Mormor Alice! ropade Mattias. Vem har sagt att man får ha en varg i byn?
Alice Svensson grät bittert när hon såg det raserade staketet. Hon hade redan stöttat upp det med plankor och lagat ruttna stolpar flera gånger, i hopp om att det ändå skulle hålla tills hon fått ihop tillräckligt med pengar från sin lilla pension. Men ödet hade andra planer staketet låg platt mot marken.
I tio år hade Alice skött gården själv sedan hennes älskade man, Per Andersson, gått bort. Han hade händer av guld. Så länge han levde, oroade sig Alice aldrig. Per var snickare och händighetsmästare han klarade allt. Man behövde aldrig ringa några hantverkare. Alla i byn respekterade honom för hans vänlighet och arbetsvilja. Tillsammans levde de lyckliga i fyrtio år, bara en dag från sitt jubileum. Prydlig villa, frodigt land, välskötta djur allt tack vare deras gemensamma slit.
De hade bara ett barn sonen Egon, sin stolthet och glädje. Han lärde sig arbeta från barnsben; man behövde aldrig be honom om hjälp. När mamma kom hem från mejeriet trött och sliten, hade Egon redan hunnit bära in ved, hämta vatten, tända spisen och ge djuren mat.
Per brukade ta en snabbdusch efter jobbet och sen gå ut på verandan och röka medan Alice gjorde kvällsmat. Familjen åt alltid middag ihop och delade dagens nyheter. De var lyckliga.
Tiden gick och allt som blev kvar var minnen. Egon växte upp och flyttade till storstan, tog examen och gifte sig med den stockholmska tjejen Linnéa. De slog sig ner i Stockholm. Först hälsade Egon på föräldrarna på semestern, men snart övertygade Linnéa honom att semestra utomlands istället så blev det varje år. Per var irriterad på sin son och förstod inte hans val.
Var har Egon slitit ut sig, egentligen? Det är väl linnéa som har krånglat till det för honom. Varför ska han behöva fara runt och resa sådär?
Pappa sörjde, mamma saknade. Vad kunde de göra? Bara leva och hoppas på något livstecken från sonen. Så blev Per sjuk. Han slutade äta och blev klenare för varje dag. Läkarna skrev ut mediciner, men till slut skickade de bara hem honom för att avsluta sina dagar. På våren när naturen började leva upp och koltrastarna sjöng, så somnade Per in.
Egon kom hem till begravningen, grät och anklagade sig själv för att han inte hann säga adjö. Han stannade en vecka, sen åkte han tillbaka till storstaden. De senaste tio åren skrev han bara tre brev till sin mamma. Alice blev ensam kvar. Hon sålde kon och fåren till grannarna.
Vad skulle hon med djur nu? Kon stod länge och lyssnade på Alice gråta, innan hon blev hämtad. Alice stängde in sig i det bortersta rummet, höll för öronen och grät.
Utan manliga händer förföll gården. Taket började läcka, golvbrädorna knakade, och källaren blev översvämmad Alice gjorde sitt bästa; hon sparade från pensionen till hantverkare, ibland lagade hon själv hon var ju uppvuxen på landet, kunde det mesta.
Så levde hon, knappt så pengarna räckte, när nästa olycka kom. Alice fick plötsligt dålig syn, fast hon aldrig haft problem innan. Hon gick till lanthandeln och såg knappt priserna på varorna. Några månader senare kunde hon knappt urskilja butiksskylten.
Sjuksköterskan kom och insisterade på undersökning på sjukhuset.
Alice Svensson, vill du bli blind? Du får en operation, och synen kommer tillbaka!
Men Alice var rädd för operation och vägrade. Efter ett år kunde hon knappt se alls. Men särskilt brydd var hon inte.
Vad ska jag med ljuset till? Jag tittar ju ändå aldrig på TV, bara lyssnar. Nyheterna fattar jag ändå. Hemma gör jag allt på minnet.
Men ibland oroade hon sig. Det hade blivit fler oärliga personer i byn. Ofta kom tjuvar och rövade i övergivna hus, tog allt de kunde. Alice saknade en riktig hund som kunde skrämma bort ovälkomna gäster med sitt ilskna utseende och mullrande skall.
