där. Då hördes en traktor på vägen. Jag vinkade. Ut hoppade en lång, stilig kille med djupa ögon.
Vi sprang in, han bar ut farfar och jag slängde oss på traktorns säte. Skulle vi hinna till läkaren?
Vi hann. Då ambulansen kom tog han också plats i den med oss.
När farfar tas om hand kan vi slutligen prata. Det visade sig att vi jobbat under samma organisation, och bodde grannar. Han hette Erik.
Kvällen var sen. Farfar blev inlagd på sjukhus, tack och lov i tid. Hur skulle vi ta oss hem? Ambulansen gick inte tillbaka genom skogen.
Kom, min kompis mamma bor nära, vi kan sova över, imorgon tar vi arbetsbilen hem.
Jag kände på mig att han var okej, men var ändå tveksam.
Nej, känns olustigt. Jag sover på sjukhuset, ni kan hämta mig imorgon.
Ska du sova på de där hårda stolarna? Ta det lugnt, faster Ulla är världens vänligaste och de har gott om rum. Jag sover ute i förrådet med min kompis.
Jag gav med mig. Och Erik hade rätt jag sov som en stock på tjocka täcken tills faster Ulla väckte mig och bjöd på rejäla smörgåsar och kaffe. Under frukosten berättade Ulla att Erik en gång haft hustru men blivit lämnad med en liten pojke. Hon berättade stolt om hans arbete, grisar, nystartade företag, husbygge. Hon trodde nog jag hade kastat ögonen på honom.
Jag log bara. Jag har ju Pontus snart civilingenjör, ung och lovande. Jag är själv ung, driftig, och skilda män med barn lockar mig inte alls.
Men jag såg Erik ofta efter det. På hygget, i matsalen, ute på byvägen. Inga kände honom väl, hjälpte mig hem med farfar från sjukhuset.
En dag när jag gick genom byn sa hon:
Jag tror han Erik gillar dig. När jag frågade rodnade han som en tonåring. Ni passar nog bra.
Nej men sluta, jag har ju Pontus.
Han är ju inte din man än. Och Erik är en pålitlig kille, driver grisgård och allt. Hans son är världens gulligaste och behöver en mamma.
Och ändå snurrade hjärtat till när jag såg honom. Ståtlig, självsäker, varm. Alla pratade om honom med respekt.
Rådgör med Johansson, sa gubbarna.
Jag var utböling på plats lång, smal, citychic i en ljus kappa som gled över leran. Folk blev tysta, hälsade artigt.
Kanske var det känslan av att vara någon, kanske Eriks sätt, men jag började se honom med andra ögon. Han erbjöd skjuts när jag gick i regnet.
Vem har hand om din pojke när du är här? frågade jag honom.
Kalla mig du, inte ni. Sonen är hos mamma, ibland kommer grannflickan och hämtar honom till dagis.
Vad heter han?
Einar. Han är snabb som vinden, du måste hålla koll! Mamma håller honom kort.
Han blev tyst.
Trivs du inte här?
Jo, visst, sa jag.
Vänta till våren, då blommar hela trakten. Ån där… det är vackert.
Vi åkte genom mörka gator. Kommunen sparade in på gatlyset, men Erik sade med självklarhet att det fixar han.
Att ta ansvar är, förstår jag nu, det viktigaste hos en man.
Hans uppvaktning blev tydlig. Han bar in ved hos Inga, köpte medicin till farfar. Men jag kämpade mot mina känslor.
Jag kunde inte se mig själv stanna i byn. Visserligen fanns det inte mycket som höll mig i stan, förutom Pontus och hela släkten med bröllopsplaner. Jag såg för mig hur besvikelsen skulle vara om jag övergav honom, särskilt för en skild lantbrukare.
Men om nätterna när vinden tjöt utanför och hundar skällde, vågade jag tänka på mig och Erik. Han skulle älska mig, vara tacksam om jag blev Einars mamma. Våra egna barn skulle komma, och de skulle likna honom.
Men det var långt från tanke till handling och jag fegade ur.
En dag mötte jag Einars närmaste vid brunnen. Han hängde på kanten och försökte klättra. Jag rusade. En tyst, grå flicka kom löpande, drog till sig pojken och mumlade tack.
Sedan kom Eriks mamma, gråtmild. Hon förklarade att grannflickan, Karin, varit med Einar så länge att pojken kallade henne mamma och att Karin var kär i Erik. Att jag, outsägligt, splittrade allt.
