Kalle, är du klar i huvudet? Tror du att jag bjuder in dig för pengar? Stackars dig, så är det bara det.
Kalle satt i sin rullstol och stirrade genom de dammiga fönstren mot gatan. Lyckan hade inte stått honom bi: fönstret i hans sjukhusrum öppnade mot den inre gården på Sahlgrenska sjukhuset, där en liten skolgård med små butiker och blomsterbäddar låg, men nästan ingen gick där.
Dessutom var det vinter, och patienterna gick sällan ut för en promenad. Kalle låg ensam i rummet. En vecka tidigare hade hans granne Johan Timmerberg skrivits ut och åkt hem, och sedan hade Kalle känt sig djupt ensam.
Johan var en social, glad kille som kunde berätta en miljon historier som om han vore en skådespelare för han var det, student på teaterprogrammet på tredje året.
Det gick därför inte att tråkka ihop med Johan. Dessutom kom hans mamma varje dag med nybakade kanelbullar, frukt och sötsaker som Johan gärna delade med Kalle.
När Johan försvann försvann också det lilla hemkänslan i rummet, och Kalle kände sig mer ensam och oälskad än någonsin förr.
Hans dystra tankar avbröts av en sjuksköterska som kom in. När han såg henne blev han ännu mer nedstämd: den unga, osympatiska Maja hade ersatt den snälla, ständigt surmulna Lena Arvidsson.
Under två månader på sjukhuset hade Kalle aldrig sett Lena le. Hennes röst matchade alltid hennes ansiktsuttryck: skarp, gruffig, obehaglig.
Vad är det du drar på dig? Till sängs nu! skrek Lena och höll ett spruta fullt med medicin i högsta beredskap.
Kalle suckade hopplöst, vände försiktigt sin stol och drog sig mot sängen. Lena hjälpte honom smidigt att lägga sig ner och vände honom på mage.
Ta av dig byxorna beordrade hon. Kalle lydde utan att känna något. Lena injicerade med skicklighet, och Kalle tackade henne tyst i sitt huvud varje gång.
Hur gammal är hon egentligen? funderade Kalle när hon försiktigt sökte efter en ven i hans tunna arm säkert redan pensionär. Lågan är liten, så hon måste jobba extra, därför är hon så grinig.
Till slut lyckades Lena föra den tunna nålen in i Kalles blekt blåa ven och fick honom att ryka lite.
Så är det, klart nu. Kommer doktorn förbi idag? frågade hon plötsligt när hon skulle gå.
Nej, inte än skakade Kalle på huvudet kanske senare
Vänta. Och sitta inte vid fönstret det drar, det är torrt som en torrlagd tång sa Lena och gick ut ur rummet.
Kalle ville ha gjort ett uppror, men han kunde inte: i hennes hårda ord föll en märklig, men ändå öm omtanke. Eller åtminstone så verkade det som om hon brydde sig, för han hade ingen annan.
Kalle var föräldralös. Hans föräldrar omkom när han var fyra år gammal i en förödande brand i deras lilla bondgård. Kalle var den enda som klarade sig.
Eldskadorna på hans axel och handled, som läkt felaktigt, påminde om den sista stund hans mor kastade honom genom ett krossat fönster i ett försök att rädda honom innan taket föll. Hon hann precis kasta honom ut innan hela huset i lågor sänkte sig och begravde familjen. Så hamnade Kalle på ett barnhem. Släktingar fanns, men ingen ville ta emot honom.
Från sin mor hade Kalle ärvt en mjuk, drömsk natur och ljusgröna ögon, från sin far den långa kroppen, den säregna gåturen och talangen för matte.
Han minns sina föräldrar knappt, bara korta fragment som en filmruta: ett sommaräventyr på en byfest där hans mor vinkade med en färgglad flagg, eller när han satt på sin fars axlar och kände den varma sommarbrisen mot kinderna.
Han mindes också den stora, röda katten som kallades antingen Murre eller Bamse. Förutom minnena hade Kalle inget kvar, inte ens ett fotoalbum det hade brunnit i branden.