Hon frågade jägaren Simon:
Har inte skogvaktaren några valpar? Jag skulle ta en, även om den är liten. Jag kan ju uppfostra själv
Simon, ortens jägare, tittade förundrat på Alice.
Mormor Alice, varför vill du ha en jakthundsvalp? De är ju skogshundar. Jag kan fixa en äkta schäfer från stan åt dig.
Schäfer är nog dyrt
Inte dyrare än att du klarar det, mormor Alice.
Ja, då får du väl ordna det.
Alice räknade ihop sina sparpengar och bestämde sig för att det räckte till en bra hund. Men Simon, som alltid var rätt opålitlig, sköt ständigt upp sitt löfte. Alice skällde på honom för alla tomma ord men tyckte ändå synd om honom han var ensam, utan familj, utan barn, och hans enda sällskap var nubben.
Simon var precis lika gammal som Egon, men han blev alltid kvar i byn fick aldrig någon plats i staden. Han brann för jakt och kunde försvinna i skogen i flera dagar.
När jaktsäsongen var slut jobbade Simon lite här och där. Han grävde trädgårdar, snickrade, lagade maskiner. Pengarna han fick av ensamma tanter gick direkt till sprit.
Efter ett supande drog Simon ut i skogen svullen, sjuk och ångerfull. Några dagar senare kom han tillbaka med årets skörd: svamp, bär, fisk, och kottar. Han sålde allt billigt och förlorade pengarna lika snabbt. Alkisen Simon hjälpte också Alice på gården mot betalning. Och nu, när staketet hade fallit, blev Alice tvungen att be honom igen.
Med hunden får vi vänta, suckade Alice Svensson. Jag måste betala Simon för staketet, och pengarna räcker knappt.
Simon dök upp, inte tomhänt. Det rörde sig i ryggsäcken bland verktygen. Han log och ropade på Alice.
Titta vad jag har med mig. Han öppnade ryggsäcken.
Alice kände något litet och fluffigt.
Simon, har du med dig en valp? frågade hon.
Den allra bästa! En riktig schäfer, mormor.
Valpen pep och försökte klättra ut. Alice började stressa.
Men jag har ju inte nog med pengar! Bara till staketet!
Kan ju inte ta tillbaka den nu, mormor Alice! protesterade Simon. Vet du vad jag har lagt ut? Tusentals kronor för den här hunden!
Vad göra? Alice fick springa till affären, där kassörskan gav henne fem flaskor sprit på krita och skrev hennes namn i skuldboken.
Framåt kvällen var staketet fixat. Alice bjöd på stadig middag och nubbe. Simon blev uppspelt, pekade på valpen som rullade ihop sig vid spisen.
Han ska ha mat två gånger om dagen. Och du behöver kraftig kedja schäfer blir stor och stark. Jag vet hur det är med hundar.
Så fick Alice en ny inneboende Bamse. Hon blev genast förtjust, och Bamse visade henne sin trofasthet. När Alice kom ut för att mata honom studsade han ivrigt och var beredd att slicka henne i ansiktet. Det var bara en sak som oroade Alice. Hunden blev enorm, större än en kalv, men lärde sig aldrig skälla. Det bekymrade Alice Svensson.
Ack, Simon! Ack, din skojare! Du har sålt mig en värdelös hund.
Men vad kunde hon göra? Man kastar ju inte ut en så snäll varelse. Och han behövde inte skälla, tydligen. Grannarnas hundar vågade inte ens närma sig Bamse, som under tre månader blivit nästan lika stor som Alice.
En vinterdag kom Mattias, lokal jägare, till byn för att köpa mat, salt och tändstickor inför jaktsäsongen. Han passerade Alice Svenssons hus och stelnade när han fick syn på Bamse.
Mormor Alice! ropade Mattias. Vem har sagt att du får ha varg i byn?
Alice höll händerna mot bröstet av rädsla.
Åh kära nån! Jag är verkligen dum! Den där luringen Simon lurade mig! Han sa ju att det var en ren schäfer
Mattias gav henne ett allvarligt råd:
Mormor, han måste släppas ut i skogen. Annars kan det gå riktigt illa.