Jag var chockad. Skulle JAG vara den som splittrar? Fast det var Erik som höll på att dra med mig bort från mitt liv! Jag fick skynda mig hem.
Erik bad och bönade mig att stanna. Stod på perrongen när jag tog tåget hem. Randig skjorta, breda axlar, bekymmersrynka. Så mindes jag honom länge.
Jag grät hela resan hem.
Så såg mina tre månader praktik ut.
Men ungdomen läker. Jag gick vidare, gifte mig med Pontus. Vi fick barn, flyttade, försökte bygga ett liv.
**
Jag sjönk ner på sätet och rotade efter ursäkter för mitt utseende han borde ju känna igen mig ändå.
Eller… har jag förändrats mycket? Gått upp i vikt, har nariga läppar, gammal jacka…
Hur länge sen? Sexton år. Ja, sexton har gått.
Först sa vi inget.
Vilket väder, sa jag, när en bil stänkte snömodd på oss.
I stan, ja. Ute är det bättre, rent och vägarna otroligt plogade.
Kommer du därifrån?
Ja, jag pendlar. Skog och lite allt möjligt.
Tack för att du plockade upp mig. Bilen hade haveri idag så…
Han vände sig mot mig med den där blicken och jag insåg att han mindes.
Hej, sa jag, nästan viskande.
Hej, Linnea!
Du känner alltså igen mig? Jag trodde du glömt för längesen.
Glömde aldrig, sa han lågt.
Jag blev varm inombords, tog av sjalen.
Hur mår du, Erik? pressade jag fram.
Han var tyst en stund.
Tja, det rullar. Man kämpar på. Du verkar också…
Jobbar du kvar i skogen? frågade jag snabbt, ville hålla samtalet neutralt.
Nej, skogsvården finns inte ens kvar. Driver eget nu.
Jaha, bättre så. Du har en gård?
Både och, ja. Köttproduktion, butik, företaget går bra.
Jaså… Alla handlar nu.
Då plingade det till i minnet Johanssons Kött såg jag ju på etiketterna i butik ibland. Tänk att det var hans.
Vänta, charkprodukterna, köttbullarna är det dina?
Ja, jo gillar du dem?
Mamma älskar dem, hon köper alltid. Otroligt.
Erik berättade: började småskaligt, utökade till saluhall, anställde folk för att alla blivit arbetslösa. Till slut byggde de fabrik och tog över flera butiker.
Är du ensam eller har du en partner?
Eget lag. Men jag är ägaren.
Jag kände avståndet. Jag i gammal jacka och kängor, förr en cityflicka i ljus kappa; han traktorförare, nu framgångsrik företagare. Vi har verkligen bytt plats.
Och din pojke?
Han log.
Tre. Har tre grabbar nu.
Oj! Själv har jag en son och en dotter.
Einar gör värnplikt, var i utlandstjänst. Vi slet med oron, men han kommer hem snart. Mellangrabben pluggar på gymnasiet, yngste går i femman.
Så han gifte sig alltså med den där grå Karin.
Jag ville så gärna säga att jag ångrade att jag lämnat honom. Många gånger har jag tänkt så. Men nu när jag såg honom
Pontus visade sig vara en tråkig man. Först gick det okej, vi flyttade till Dalarna, han jobbade som ingenjör. Men han hamnade i konflikt, bytte jobb, började dricka, vi förlorade lägenheten, flyttade till svärmor, sedan stack Pontus med en annan. Jag orkade inte, skilde mig och flyttade tillbaka till mamma med barnen.
Jag hade lust att berätta allt, men svarade bara:
Min kille går första året i gymnasiet, dottern i åttan. Tiden flyger.
Ja, det gör den…
Vi blev tysta. Båda ville prata om det viktiga, men trodde att bara den andre kände så.
En skuld började krypa i mig, men mindes samtidigt hans mor och Karin det var för deras skull jag gav upp. Då var det mest av sårad stolthet ville inte vara behövd av någon.
Och du, hur har du det? frågade han till slut.
Jag? Ja, som du ser uppsagd, kämpar vidare. Det är svårt att vara ensam.
Hur är det med Pontus?
Du minns? Det var länge sen.
Jag såg ju dig som brud en gång jag följde efter er kortege från kyrkan. Fick veta om bröllopet dagen innan av faster Inga. Jag följde er hela vägen till festen, men visade mig inte. Åkte hem och friade till Karin.