Ingen besökte honom på sjukhuset han hade ingen att vända sig till. När han fyllde arton år fick staten en ljus, stor rum i en studentkorridor på fjärde våningen.
Att bo ensam var skönt, men ibland fick han en så djup sorg att tårarna bröt fram. Så småningom lärde han sig att omfamna ensamheten och fann till och med fördelar i den.
Barnhemstiden slog dock ibland tillbaka: när han såg barn med föräldrar på lekplatser, i mataffären eller bara på gatorna i Stockholm, kände han en bitter, obehaglig klump i magen.
Efter grundskolan ville Kalle gå på universitetet, men han saknade poäng. Han tvingades ta en yrkesskola. Där trivdes han, och programmet passade honom väl.
Relationerna med klasskamraterna gick dock inte den tysta och inåtvända Kalle var ointressant för dem. Han hade inte mycket att säga, för han föredrog böcker och vetenskapliga tidskrifter framför festande och datorspel.
Ibland pratade de, men det handlade bara om studier. Med flickorna var det likadant: hans blygsamhet räckte inte till de självsäkra, talrika som konkurrerade om deras uppmärksamhet.
Dessutom såg Kalle ut som en sextonårig när han var arton och en halv, så han blev en slags vit korv i gruppen men det störde honom knappt.
Två månader sedan hade Kalle, i brist på tid, rusat på en isig trottoar och halkat i en tunnelbana. Han föll så illa att han bröt båda benen. Frakturerna var svåra, läkning smärtsam, men de senaste veckorna hade förbättrats.
Han hoppades på att bli utskriven snart, men samtidigt oroade han sig för att hans lägenhet saknade hiss och ramper för rullstolsbrukare. Att sitta kvar i rullstol skulle bli en lång period.
Efter lunchen kom Dr. Rolf Andersson, ortoped, in i rummet.
Han granskade Kalles ben och röntgenbilder och uttalade sig:
Så, Kalle, jag har goda nyheter: dina frakturer läker som de ska. Jag tror att du om några veckor kan stå på kryckor. Det finns ingen mening med att ligga här längre, du kan gå till polikliniken för fortsatt behandling. Om en timme får du ditt utskrivningspapper och kan bli fri. Vem ska möta dig?
Kalle nickade tyst.
Utmärkt. Jag hämtar Lena nu, hon hjälper dig att packa. Ha det bra, Kalle, och försök att inte hamna tillbaka här.
Jag ska försöka.
Läkaren blinkade glatt och gick ur rummet, och Kalle började fundera på hur hans framtid skulle se ut. Då avbröt Lena Arvidsson honom.
Vad sitter du och funderar på? Du blir ju utskriven och räckte honom en ryggsäck som låg under sängen packa ihop. Nina Pettersson kommer byta dina sängkläder.
Kalle stoppade i sin ryggsäck sina få ägodelar och märkte Ninas vaksamma blick.
Du ljög för doktorn? frågade hon och lutade huvudet åt sidan.
Vad menar du? gjorde Kalle en förvånad min.
Låtsas inte, Kalle. Jag vet att ingen kommer att hämta dig. Hur ska du ta dig hem?
Någon gång tar jag mig dit muttrade Kalle.
Du kommer ändå inte gå på egna ben i minst en månad. Hur ska du klara dig?
Jag löser det, jag är ingen barn.
Plötsligt satte Lena sig på sängen bredvid honom och såg honom i ögonen.
Kalle, det är kanske inte min sak, men med sådana skador behöver du hjälp. Du klarar det inte ensam. Ta inte illa upp, jag menar det allvarligt.
Jag klarar mig.
Du klarar det inte. Jag har jobbat inom vården i över ett år. Vad tror du, är du en liten tjur? började Lena höja rösten.
Vad har du med mig att göra? svarade Kalle.
