“Vill du ha min man? Varsågod, han är din!” sade frun med ett snett leende till den okända kvinnan som dykt upp utanför hennes dörr mitt i denna dröm som redan böljade mellan märkliga färger och ljud utan rot.
“Vänta ett ögonblick, Elin! Det ringer på dörren. Jag ringer tillbaka när jag sett vem det är och vad de vill,” sade Märta, motvilligt och avslutade snabbt samtalet med barndomsvännen som hon nyss fnittrat åt. Elin hade just berättat om sin svärmors galna födelsedagsfest med detaljrika anekdoter, så Märta hade skrattat så tårarna sprutat, som om de satt på första parkett i en vimsig revy på Södermalm.
Märta flöt fram över fiskbensparketten, kikade genom titthålet och frös till is som om hon var fastklistrad i sina egna tofflor. Hon hade väntat sig grannen från våningen under främlingar hade svårt att ta sig in i deras port med kod och allt men där stod istället en ung kvinna vars ansikte brann med något både obekant och overkligt, knappt riktigt mänskligt.
Hon tvekade. Att öppna dörren? Skrämmande, särskilt nuförtiden när bluffmakare simmade i vargtider Märta litade inte på någon okänd. Nej tack, hon var inte av de lättlurade som råkar inbjudas till märkliga samtal.
Hon lyfte mobilen för att ringa Elin igen, men då klämtade ringklockan på nytt, som en bjällra från en annan värld. Den främmande kvinnan gav sig inte nästan som om hon visste att Märta gömde sig där på andra sidan ekdörren.
Märta var ensam hemma. Hennes make Sven hade gett sig iväg för att hjälpa grannen Tage med att skotta snö från gården det snöade tydligen utan uppehåll i denna dröm. Märta gick till dörren, kastade ett snabbt öga i titthålet och insåg att kvinnan utanför såg lite trasig ut, men radiated någon sorts dragningskraft, som om hon glimmade på ett sorgset sätt. Hon kände ändå ingen rädsla.
“Vad är det värsta som kunde hända om jag öppnar och avvisar henne? Sedan kan jag återgå till att njuta av min helg i frid,” tänkte Märta. “Troligtvis försöker hon bara sälja underliga saker.”
Bestämd öppnade Märta dörren. Kvinnan på hallmattan rätade genast på sig, fingrade nervöst på den stickade halsduken.
“Hej! Är det du som är Märta?” frågade hon, nyfiket trevande. “Så klart att du är. Varför frågar jag ens?”
“Märkligt,” tänkte Märta. “Bluffare blir visst allt smartare. Hon vet till och med vad jag heter.”
“Vem är du, och vad vill du? Du har stått här för länge. Jag har inte bjudit in dig, så säg ditt ärende eller gå!” sade Märta bestämt.
“Är Sven hemma?” frågade kvinnan, med ett märkligt tonfall.
“Jaha, tänkte Märta misstänksamt. “Hon känner visst till allt det här är nog planerat.”
“Är du här för Sven?” frågade Märta, trots att hon tänkt säga något helt annat.
“Nej, jag är här för att prata med dig. Men Sven är hemma blir det svårare,” svarade kvinnan med blygsam ärlighet.
“Svårare? Vad pågår egentligen?” undrade Märta, intresserad motvilligt.
“Han är inte hemma. Vad gäller saken?”
“Kanske vi borde gå in. Det är konstigt att prata om sånt här i trapphuset,” föreslog kvinnan plötsligt djärvt.
“Inte tal om saken! Jag bjuder inte in främlingar. Säg vad du vill ha sagt och gör det fort,” svarade Märta rappt.
“Vill du verkligen prata om mitt och Svens kärleksliv här, hos grannarna?” sade kvinnan och log som om hon redan bestämt utgången.
“Va? Kärleksliv?” utropade Märta, rösten steg en oktav.
“Märta, är allt väl? Varför ropar du?” frågade fru Lund, grannen från våningen bredvid, just utträdande ur hissen som plötsligt såg ut som ett slott i dimma.
“Hej, fru Lund, allt är bra. Hur är vädret?” försökte Märta byta ämne snabbt.
“Det snöar tvärs över hela gården,” svarade fru Lund, men dröjde kvar för att snappa upp varje ord i hallen.
“Kom in då,” suckade Märta och gjorde plats för kvinnan, även om det kändes som hon släppte in midvintermörkret självt.
Väl inne gick kvinnan långsamt genom hallen och lät ögonen vandra över samlingstavlor, gamla dalahästar och den blå IKEA-soffan. Märta stoppade henne resolut i dörröppningen till vardagsrummet.
“Fem minuter. Prata. Vi är inte på något museum,” sade Márta och vek armarna i kors.
“Jag heter Tove,” sade kvinnan med drömlik självklarhet och la ifrån sig sin halsduk och kappa. “Sven och jag, vi är förälskade.”
“Vilken kliché! Kunde du inte hitta på något mer nyskapande?” skrattade Märta torrt.
“Kärlek är ingen kliché. Folk blir kära sånt händer. Du är knappast den första fru vars man glidit iväg,” sade Tove stolt och försökte ta sig förbi.
“Så du är säker på att han älskar dig och inte mig?” frågade Märta med ett leende, lätt som snöfjun.
“Visst. Annars skulle jag aldrig vara här,” svarade Tove utan tvekan.
“Men ser du, Sven älskar ingen. Han har aldrig lärt sig hur. Du lurar dig själv, kära du,” svarade Märta lugnt.
Tove öppnade munnen för att invända, men den där dröm-dörren svängde plötsligt upp och Sven trädde in med röda kinder, som om han glidit nerför Vasabron i motvind.
“Tove? Vad gör du här på en lördag? Är det något på firman?” frågade han förvånat.
“Nej, hon är här för din skull,” svarade Märta, och lyckades njuta i det absurda.
“För min skull? Vad menar du, har det hänt nåt på jobbet?” undrade Sven, vagt förskräckt.
“Nej, älskling. Hon kom för att ta dig ifrån mig. Helt och hållet,” sade Märta med ett vänligt hånflin.
Tove, nu tydligt generad, slet åt sig kappan och började backa mot ytterdörren.
“Går du redan? Men vad händer med Sven? Du kom ju hit för honom? Ärligt talat, du får honom gärna helt gratis. Du slipper ta över avbetalningen på hans gamla Volvo till och med,” skojade Märta, innan Tove virrade ut genom dörren utan ett ord.
“Vad rörde hela den här historien sig om?” undrade Sven, fortfarande snopen som en torsk i Mälardalen.
“Det får du berätta för mig! Varför kommer den här modiga damen och kräver dig, och säger att vi borde skiljas?” frågade Märta och la armarna i kors.
“Men herregud, Märta! Jag vet inte alls vad det handlar om. Hon har börjat bete sig konstigt på kontoret, men jag har aldrig uppmuntrat något. Jag är trött på alla dessa tokigheter. Jag lovade dig, minns du inte?”
“Bra. För du känner ju mig, Sven jag tar inte såna här dumheter. Men ärligt talat, många kvinnor nuförtiden gör vad som helst för att lappa ihop sina snurriga levnadsöden,” sade Märta torrt.
Sven tog av sig skorna och gick mot köket som plötsligt var fullt av levande ljus och hallonsylt. Märta stod kvar och funderade en stund, men bestämde sig för att aldrig låta sådana drömmar störa sitt lugn. Hon log åt hur rörigt och svävande det hela varit, som om allt konspirerat för att påminna henne om att deras relation var mer solid än någon annans även om snöstormen fortfor att vina runt huset på den konstiga gatan där inget egentligen var som det brukade.
