Under min semester på kurhotellet i Varberg anmälde jag mig till en danskväll. Jag hade inga planer på någon romantik ville bara byta miljö, lyssna på levande musik och svänga om några vändor.
Lokalen var fylld av människor, sorlet blandades med tonerna från en saxofon, och jag stod där i min ljusa sommarklänning, nästan som den där pojkspolingen jag var på skolans första disco. Plötsligt kände jag en hand på min axel.
Får jag lov? frågade en mansröst, och jag vände mig om med ett leende, inställd på att dansa med en främling. Men det var ju ingen främling. Jag stirrade in i ett ansikte jag inte sett på fyrtio år, och tiden tycktes upplösas.
Det var Lars. Min allra första pojkvän från gymnasiet, han som brukade rita små dikter i marginalerna av mina anteckningsblock och alltid följde mig ända fram till porten.
Vinglig i benen viskade jag: Lars? Han log mot mig, med samma lite busiga leende jag mindes så väl från när vi satt på murarna utanför skolan. Hej, Solveig, sa han, som om vi setts igår. Ska vi ta en svängom?
Vi gick ut på dansgolvet när orkestern började spela gammal swing. Det kändes som om vi aldrig slutat dansa tillsammans. Han kom fortfarande ihåg att jag gillar när partnern för, men lätt och bestämt, aldrig slarvig. Plötsligt var jag nitton år igen och livet var outforskat.
När det blev paus satte vi oss vid ett bord i hörnet. Rummet var fyllt av doften av parfym och värmen från dansande kroppar. Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen, sa han. Livet bara rusade iväg efter studenten universitetet, jobb, flyttar och så plötsligt har det gått fyrtio år.
Jag berättade om mitt äktenskap, som tog slut för några år sedan, om mina barn som nu har egna liv. Han delade att han förlorade sin fru för tre år sedan, och hur svårt det varit med ensamheten efteråt. Jag insåg att trots alla åren borta, pratade vi fortfarande det där gemensamma språket av halvkvädna ord, interna skämt och delade blickar.
När orkestern började igen räckte Lars ut handen. En dans till? Så fortsatte hela kvällen dans efter dans, samtal efter samtal. Vi båda förstod att det här inte var någon vanlig träff på ett sanatorium. Det var något större.
När kvällen led mot sitt slut gick vi ut på terrassen. Havet låg inbäddat i lätt dimma och gatan lystes upp av mjukt, gyllene ljus från gatlyktorna. Kommer du ihåg att jag skojade att vi skulle dansa när vi blev sextio? sa han plötsligt. Jag blev helt ställd. Det där nästan glömda löftet från ungdomen, som då kändes så avlägset, hade blivit verklighet. Så nu har jag hållit mitt ord, log han.
En klump växte i halsen. Hela mitt liv har jag tänkt att första kärleken är vacker just för att den tar slut. Att om den hållit, hade magin försvunnit. Men nu stod Lars här, med sitt gråa hår och rynkorna runt ögonen, och jag såg fortfarande den där killen jag en gång blev kär i.
Jag gick till mitt rum med hjärtat bungande som då när jag var tonåring. Det kunde inte vara slumpen. Kanske ger ödet oss ibland en ny chans inte för att återuppleva det förflutna, utan för att äntligen göra det rätt.
Därför tvekade jag inte ett ögonblick nästa morgon när Lars bjöd på promenad vid Apelvikens strand. Morgonsolen färgade vattnet i guld och rosa, stranden låg nästan öde, bara några äldre samlar snäckor i fjärran och måsarna kretsade över vattnet.
Vi gick barfota, lät de kalla vågorna skölja över fötterna. Lars berättade om sina livsresor hur livet tagit honom kors och tvärs efter gymnasiet, om resor som skulle göra honom lycklig men aldrig gav samma känsla som mitt leende för fyrtio år sedan. Jag lyssnade och märkte hur orden drev undan allt det tysta emellan oss.
Så stannade han, plockade upp en liten bit bärnsten från sanden och räckte mig den. När jag var liten trodde jag att bärnsten var bitar av solen som ramlat ner i havet, sa han. Den här kan vara din lyckoamulett.
Jag slöt bärnstenen i handen. Den var varm, trots havets kyla. Jag såg på Lars och insåg att jag såg både mannen han blivit och killen från förr, han som brukade få världen att kännas enklare.
Vi långpromenerade i timmar även om det kändes som minuter. På vägen tillbaka föll vinden genom mitt hår och han strök undan det från mitt ansikte, precis som då det begav sig. Det var då jag förstod att jag inte ville se det här som en nostalgisk parentes. Jag ville ge oss en chans, genuint, utan rädsla.
På kvällen satt vi på verandan och såg solen gå ner i havet. Inga stora ord, bara tystnad där jag kände trygghet. Lars lade sin hand på min och sa lågt: Kanske kan livet faktiskt le mot oss ännu en gång. För första gången på länge, kände jag att det var sant.
Dagens möte har lärt mig: ibland är det värt att våga slå upp gamla dörrar, för ibland leder de till något vackert och nytt också när man minst anar det.
