Alva, är de där extra kilona ett problem? frågade Eriks mamma utan att ge sig.
Jag ser inga extra kilon. Dessutom tycker min blivande man att de är perfekta. Man behöver inte vara en smal pinne. svarade Alva med ett flin, blickandes på sin syster Elin och Eriks mamma. Elin flammade upp av så mycket fräckhet.
Mamma! Köpte du te för att gå ner i vikt? Och chiafrön? Varför la du så mycket smör i gröten? Det blir ju extra kilon! Erik, har du köpt ett nytt jästbröd igen? Det är ohälsosamt! Man måste dricka tre glas vatten på morgonen, annars går vikten inte ner Var är mitt vatten?! så har Erik hört sin mamma och syster säga ända sedan han var liten.
Eriks mamma och äldre syster var alltid oroade över sin figur. Elin var nu trettiåtta år, ogift och likt en trött häst med evigt hungriga ögon. Karin, Eriks mamma, var lika rak som en sticka i en stickningsrock.
Det tröttnade Erik på att hela tiden omges av så allvarsamma människor. Han längtade efter någon som var glad, hade en sund aptit och som skiljde sig från hans egen familj. Och så hittade han någon!
Hon hette Alva. Alvas namn lät mjukt, härligt och söt som en nybakad kanelbulle. Hon var inte överviktig, men på 173cm bar hon 85kilo. Alla dessa kilo utstrålade hälsa och glädje. Hög byst, smal midja, kurvor och rosiga kinder som man bara ville peta på. Det gjorde att Erik kände ett oemotståndligt rus när han såg henne.
En kväll körde han med sin syster till banken i Stockholm för ärenden. Hon tog ett kort och satte sig i rätt stol medan Erik vandrade runt och väntade. Plötsligt hördes ett silverlent skratt, klingande som en liten klocka. Det var tyst men så smittsamt att Erik omedvetet log. Nyfiken på vem den glada rösten tillhörde gick han åt ljudet.
Det var en ung kvinna i blå skräddarsydd uniform som serverade en äldre kund. Kunden berättade ett roligt skämt och hon skrattade återigen. Erik kunde inte slita blicken från henne från hennes vågiga hår, från hennes läppar som formade en liten rosett. Dessutom såg hon helt bekväm ut i sin egen kropp, något som tydligt syntes för det nakna ögat.
Erik satt i bilen med Elin, lyssnade på hennes monotona berättelser, men hans tankar var någon annanstans i bankens väntrum med den där leende damen.
Erik, lyssnar du på mig? frågade Elin irriterat.
Självklart, Elin, jag lyssnar. svarade han tvekande, funderande på vad hon egentligen menade.
Jag säger åt min pojkvän att jag bara äter kokt kycklingbröst, inte friterat kött, klagade Elin på sin pågående förälskelse. Erik nickade medkännande, gned sig i munnen och tänkte: vilken usel karl hon har
Nästa dag, sent på eftermiddagen, rusade Erik tillbaka till banken. Hans dröm om den där kvinnan var fortfarande på plats och han suckade lättat. När banken stängde tog han fram en bukett rosor ur bilen och gick fram till damen.
Hej, fröken. Är du utan man eller söker du en make till din mamma? slängde han en lite skakig fras och räckte fram rosorna.
Hans ansikte såg så förvirrat och roligt ut att hon brast i skratt, men tog emot rosorna.
Åh, vilken doft! De luktar som sommarängar! hon sänkte ansiktet mot blommorna, inhalerade aromen medan Erik beundrade henne.
Sedan dess var de oskiljaktiga. Ibland händer det i livet att man möter någon och förstår att det är den rätta inget mer behöver sökas. Så gick det för Erik och Alva. Efter en månad friade han, och hon accepterade med glädje. Nu återstod bara att lära känna föräldrarna.
Alvas föräldrar välkomnade Erik med ett överdådigt bord fyllt av smörgåsar, kanelbullar, skratt och stoj. Alvas mamma, den storslagna skönheten Gunnel, kysste honom på kinderna så ömt att han rodnade. Hennes far, Sten, klappade honom vänligt på axeln som en gammal bekant och ledde dem till köket.
Håll dig borta från våra kvinnor, annars blir du trött på dem, men oroa dig inte, Alvas mamma är en lugn kvinna! Jag har älskat henne i trettio år. Och Alva är vår diamant. Ta hand om henne, min son. sade Sten, och såg på Erik med allvar.
De satt länge vid bordet, åt med aptit, skrattade högt och delade lustiga anekdoter. Sen började Sten spela gitarr och alla sjöng med i kör. Erik kände sig så hemma i den familjen som om han känt dem hela sitt liv.
Tre dagar senare gick de till Eriks föräldrar. På vägen stannade de i ett konditori i Göteborg där Alva köpte handgjorda eklér för kvinnorna. Klockan fem på kvällen anlände de.
Dörren öppnades av Eriks mamma, Karin.
Hej, kära barn, hon stirrade förvånat på Alva, fastnade med munnen öppen och höll i dörrhandtaget.
Mamma, jag älskar dig också. Ska vi gå in och sätta oss? viskade Erik och de gick in.
Självklart, pojke. Kom in, kom in Är du du Alva, va? Karin samlade sig och betraktade Alva från topp till tå.
