12 juni
Ska du till henne igen?
Jag hörde frågan innan jag ens hunnit stänga mjölkpaketet. Jag var redan beredd på svaret. Erik nickade tyst, blicken sänkt mot hallgolvet. Han drog på sig sin vindjacka, dubbelkollade fickorna nycklar, mobil, plånbok. Allt på plats. Sen gick han mot dörren.
Jag väntade. På ett ord. Ett “förlåt” eller åtminstone ett “jag är snart tillbaka”. Men han bara öppnade dörren och gick ut. Låset klickade till, svagt och nästan artigt. Som om det bad om ursäkt för min mans skull.
Jag gick fram till fönstret. Utanför låg innergården i skuggorna från de gula lyktorna, och jag hittade honom snabbt med blicken. Erik gick bestämt, nästan målmedvetet, som någon vars destination är given. Till henne. Till Helena. Till deras lilla dotter, Linnea, sju år gammal.
Jag tryckte pannan mot den kalla rutan.
Jag visste ju. Jag visste vad jag gav mig in på från första början. När vi träffades var Erik fortfarande gift papper, gemensam bostad, barn. Men han bodde redan själv, med ett hyresrum och besök bara för Linneas skull.
“Hon var otrogen,” sa han den gången. “Jag klarade inte att förlåta. Skilde oss sen.”
Och jag trodde på honom. Så enkelt. För att jag ville tro. För att jag var förälskad sådär naivt, förhoppningsfullt som när man är sjutton. Kaffedejter, nattliga samtal, första kyssen under ösregnet vid porten. Erik såg på mig som om jag var den ende kvinnan i hans universum.
Skilsmässan. Vår lilla ceremoni på stadshuset. Nytt hem, gemensamma drömmar, samtal om framtiden. Sen började allt.
Första tiden var det samtalen. “Erik, kan du komma med medicin till Linnea, hon är sjuk”, “Det läcker ur kranen, vad ska jag göra?”, “Linnea gråter, hon vill ha dig här NU”.
Erik åkte. Varje gång.
Jag försökte förstå. Hon är hans barn såklart han måste bry sig. Det var ju inte hennes fel att föräldrarna skildes. Han borde finnas där.
Ibland försökte Erik, satte gränser. Men Helena bytte bara metod.
“Kom inte på helgen, Linnea vill inte träffa dig.” “Ring inte, du gör henne ledsen.” “Hon undrade varför pappa lämnade oss, jag visste inte vad jag skulle säga.” Och Erik vek sig. Varje gång. För när han vägrade nästa gång, tog det en vecka så började Linnea säga samma saker som sin mamma: “Du älskar oss inte. Du valde en annan dam. Jag vill inte ha dig.”
Sjuåringar hittar inte på sånt själva.
Erik kom hem efter såna samtal urholkad, skuldtyngd, blicken tom. Sen for han igen så fort Helena behövde något rädd att dottern skulle dra sig undan, stirra på honom med kyliga ögon.
Jag fattade det egentligen. Men jag blev trött.
Till slut försvann Erik runt hörnet. Jag tog bort pannan från fönstret, gnuggade bort märket i huden. Vår lägenhet kändes lika tom som någonsin.
Klockan var nästan tolv när nyckeln snurrade i låset.
Jag satt i köket, stirrade på min tekopp som förlorat all värme. Jag hade inte ens smakat bara sett den skiftande ytan. Tre timmar. Tre timmar jag lyssnade på varje ljud från trapphuset.
Erik gled in tyst. Tog av jackan och hängde upp den. Rörde sig försiktigt, som någon som försöker smyga sig osynlig.
Vad hände nu då?
Jag förvånades själv över lugnet i min röst. Tre timmars övning, och nu var känslorna uppbrända inifrån.
Erik tvekade.
Varmvattenberedaren pajade. Var tvungen att fixa den.
Jag höjde blicken långsamt. Han stod kvar i dörröppningen, lätt osäker. Stirrade ut mot nattmörkret bakom mig.
Men… du kan ju inte laga beredare.
Jag ringde rörmokare.
Var du tvungen att vänta där? Jag sköt tekoppen åt sidan. Kunde du inte ringa från här?
Erik rynkade pannan, korsade armarna. Tystnaden låg tjock mellan oss.
Älskar du henne fortfarande?
Nu såg han på mig. Hastigt, ilsket, med sårad stolthet.
Vad snackar du om, Elsa? Allt jag gör, gör jag för Linnea! Vad har Helena med saken att göra?
