Mamma, jag är snabb. Max tjugo minuter, inte mer Erik står i dörren till avdelningen, försöker le, men läpparna darrar.
Bara inte länge, svarar Lovisa som ligger på sidan och greppar om filten läkaren säger att hon får dropp på kvällen.
Erik nickar, slänger jackan på axeln och går ut. Gatan är blöt och blåsig. Oktober i Uppsala är aldrig snäll mot förbipasserande regn, vind, pölar som speglar hela innebörden av svensk höst: lågt molntäcke, tysta människor, allt verkar vänta på slutet.
Erik skyndar mot busshållplatsen och känner att han inte hinner. Inte till bussen till livet. Till allt som rullar förbi.
Tre veckor har gått sedan läkarna säger att modern är i sista skedet. Han gråter inte då. Han sätter sig på en bänk vid bårhuset av någon anledning just där hans fötter tar honom och sitter tills mörkret faller.
Så, ska du resa? frågar en granne i avdelningen, en gammal man med tunn hals och ögon som alltid väntar.
Jag väntar på min son, svarar Lovisa med ett leende, han lovade att komma ikväll.
Kommer han ofta?
Varje dag. Men jag funderar hela tiden kanske håller jag honom för mycket? Han har ju ett liv.
Den gamle hostar och säger lugnt:
Det är inte du som håller honom, utan han som inte släpper. Så länge han inte släpper går du inte.
Lovisa vänder sig mot fönstret. Utanför regnar det. Konstigt för hon brukade älska regnet. När hon var ung verkade det romantiskt: sitta i köket med varmt te och höra dropparna knacka på fönsterbrädan. Nu bara hindrar det sikten.
Erik går in i den gamla parken där han som barn åkte pulka med sin mamma. Vid den tredje björken från ingången hade hon en gång sagt till honom:
Vet du, son, spelar det ingen roll vad du gör. Det viktigaste är att någon ler efter dig. Även bara en person.
Han förstod inte då. Nu förstår han alltför väl.
Telefonen vibrerar: Mamma: Stressa inte, jag mår bra.
Han ler automatiskt på sistone har hon ofta skrivit stressa inte. Kanske för att han ska slappna av.
På avdelningen blir tyst. Den gamle sover, sjuksköterskan har gått.
Lovisa ligger och stirrar i taket när hon plötsligt hör musik. Långt bort, likt från korridoren, spelar en gammal låt av Gyllene Tider Sommaren är kort.
Hon ler. Herregud, nu också här tänker hon och sluter ögonen.
Och plötsligt någon sätter sig bredvid henne. Tyst, som vinden.
Var inte rädd, säger rösten, allt är redan över.
Hon öppnar inte ögonen. Hon suckar och viskar:
Bara att han inte gråter.
Erik kommer tillbaka efter fyrtio minuter. Läkarna har redan gått ut ur avdelningen, sjuksköterskan står i dörren, ögonen röda. Han förstår utan ord.
Får jag? frågar han tyst.
Ja, svarar sjuksköterskan, bara kort.
Han sätter sig bredvid. Mamma ligger fridfull, nästan som om hon ler. På nattduksbordet ligger telefonen, skärmen blinkar ett oskickat meddelande:
Erik, vänta inte på mirakel. Bli ett själv.
Han stirrar på skärmen tills det gör ont. Sedan märker han: på fönstret, där regndropparna rinner tunna linjer, har ett litet hjärta bildats som om någon ritat det med fingret inifrån.
Han ler för första gången på många dagar.
Ett år har gått.
Erik står vid ingången till barnonkologavdelningen med en termos kaffe och en korg med frukt.
Är du volontär? frågar vakten.
Ja, svarar han med ett leende. Jag vill bara att någon ska le.
Och när en liten pojke med rakat huvud springer fram i korridoren och ropar: Morfar, kolla, jag blir frisk!,
Erik inser mirakel händer ändå.
Ibland kommer de genom oss.