Ja, jag heter Alva! Jag är så glad att få träffa er. Alva räckte fram sin hand till Karin och steg in. Eriks mamma stod fortfarande förbluffad och tittade på den unga kvinnan.
Pappa, Elin, mamma, det här är Alva, min fästmö. Vi har ansökt om att gifta oss och bröllopet är snart. Detta är min familj: syster Elin, mamma Karin och pappa Niklas Andersson. presenterade Erik sin blivande fru för släkten.
Nyheten om bröllopet överraskade Eriks familj, som satt tysta och förvånade. Rummet fylldes av tystnad, bara bestickens klirren hördes.
Alva! Vi är så glada att ha dig i vår familj. Har du med dig någon flaska? Åh, det är precis i tid! Några småkakor också, men bara för er tjejer. lät Niklas bryta stillheten.
Nej, tack, vi äter inte kakor sent på kvällen. svarade Gunnel och puttade bort en låda med sötsaker.
Ni äter inte, men vi gör! Låt oss öppna lådan och se vad som finns. Jag tror inte Alva tänker medföra något dåligt. ropade Niklas glatt.
Till slut satte sig alla och lugnade ner sig. På bordet låg choklad, lätta tilltugg och en flaska mousserande vin. De öppnade flaskan, skålade, drack en sipp och återigen föll en besynnerlig tystnad.
Mamma, jag har precis träffat Alvas föräldrar. De är underbara, ni kommer att gilla dem. sa Erik, för att fylla tystnaden. Alva stirrade på glaset, och Elin kunde inte slita blicken från Alva. Niklas började berätta ett skämt, alla skrattade och stämningen lättpade.
Alva, var inte orolig, jag har en specialist som kan hjälpa dig med ditt problem, sa plötsligt Karin.
Problem? Jag har inga problem. svarade Alva förvånat.
Så, Alva, är de där dina extra kilon ett problem? fortsatte Karin utan att ge upp.
Jag anser att jag inte har några extra kilon; dessutom gillar min blivande man dem. Man kan inte alla vara en liten pinne. svarade Alva med ett lekfullt leende mot Elin och Karin. Elin flammade upp av sån fräckhet.
Alva, du har tjugo extra kilon! Det är dåligt för hälsan. När du blir mamma kan jag inte ens föreställa mig vad som händer med dig menade Karin.
När jag får barn blir jag ännu vackrare, och min man och mitt barn kommer att vara med mig. Är du gift, Elin? Jag är säker på att en så smal kvinna måste ha en stilig man och minst två barn svarade Alva med en blinkning och bett i en kaka.
Elin svalgade ner en tår och ville säga mer, men Niklas avbröt och fyllde glasen innan han ropade:
På er, kvinnor i den här familjen, så olika men ändå så älskade!
De steg ut på gatan ett par timmar senare, såg på varandra, suckade i takt och började skratta utan att planera det.
Så Jag hade inte förväntat mig att höra från svärmor att jag är tjock, sa Alva.
Alva, du är vacker och du vet det! Förlåt din mamma och syster, man kan inte välja släktingar.
Bröllopsdagen sattes till den 25 augusti. På den dagen samlades släkt och vänner i Stockholms stadshus för att bevittna deras löften. Efter ceremonin fortsatte alla till en festlokal.
Bruden glittrade i en elegant klänning som framhävde hennes feminina, förtrollande figur. Brudgummen kunde inte slita blicken från henne. Brudens mamma, Gunnel, var lika stolt som en soluppgång och hennes eleganta klänning framhävde hennes egen finess. Alla män tittade på henne med beundran. Elin, Eriks syster, var en exakt kopia av sin mamma, bara yngre.
Musiken började spela och brudparet tog varandra i handen för den första dansen. De svävade i en virvlande vals, och för dem fanns ingen annan i världen än varandra. Gästerna stod i tyst förtjusning.
Alva, du kanske skulle gå ner lite i vikt, du är ju så stor och klänningen sitter åt dig… hördes en kritisk röst från Eriks mamma.
Som man säger, ord flyger, men de stannar kvar. Gunnel ville kanske återkalla sina kommentarer, men det var för sent de hade redan nått sina öron.
Förresten, många män föredrar vanliga, levande kvinnor. Din son räknas också till dem. Så var försiktiga med era ord, för jag är mjuk men ändå nervös, säger Gunnel och trycker sin händer i höften innan hon trycker Eriks mamma mot väggen.
Kvinnorna stirrade på varandra en stund, Gunnel med rädsla, Gunnel med ilska. Situationen löstes snabbt när Sten plockade upp sin gitarr och sa:
Hej tjejer! Jag ser att ni redan har blivit vänner. Jag måste ta min fru på en dans, kära Gunnel!
Han tog Gunnel i midjan och de snurrade i en elegant vals. Musiken dånade, leenden spreds överallt och bröllopet fortsatte att sjunga och dansa som i en välkänd melodi.
Det sista som återstår är hoppet att de unga lever lyckliga, får barn och samlar goda minnen.
Livet lär oss att kärlek och acceptans är viktigare än yttre mått. Att omfamna varandra med respekt och humor ger ett bestående arv för framtida generationer.
