För sex år sedan köpte jag och min man en liten sommarstuga ute vid Mälarens strand. Vi gjorde all renovering själva, rev tapeter, målade om fasaden och grävde i jorden. Nästan varje helg, eller åtminstone varannan, for vi dit för att andas lantluft och dricka kaffe bland björkarna.
Vi anlade ingen trädgård i egentlig mening, men vi stoppade ner ett litet land med gurkor, tomater, kryddväxter, lök, squash och paprika. Bara sådant man verkligen vill ha, i små doser. Marken var redan full av vilda hallonsnår och olika sorters svarta och röda vinbär. Och jordgubbar slingrade sig utmed gångarna. Ofta tog jag en låda med bär till jobbet på Stockholmskontoret och bjöd mina kollegor. Det blev alltid uppskattat.
I år kom en kvinnlig kollega vid namn Estrid till vårt team, ny från ekonomiavdelningen. Hon verkade vänlig och artig. Just den veckan hade jag en burk nyskördade jordgubbar med mig givetvis fick Estrid också smaka. Hon åt och berömde smaken med stora ord. Snart började hon fråga mer: var låg stugan? Hur såg den ut? Jag berättade glatt om röda stugor och vita knutar, om solvarma verandor och vinden som susade i granen.
Några dagar senare dök Estrid upp vid mitt skrivbord och undrade om hon kunde låna nyckeln till vår stuga. Hennes dotter hade nyligen fått barn och ville tillbringa några veckor där med sina små, så de får känna riktig svensk sommar, som hon sade. Vi skulle ändå inte vara där under samma period och det är ju så viktigt att komma bort från stan när man är föräldraledig.
Jag tackade vänligt men bestämt nej. Estrid såg sårad ut, men trugade inte.
Två veckor senare när jag kom till lunchrummet fångade mig en annan kollega, Gunilla, och frågade plötsligt efter vägbeskrivningen till vår sommarstuga. Jag blev förvånad och undrade varför.
Estrid har bjudit in mig och de andra för att fira sin födelsedag på er stuga, sade Gunilla. Men vi skulle visst ta oss dit själva.
Allt blev suddigt och jag kände mig som om jag var fångad i ett dimmigt drömlandskap av knäppa händelser, där ingen förklaring gavs men allting ändå var självklart.
Jag sökte upp Estrid.
Hon log oskyldigt. Det händer väl ingenting om vi firar mig där? Bara en dag. Ingen kommer bo där. Du är väl inte så snål?
Jo, jag är visst snål om det gäller min tid och allt slit med att hålla mossan borta från gräset, blommorna vid vägkanten, buskarna, vårt lilla röda hus med sitt vita staket.
Dessutom hon hade inte ens bjudit mig. Hon hade inte ens frågat om lov.
Jag sade nej, och ännu en gång såg hon chockad och stött ut.
Det får vara så. Jag brydde mig inte. I flera år har jag skämt bort kollegorna med bär och jordgubbar, men aldrig har någon varit så fräck och verklighetsfrånvänd som Estrid som om allting var möjligt, bara för att man smakade på mina drömmars jordgubbar i det svenska sommarljuset.