Jag menar att du kan bo hos mig. Jag bor långt ute på landet, men mitt fönster är bara två trappsteg bort. Jag har ett ledigt rum. När du kan stå på benen kommer du gå hem igen. Jag är änka, min man dog för länge sedan, och jag har inga barn.
Kalle stirrade förvånat på sjuksköterskan. Att bo hos någon han knappt kände? Han hade vant sig vid att lita på sig själv.
Varför är du tyst? frågade Lena med ett rynkat ansikte.
Det känns lite pinsamt mumlade Kalle.
Sluta spela cool, Kalle. Det är inte bekvämt att sitta i en rullstol i ett hus utan hiss eller ramp, sa Lena i sin vanliga gruffiga ton, så vad säger du, flyttar du in?
Kalle tvekade. På ena sidan kändes det obekvämt att bo i en främlings hem, men på andra sidan kunde han ändå inte gå ännu, och Lena verkade inte så främmande ändå.
Plötsligt blev det tydligt för honom hur Lena på sitt eget sätt hade omhändertagit honom hela tiden: Fixa kaffet idag, Stäng fönstret, det är kallt, Ät den där osten, den har kalcium bra för dig, ekade genom hans rum.
Hon var den enda i hela världen som var beredd att hjälpa honom.
Jag går med på det sa han till slut men jag har inga pengar stipendiet kommer inte förrän nästa termin.
Lena, med handen på sin sida, såg förvånad på honom, rynkade pannan och med en sårad röst sade:
Kalle, är du klar i huvudet? Tror du att jag bjuder in dig för pengar? Stackars dig, så är det bara det.
Jag menade bara började Kalle men stannade halvt, förlåt, jag ville inte förolämpa dig.
Jag blir inte förolämpad. Vi åker till avdelningssalen, så får du sitta där ett tag beordrade Lena, min tur är snart över, så kör vi.
Lena bodde i ett litet, prydligt hus med smala fönster. Inuti fanns två mysiga rum, ett av dem för Kalle.
De första dagarna var han väldigt blyg, gick nästan aldrig ut ur rummet och försökte inte störa husägaren med sina frågor.
När hon märkte det sa den äldre sjuksköterskan rakt på:
Sluta skämmas. Be om vad du behöver, du är inte ett besök.
Faktiskt gillade Kalle det: snödrivor utanför fönstren, det fräsande i spisen, doften av nybakat bröd allt påminde honom om hans gamla hem och ett avlägset, lyckligt barndomsminne.
Dagarna gick. Det gamla rullstolsystemet låg kvar, sedan kom kryckorna. Det var dags att återvända till staden.
Efter ett besök på vårdcentralen gick Kalle, halvt vingligt, bredvid Lena och delade sina planer för de närmaste dagarna:
Jag måste plugga, skriva tentor, ta godkännanden. Så mycket tid förlorad, ett riktigt mardröm. Jag vill inte gå tillbaka till tekniska skolan.
Ta det lugnt svarade Lena ditt tekniska program försvinner inte. Börja gå nu, så får du inte mer belastning på benen, vad sa doktorn? Minska tillfällig påfrestning!
De senaste veckorna hade de kommit närmare varandra. Kalle fann sig ofta tänka att han inte ville lämna det trygga huset och den otroligt snälla, nästan morlika kvinna.
Hon blev för honom, den föräldralöse, en andra mamma, men han saknade modet att erkänna det, varken för henne eller för sig själv.
Nästa dag packade Kalle sina saker. När han letade efter sin mobil laddare vände han blicken mot dörren och såg Lena stå och gråta. Kalle, styrd av någon osynlig impuls, gick fram och omfamnade henne hårt.
Vill du stanna, Kalle? viskade hon genom tårarna hur ska jag klara mig utan dig
Och han stannade. Ett par år senare satt Lena på hedersplatsen som brudgumsmors mamma vid Kalles bröllop. Ett år därefter tog hon emot hans nyfödda barnbarn, en flicka som fick hans namn, Kalle, med smeknamnet Lena för att hedra sin mormor.
Minnena lever kvar, men tiden går vidare.