Jag stirrade.
Gud! Om jag bara vetat…
Det hade nog inte hjälpt. Du såg så lycklig ut. Och man ska ju inte förstöra för någon.
Jo, en tid var jag lycklig. Men det varade kort. Efter fem år skilde vi oss, jag flyttade hem till mamma igen.
Tråkigt…
Jag har blivit stark. Klarar mig, barnen har kläder och sköter sig i skolan. Sonen vill läsa till läkare. Men stå på torget är kallt och jäkligt, men platsen är bra man säljer.
Jag ville få honom att förstå allt är inte så dåligt ändå, inte helt i alla fall.
Erik lyssnade, allvarsam.
Och hemma, Karin? frågade jag.
Karin? Hon bakar bröd. Hon har sin egen butik Gyllene Bagaren. Den byggde jag till henne.
Då mindes jag, min väninna på torget har tagit med mig till det bageriet och pekat ut den driftiga, unga kvinnan med page och scarf. Nu föll allt på plats.
Är det här? Vi är framme. Nästa kvarter, sa jag snabbt.
Men Erik stannade vid en blomsterkiosk, hoppade ur, kom tillbaka med en bukett vita krysantemer. Lade dem i mitt knä.
Jag såg på blommorna, och de vita bollarna blev alldeles suddiga av tårar. Jag torkade fort bort dem jag var ju en stark kvinna.
Han bar mina väskor till lägenhetsdörren, väggarna fulla med graffitikatts. Jag stod där fumlande, blommor tryckta mot bröstet.
Vill du komma in? frågade jag, samtidigt lättad om han skulle säga nej. Därinne var det kaos varor och kartonger överallt. Också min mamma, med frågor redo.
Men låt honom se, förstå och kanske känna…
Nej, Linnea. Jag måste sticka, det är mycket att göra, sa han, tog min handled, höll kvar ett ögonblick.
Sedan försvann han snabbt nedför trappan.
Skulle jag ropa? Berätta?
Jag såg hans rygg, insåg: det är ännu svårare för honom. Han tog farväl, vi skulle inte ses igen. Att förstå det lättade något i hjärtat.
Jag släpade in packningen. Mamma dök genast upp med frågor och familjenyheter, men jag hörde knappt.
När jag bytt om och satt mig vid köksbordet frågade jag:
Mamma, minns du att jag berättade om praktikanten Erik? Du sa nåt i stil med att: Inte ska du bo på landet och hålla på med grisar.
Det minns jag. Annars hade du väl bott i lera nu.
Idag träffade jag honom igen.
Gjorde du? Och?
Det spelar ingen roll. Förresten charkprodukterna du brukar berömma, det är hans företag. Och bageriet hans hustru driver.
Mamma blev tyst, satte kaffekoppen på bordet.
Man väljer ju inte sitt öde. Om man kunde, skulle folk slåss om turen.
Nu blev jag rörd av mamma. Ville trösta.
Det går bra, mamma. Idag sålde jag ändå två dräkter och tre jackor. Det ordnar sig.
Precis. Hade man vetat innan, hade man väl tagit det lugnt. Men, så är livet ju.
Strax återvände min son. Lång, ståtlig, allvarlig. Han var så lik Erik min biologiska pappa.
Och hur gick det till, att alla trodde min trekilosbebis var född för tidigt? Det var ingen som ens tvivlade, jag var ju så ansvarsfull. Sonen satte sig:
Mamma, du får inte bli arg jag har fått jobb i stall. Ska sköta hästar mot timlön, jag lovar att det inte påverkar plugget. Jag svär!
Jag suckade. Igår hade jag protesterat, idag log jag bara.
Visst, Andreas. Du är vuxen. Allt arbete är ärorikt, och pengar kommer du att behöva.
Han började glatt äta. Något hade förändrats hos mig, det märkte han.
Jag kunde inte sova. Grät inte, sörjde inte. En underlig känsla dominerade mig.
Jag såg på krysantemumblommorna, tänkte på ödet, mötet idag, på att bådas liv skulle gå vidare och att vi skulle vandra skilda vägar.
Den där gången delade Erik mitt liv i ett före och ett efter honom. Så var det även nu.
Och för oss båda finns ännu möjligheter och oväntade glädjeämnen. Vi kommer aldrig ses igen, och ändå påverka varandra.
Allt som sker har sin mening.
Den här dagen fick jag för att förstå någonting mycket viktigt.