Alice fick tårar i ögonen. Så svårt att skiljas från Bamse! Snäll, rar och lydig, fast han visade sig vara varg. Men på sistone hade han blivit orolig, dragit i kedjan och velat komma ut. Folk var rädda för honom. Det fanns inget annat val.
Mattias körde vargen till skogen. Bamse viftade på svansen och försvann bland träden. Ingen såg honom igen.
Alice saknade sin favorit och förbannade Simons påhitt. Simon själv ångrade det hela han hade ju velat väl. En gång när han gick i skogen såg han björnspår. Snart hörde han ett pip. Han tänkte gå därifrån där det finns björnungar finns också björnhona. Men pipet var inte björnlikt.
Genom buskarna såg han en håla. Där låg en död vargmamma och en bunt valpar, bitna av björnen. Bara en liten vargunge hade överlevt och gömt sig i hålan.
Simon tyckte synd om ungen. Han tog med sig den och tänkte att Alice skulle ta hand om honom. Han trodde att vargen skulle rymma till skogen när han blev stor, och att han under tiden skulle kunna hitta en riktig hund åt Alice. Men Mattias hade förstört allt.
Simon gick några dagar runt hennes hus, vågade inte gå in. Vintern härjade utanför. Alice eldade i spisen för att inte frysa.
Plötsligt knackade det på dörren. Alice skyndade sig att öppna. Där stod en man.
God kväll, mormor. Får jag sova här? Jag skulle till grannbyn men gick vilse.
Vad heter du, vännen? Jag ser dåligt.
Boris.
Alice rynkade pannan.
Det finns väl ingen Boris i vår by
Jag har just flyttat hit, mormor. Köpte hus nyligen. Skulle titta till det men bilen fastnade. Fick gå till fots och nu snöar det så förbaskat.
Har du köpt huset efter gamle Danilsson?
Mannen nickade.
Precis.
Alice bjöd in honom. Hon satte på te. Hon märkte inte hur han girigt sneglade på den gamla skänken där folk brukade gömma pengar och guld.
Medan Alice stod vid spisen började gästen rota i skänken. Alice hörde luckan gnissla.
Vad håller du på med, Boris?
Det är ju sedelreform! Jag hjälper dig att bli av med gamla pengar.
Alice drog ihop ögonbrynen.
Sluta ljuga. Någon reform finns inte! Vem är du egentligen?!
Mannen drog fram en kniv och höll mot hennes haka.
Håll tyst, kärring. Fram med pengar, guld, mat!
Nu blev Alice riktigt rädd. En brottsling på rymmen! Hon trodde hennes sista stund var kommen
Plötsligt slogs dörren upp. En gigantisk varg rusade in och kastade sig över inkräktaren. Han skrek, men den tjocka halsduken räddade honom från bettet. Tjuvens kniv sårade vargen i skuldran, Bamse rullade undan och tjuven tog chansen att rymma.
Samtidigt kom Simon för att be om förlåtelse. Han såg en man fly med kniv i näven, förbannandes allt på jorden. Simon rusade in till Alice där låg Bamse med blodig päls. Simon förstod på en gång och sprang till polisen.
Tjuven greps och åkte in igen.
Och Bamse blev byns hjälte. Folk kom med mat, hälsade på honom. Vargen fick nu gå lös, han kom och gick som han ville men återvände alltid till Alice, ofta följd av Simon efter en jakttur.
En dag såg de en svart SUV utanför Alice hus. På gården högg någon ved. Det var Alice son Egon. När han fick syn på Simon öppnade han armarna och kramade om honom.
På kvällen satt alla vid bordet och Alice strålade av lycka. Egon övertalade Alice att åka till stan för att operera ögonen.
Ja, om jag måste suckade Alice. I sommar kommer ju barnbarnet, jag vill kunna se honom. Simon, sköt du om huset och Bamse. Okej?
Simon nickade. Bamse kröp ihop vid spisen och la huvudet på tassarna. Hans plats var där bland vänner.
Glöm inte att följa sidan för fler roliga berättelser! Skriv gärna en rad och bjud på en like!