Han tog ett steg in i köket och jag flyttade stolen bakåt instinktivt.
Du visste från början att jag skulle behöva åka dit ibland. Du visste att jag har barn. Ska du gå igång varje gång jag är hos henne för Linnea?
Jag ville svara vassare, men fick bara tårar i ögonen. Första droppen rann nedför kinden.
Jag trodde… jag tvekade. Jag trodde du åtminstone skulle låtsas älska mig. Göra ett försök.
Nu räcker det, Elsa…
Jag är utmattad! Rösten bröt på gråten, och jag blev nästan rädd för min egen ton. Trött på att alltid komma efter inte ens på andra plats! Tredje! Efter ditt ex, hennes nycker, och trasiga varmvattenberedare mitt i natten!
Erik slog handen mot dörrkarmen.
Vad vill du? Att jag ska överge min dotter? Ska jag sluta åka dit?
Jag vill att du en enda gång ska välja mig! Jag reste mig så koppen svajade och te skvätte mot bordet. Att en gång säga “nej”! Inte till mig utan till Helena!
Jag är trött på dina utbrott!
Erik snodde runt, slet åt sig jackan.
Vart ska du?
Dörren åkte igen. Ingen förklaring.
Jag stod kvar mitt i köket, teet droppade på linoleummattan, öronen ringde. Jag greppade mobilen, slog hans nummer. Ton, ton, ingen svarar.
Igen. Och igen.
Ingenting.
Jag sjönk ner på stolen, höll mobilen mot bröstet. Vad gör han? Hos henne? Eller bara ute och vandrar genom Göteborgs natt, arg och ledsen? Jag vet inte. Och okunskapen är värre än allt.
Natten drog ut och blev oändlig.
Jag satt på sängkanten, mobilen i handen skärmen slocknade och flammade. Ring, vänta, lägga på. Skriva sms: “Var är du?” och sedan ett till: “Snälla, svara.” Och: “Jag är rädd.” Skicka och se gråa bocken bredvid varje meddelande. Olevererat. Eller kanske levererat, men oläst. Spelar det någon roll längre?
Vid fyratiden var tårarna slut. De hade torkat ihop någonstans i mig och lämnat ett surrande vakuum. Jag tände, öppnade garderoben.
Nog nu.
Jag har fått nog.
Resväskan hittade jag på översta hyllan, dammig, med en trasig etikett från någon gammal semester. Jag hivade ner den på sängen och började slänga ner kläder. Tröjor, jeans, trosor. Utan att sortera. Bara stoppade ner allt jag fick tag i. Om han skiter i mig då kan jag göra detsamma. Låt honom komma hem till ett tomt hem. Få ringa, skriva, leta efter mig. Men jag ska aldrig svara.
Låt honom få känna.
Klockan sex på morgonen stod jag i hallen. Två väskor, en axelväska, jackan snett knäppt. Jag granskade nyckelknippan. Skulle lägga min på hyllan.
Fingrarna vägrade samarbeta.
Jag vred och drog, försökte få loss den, men den satt fast. Händerna darrade, och tårarna kokade upp igen. Hur kan det ens finnas mer kvar?
Fan också!
Nyckelknippan föll i klinkergolvet med en smäll. Jag stirrade på den, sekunder eller minuter sen sjönk jag ner på väskan. Kramade mig själv och lät gråten komma högljutt, fult, barnsligt, som när jag slog sönder mammas finaste vas och trodde världen skulle gå under.
Jag hörde inte ens dörren öppnas.
Elsa…
Erik gick ner på knä bredvid mig, mot de kalla plattorna.
Elsa, förlåt mig. Snälla.
Jag sneglade upp, ansiktet svullet, mascaran i svarta fläckar. Erik slöt försiktigt sina händer runt mina.
Jag var hos mamma. Hela natten. Hon gav mig en ordentlig omgång rättade till huvudet, tror jag.
Jag sa ingenting. Stirrade på honom, försökte känna om jag kunde lita igen.
Jag ska ta Helena till tingsrätten. Kräva ett officiellt schema med Linnea via socialtjänsten, precis som det ska vara. Då kan hon inte längre manipulera som hon vill och sätta Linnea mot mig.
Hans hand slöt sig hårdare om min.
Jag väljer dig, Elsa. Du. Du är min familj.
Något rörde sig djupt i kroppen. En liten knopp, dum och envis, som jag försökt rycka upp hela natten.
På riktigt?
På riktigt.
Jag slöt ögonen. Jag ska tro honom. Sista gången. Sedan får det bli som det blir.
